Med fjolårets alla bedrövelser i backspegeln, så väntar kanske "ett nytt äventyr" som Carolas Micke brukar uttrycka sig.
Det ska bli både roligt och
spännande...
Vad har jag nu i kikaren? Vad har han hittat på?
Någon övervintring i sydligare nejder bidde det inte i år heller..., trädgårdstomten står helt orörd sen förra hösten, samlar på sig snö.
Det blev nu istället lite renoveringsarbete med kåken, fixar till ett toalettutrymme, som jag restaurerade för fyrtio år sen.
Tänk, vad åren går och nu har jag rivit och bytt ut allt sånt som jag stolt lade grunden till i min fagraste... medelålder?
Oftast brukar man svära osande eder över hur byggmästar`n egentligen tänkte, då man upptäckter egendomliga lösningar?
Nåja, jag får väl ta mig själv om nosen och inse, att jag åtminstone kanske har blivit lite klokare med åren.
Fast egentligen har jag inte blivit ett dugg klokare!
Nu har vi varit utan hund sen i september ifjol och katten fick lämna in i slutet på oktober.
Det har varit såå lugnt och trist i huset, man har vant sig vid ständiga sovmorgnar alla dar i veckan.
Ingen, att behöva tänka på eller ta ansvar för, mer sig själv...
Ja, nu protesterar kanske hustrun över den där sista meningen.
Men den nyvunna friheten, att kunna göra vad som faller en in, den känslan går inte av för hackor, som vi säger ute på landsbygden.
Då går stollarna och skaffar sig ett nytt (!) fyrfota djur och inte nog med det, en liten valp på bara 7 mån... attans alltså!
Vet inte hur det gick till?
Kanske kände man i knoppen, att man saknade anledning till promenera "torre" omkring ute bland folk på måfå?
Tre gånger om dagen? Aldrig, en gång kan väl gå an bara för syns skull, men inte mer. Totalt andefattig sysselsätting.
När hustrun frågade mig;
Varför står du bakom gardinen och tittar på folk som går förbi utanför på gatan?
Då förstod vi nog båda, att vi håller nog på att bli både isolerade och allmänt smått folkskygga.
Ska vi skaffa hund? Vi tittade länge på varandra och jag såg i ögonen, att det fanns en skymt av gensvar i blicken.
Själv hade jag nog tankarna på, att man eventuellt kunde förbarma sig över någon "omplaceringshund" i typ fyra års åldern?
Nä, någon valp ville vi inte ha, träna att bli rumsren och ha hundracklar´n hängades i hasorna dagarna i ända.
Pockandes på uppmärksamhet hela tiden... lämna söndertuggade tofflar i vedlåren och trästickor över hela köksgolvet?
Vet inte hur det gick till, men det blev ett litet kvicksilver till hund (!) , som plötsligt har fått igång oss i normala rutiner igen.
Ludde Lus, 7 månader, har flyttat in i vårt hus nu efter nyårshelgen. Han ser nu till, att vi inte längre ligger på latsidan och drar oss i onödan.
Ja, Ludde är kanske lite lik en vit samojedvalp, om man inte har glasögonen med sig.
Men jag börjar allvarligt undra, om jag ändå inte har blivit lurad (!) den här gången???
Uppfödaren lovade på heder och samvete, att han till rasen är en tvättäkta samojedhund..
Han borde vuxit lite mer, för han är ju fortfarande bara en tvärhand hög, som han nu är vid 7 månaders ålder...
Något, som en förbipasserande människa vi mötte nyligen vänligt frågade mig,
"är det en Samojedvalp? "
Jag är ju känd i kvarteret för att alltid ha kommit dragandes med olika samojedhundar i snart 35 år...
Skämt åsido, han är faktiskt egentligen en Bishon Frissé med inslag av Coton de Tular.
Fullvuxen ryms han i en kattbur och får flyga som medpassagerare i knät, om man vill.
Kanske inte lika macho att promenera med i buslivet ute på stan, som med en rejäl Samojed vid sin sida.
Hustrun gillar dock Ludde skarpt och tar gärna några rundor i kvarteret, kommer återigen i samspråk med andra hundägare.
Det har jag nytta av, tar tillfället i akt och snickrar vidare med mitt renoveringsprojekt.
Ingen, som för tillfället stjäl tumstocken, tuggar i sig tapetbitar eller allmänt är i vägen, när jag blandar kakelfix.
Fyra månaders frist blev det utan hund den här gången. Nu börjar man känna mig som en människa igen.
I morgonbittida kl 7 tar jag första morgonpasset med Ludde, faktiskt rätt skönt att vara på G igen...
Då går Ludde och jag till brevlådan och hämtar in
Tomsäcken, dvs vår morgontidning. Go´ fortsättning!
efter Nikko och livet får sen gå vidare.
och skaffa en ny samojed, men hjärnan tvekar för ögonblicket och vill avvakta. 
Men det håller mig iallafall sysselsatt, att brottas med fjäderbenen...
