En spektakulär tågresa genom Europa...
Jag minns från mina barndomsår på femtiotalet, hur familjen alltid åkte nattåget till Jämtland för att hyra in sig på en bondgård.
Vi medförde oftast en rejäl packning bestående av ett mycket stort antal resväskor, för vi skulle ju vara borta i tre hela veckor.
Dåtidens taxiåkare i Gällö var en luttrad man och tillika inbiten piprökare.
Första gången som vi nyttjade hans tjänster, tror jag nog att han nästan svalde pipan, när han fick se allt vårt "gepäck",
som far alltid uttryckte sig om vårt resgods.
Turligt nog var den här taxibilen också utrustad med ett rejält takräcke och jag tänker, att tanke- bilden av
Jönssonligans gamla bil med Vanheden som chaufför vore en ganska rättvisande beskrivning av familjens taxiresa ...
Brorsan och jag njöt i fulla drag över att åka amerikanare och att få lyssna till ljudet från den mullrande V8:an.
Ett tag under min långa karriär i vuxen ålder, tjänstgjorde jag i sju-åtta år på järnvägsstationen i Motala
och kom då återigen i närkontakt med tågtrafiken. Ja, det var under de sista självande åren innan SJ bolagiserades.
Det har väl visat sig vara vårt tids mest spektakulära "stölleprov"... och jag fick sadla om i arbetslivet på kuppen.
Hade sett fram emot en statlig pension vid 60 efter en lång och trogen tjänst, men det blev alltså tji.
Långt senare gjorde jag ett själv eget s.k. "stölleprov" och köpte mig en husbil, som jag bara sett på "vykort".
En tocken däringa "Halbjahreswagen" som jag hittat på nätet och övertygat hustrun om vilket kap det är!
Den står i Koblenz och skall vara klar för avhämtning i början av oktober. Snacka om att köpa grisen i säcken...
Man kan ju flyga ... det går mycket snabbare, men av ren och skär nostalgi ville jag göra den här resan med tåg.
Tanken är också, att vi skulle ha jycken med på resan. Jag bokar alla biljetter i
mycket god tid före avresedatum.
Som förflutet på insidan av biljettluckan på SJ vet jag ju, att som resenär ska man alltid vara ute i god tid...
Alltnog anträder vi tåget från Mjölby till Köpenhamn
utan vår hund, för vi lyckades i sista stund hitta en bekant,
som förbarmade sig över det stackars arma djuret, vilket visade sig bli något av en guds skänk från himlen...
Vi färdas lugnt ner till Målilla. Där stannar vår X2000-tåg och drar sin sista suck för den dagen. Strömmen tog slut?
Nu börjar jag bli något svettig, för vi har ju ett byte i Köpenhamn med tåg till Lübeck att passa. Hur ska det här gå?
Ingen vet något och folk börjar få panik ombord. Slutligen får vi besked att nästa X2000-tåg på väg mot Malmö
kommer att stanna i Målilla och ta upp oss strandsatta resenärer... Hur ersätter man ett tågsätt fullt med folk till
ett annat? Jo, folket får vackert stå där i gångarna och hänga sig fast i stropparna, medans dom sittande irriterat
muttrar över den påtvingade trängseln. Vilken himla tur, att hunden fick bli kvar hemmavid, tänker jag.
Vi rullar in rejält försenade i Malmö och vi stressar till pendeltåget, som ska ta oss över sundet. Hittar en nästan tom
vagn och andfådda bänkar vi ner oss. Tacksamma för att äntligen få sitta en stund... Säg den lycka som är beständig?
Plötsligt väller det i denna tågvagn in en hel busslast av turister med tydlig härkomst (Kina), ivrigt tjattrande på sitt språk.
Vi befinner oss nu längst in och det finns ingen möjlighet att embarkera tåget snabbt vid ankomsten till Köpenhamn.
Det är väskor, ryggsäckar och bagage överallt. Suck!
Enligt mina beräkningar ska vi ändå ha lite marginal, så det ska väl ändå fixa sig...
Man delar inte på ett kinesiskt turistsällskap, det är helt omöjligt. Jag förstår inte hur de sitter ihop?
Inte ens min fru, som är vida känd för sina vassa armbågar, lyckas spräcka den kinesiska muren och
vi får vackert vänta på vår tur vid avstigningen, alltså i princip till sist av alla.
Springer flåsande genom ankomsthallen och försöker hitta rätt perrong för tåget mot Hamburg. Fortfarande har vi lite tid till godo.
Frågar en DSB-tjänsteman, visar biljetterna, han vänder sig om och pekar på tågsättet,
som just rullar ut från perrongen.
Jag glömmer nog aldrig synen av att se sista vagnen med det röda blinkande lyset i bakänden försvinna så sakteliga bort...
Det är inte sant!
Tåget ska ju inte avgå förrän om 20 minuter!!!
Det står ju här tydligt på min biljett!
DSB-killen verkade oberörd över detta nästan kriminella tilltag, att tåget avgår 20 min
före utsatt tid!
Nu hade jag alltså bokat min biljett i mycket god tid. Det ska man inte göra - när ett extraordinärt banarbete spräcker tidtabellen.
Ja, tåget avgick faktiskt 20 minuter tidigare pga banarbete / omledning, för att hinna med bokad färja i Rødby, vad vet jag?
Vi blev iallafall strandade där på Köpenhamns Centralstation och fick tillbringa minst 1 tim i biljettkön för att få nya platsbiljetter.
Med minsta marginal skulle vi nog iallafall hinna ner till Lübeck till vårt hotell, som kanske inte hade öppet hela natten.
Portiern ringde redan tre kvart innan ankomst och var orolig, att vi inte hade dykt upp och poängterade bestämt,
att kl 22.00 kommer han att stänga igen och lämna hotellet. Vi rullar in i Lübeck 21.45, tar väskorna och skyndar ut på gatan.
Jag hade glömt att i förväg lokalisera hotellet och nu var goda råd dyra. Fick tag i en ung tjej med mobil framför näsan
och hon lyckades åtminstone på ett ungefär visa riktningen. Trötta, andfådda och hungriga stapplade vi slutligen in
på hotellet till den väntande och nu smått irriterade portiern. Han höll redan i nycklarna i handen.
Vi checkade in på en knapp minut och sen låste han porten och försvann som en avlöning i natten.
Jag hade föreställt mig en god schnitzel och en stor öl på någon trevlig krog i Lübeck,
då när jag två månader tidigare satt vid datorn - och bokade alla tågbiljetter / hotellrum.
Nu ersattes den uppenbarelsen med några fattiga kex och en medhavd flaska ljummet rödvin på rummet.
Nästa morgon tar vi så lokaltåget till Hamburg och för att sedan byta till direkttåg ner mot Frankfurt.
När tåget rullar in mot perrongen ser jag, att det förmodligen är dubblerat antal vagnar, alltså ett imponerande maffigt tågsätt.
Redan här på perrongen har alla intagit sina platser vid varje vagnläge och det är inte svårt alls att hitta rätt.
Det är otroligt mycket folk i rörelse och alla sittplatser i tåget tycks vara upptagna mest hela tiden ända ner mot Köln.
Ja, det är ju också sista dagen på Tysklands storhelg, då man firar sin återförening och alla tycks vara på väg någonstans?
Jag lägger märke till hur väluppfostrade de tyska resenärerna beter sig vid av-och påstigning.
I god tid (minst 5 min) före ankomst ställer man sig på ett led i gången och när dörren öppnas går alla i samlad tropp av tåget
och den strida strömmen byts mot en ny samlad tropp människor som stiger på tåget och intar sina bokade platser.
Det går liksom "geschwindt" och flyter på helt utan strul och likadant vid varje uppehåll under hela resan.
Har ni sett hur vi gör i hemma i Svedala? Där är det ofta en salig kakafoni och folk som tränger sig om och förbi varandra
och i båda riktningarna och när så tågmästar´n blåser för avgång - är det alltid någon som inte hunnit gå av eller på,
kanske också lite ömt avskeds-pussande på trappsteget - va-då-rå..? - tåget får väl vänta...!
Va´ tyst med dig, jädrans talgoxe med din förb...de visselpipa!
Men det är iallafall ändå något visst med att åka tåg... synd att det inte blir så ofta nuförtiden.
Hur gick det då i Koblenz?
Efter ankomst tar vi en promenad ner till Deutsches Eck och förundras över att alla affärer håller stängt på helgdagen?
Men samtidigt är det inga problem att få sig en kall pilsner lite varsomhelst,
å sen ångrar man sig snart bittert densamma - när man plötsligt börjar se segelbåtar...
var finns närmaste toa.. på hotellet?? Jösses! Går det nån buss nu...? Snart,
mycket snart, hoppas jag!
På kvällen tar vi skadan igen från Lübeck och inmundigar en
fantastisk god middag på Grek.Rest Syrtaki (rekommenderas)
Tillsammans med menyn serveras även en kall Ouzo för att reta smaklökarna, sedan Ein Großes Bier (natürlich) och så huvudrätt.
När sedan måltiden avslutats dyker servitrisen upp med ytterligare varsin Ouzo på brickan, varvid min hustru....,
som i vanliga fall håller tyst och överlåter samtal på främmande språk på min lott, nu bryter tystnaden
- innan servitrisen ens hunnit lyfta glasen från brickan och utbrister på engelska och i andemeningen (fritt översatt),
"Tack, vi ska inte ha fler Ouzo - kan vi få notan och betala?"
Där sitter jag lite slummer-nost och ser med långa ögon servitrisen med den kalla Ouzon försvinna ut i köksregionerna.
Jamen, säger hustrun,
det där har vi inte råd till.. nu går vi hem till vårt hotell, när vi betalat.
Ja, ibland är hon på det viset, att hon blir så där lite smått nervös i främmande miljöer.
Lite retligt ändå, för det visade sig, när vi betalade, att huset faktiskt
bjöd på Ouzo
Nåväl, nästa dag tar vi slutligen lokalbusen till CamperZeit och vår väntande husbilshandlare.
Där står den på gårdsplanen, vår allra första husbil Adria Matrix, vit och glänsande i sin väldiga uppenbarelse, oj, vilken känsla!
Ja, det blev kärlek där vid första ögonkastet och det visade sig också, att allt var helt okej och enligt beskrivningen. Alles Gut.
Ibland ska man ha lite tur, även om man köper grisen i säcken...
kryper lydigt ner i sänghalmen.
