• Välkommen till iHusbil. Föreningen helt utan medlemsavgifter.
    Men ändå med Kunskapsbank, reseberättelser och rabatterbjudanden!
    Registrera ett gratiskonto här!

En historia från det verkliga livet

Man brukar använda lite udda skruvar får att det inte ska gå att trimma enkelt. Min yamha hade man gått ett steg längre där fanns bara en rund skalle där man helt enkelt brutit bort den delen man skulle skruva den med.
Med en dremel slip gjorde jag en spårskruv av den och sen blev det trimma!!
 
Man brukar använda lite udda skruvar får att det inte ska gå att trimma enkelt. Min yamha hade man gått ett steg längre där fanns bara en rund skalle där man helt enkelt brutit bort den delen man skulle skruva den med.
Med en dremel slip gjorde jag en spårskruv av den och sen blev det trimma!!
Sådana skruvar hade (har) man för att skruva fast rattlås med. Med hammare och körnare knackade man loss dom på den gamla goda tiden.
 
Sådana skruvar hade (har) man för att skruva fast rattlås med. Med hammare och körnare knackade man loss dom på den gamla goda tiden.
Hej. När jag körde Bärjare i min ungdom så kunde man i några få gånger vara tvungen att på något sätt kunna vrida på framhjulen för att få med bilen men då tog man loss bullar i rattstången om de inte gick med doli alla trix fick man använda för bilen skulle ju bort.
Mvh Lasse
 
Liten är fin...

Under mina barns uppväxttid och långt innan den här tiden, när 5-åringar blir försedda med mobiltelefon i handen.
Då var det brukligt att läsa sagor för de små blåögda liven, när det börjar bli dags att sluta ögonen inför natten.

Nuförtiden ligger barnen frivilligt nedkrupna långt under täcket, spelar spel på mobilen tillsammans med John Blund.
Föräldrarna har annat för sig än att läsa sagor, är ju upptagna med producera kvällens inlägg på Facebook och Insta
Ja tiderna förändras och annat var det förr... som min dyra svärmor alltid sa.

En del sagor passerade nästan helt obemärkt förbi och lämnade inga avtryck alls efter sig i våra hjärnor.
Sagor från min egen barndom och som jag själv gärna ville läsa, dissades (som det nu heter) vilket innebär "tummen ner".
Gummigutta eller Klas Klättermus i Hackebackeskogen, dessa totalt ointressanta böcker, fick jag behålla för mig själv.

Somliga sagor blev dock favoriter för ungarna. Dessa böcker lästes sönder totalt, tills pärmarna bokstavligen rämnade.
Men det finns ett fåtal sagoböcker, som etsat sig så starkt in i minnet - åtminstone i mitt minne - att de kvarstår ännu.
En av dom bar titeln "Liten är fin" och var rikligt illustrerad med drakar och andra vilda djur på var och varannan sida.

Stolt som en tupp tågade jag hem från ortens lilla bibliotek med detta lånefynd under armen.
Jag var nu övertygad om, att ungarna skulle bli överförtjusta av att få höra sagan om denne drakes liv och leverne.
Nej, tjöt ungarna upprörda när det äntligen blev läggdags, vi vill höra Petter och hans fyra getter !

Alltnog ansåg jag tiden mogen, att försöka bredda det litterära utbudet en aning till småttingarna.
Det blev ju tjatigt, att alltid läsa samma saga. Dessutom hade fröna stenkoll på föräldern, så att denne inte av leda
och illvillighet försökte sig på det lumpna tricket, att utesluta vissa meningar, för att snabbare komma fram till slutet...

Sålunda tvingade jag nu barnkräken att lyssna på berättelsen om denna drake och plöjde djupt in i boken, kapitel för kapitel.
Ungarna låg i sina sängar och drog täcket allt högre upp mot näsan ju längre in i sagoboken jag avancerade.
Ögonen blev dock inte ett dugg sömniga, de var helt uppspärrade av skräck... och John Blund hade tydligen pensionerat sig.

Själv fortsatte jag att läsa om den lilla oskyldiga draken, som först fick hjälp av skogens invånare att överleva.
Sedan blev draken allt mer och mer krävande... fler huvuden växte ut på kroppen och slutligen kontrollerade den månghövdade draken
hela sin omgivning. Alla andra djur i skogen var tvingade att hela tiden skaffa fram ännu mer föda till denna monsterliknande drake.
Draken bara växte sig allt större och större, fler huvuden växte ut och krävde tillsammans ännu mer föda...

Ungarna tjöt och ropade på sin mamma.... ville hellre höra sagan om Petter och hans fyra getter.

Ja, den här sagoboken blev väl inte någon bestseller på marknaden. Den var kanske mer avsedd för vuxna barn?
Boken beskriver annars tydligt hur girigheten tar överhand alltefter som "draken" växer sig allt större.
Kanske lite influerat utifrån vänsterkanten, men ändå så tänkvärd och ännu aktuell i all sin enkelhet.

Nu tänker jag inte rulla fram overhead-projektorn och förklara marknadsekonomin i världen.
Men när det diskuterades om "reklamens vara eller inte" på vårt forum, då dök minnesbilden upp av "Liten är fin".
Om klubben täcker sina kostnader för blott en hundring och går runt med hjälp av lite reklam, då räcker det för mig.

Därmed blev det en historia på köpet av mina funderingar och en kort recension av sagoboken Liten är fin.
Nu tänker jag dra på mig näbbstövlarna och gå ut med jycken, tar nog ett vänstervarv runt kvarteret...
 
En spektakulär tågresa genom Europa...

Jag minns från mina barndomsår på femtiotalet, hur familjen alltid åkte nattåget till Jämtland för att hyra in sig på en bondgård.
Vi medförde oftast en rejäl packning bestående av ett mycket stort antal resväskor, för vi skulle ju vara borta i tre hela veckor.

Dåtidens taxiåkare i Gällö var en luttrad man och tillika inbiten piprökare.
Första gången som vi nyttjade hans tjänster, tror jag nog att han nästan svalde pipan, när han fick se allt vårt "gepäck",
som far alltid uttryckte sig om vårt resgods.

Turligt nog var den här taxibilen också utrustad med ett rejält takräcke och jag tänker, att tanke- bilden av
Jönssonligans gamla bil med Vanheden som chaufför vore en ganska rättvisande beskrivning av familjens taxiresa ...
Brorsan och jag njöt i fulla drag över att åka amerikanare och att få lyssna till ljudet från den mullrande V8:an.

Ett tag under min långa karriär i vuxen ålder, tjänstgjorde jag i sju-åtta år på järnvägsstationen i Motala
och kom då återigen i närkontakt med tågtrafiken. Ja, det var under de sista självande åren innan SJ bolagiserades.
Det har väl visat sig vara vårt tids mest spektakulära "stölleprov"... och jag fick sadla om i arbetslivet på kuppen.
Hade sett fram emot en statlig pension vid 60 efter en lång och trogen tjänst, men det blev alltså tji.

Långt senare gjorde jag ett själv eget s.k. "stölleprov" och köpte mig en husbil, som jag bara sett på "vykort".
En tocken däringa "Halbjahreswagen" som jag hittat på nätet och övertygat hustrun om vilket kap det är!
Den står i Koblenz och skall vara klar för avhämtning i början av oktober. Snacka om att köpa grisen i säcken...;)

Man kan ju flyga ... det går mycket snabbare, men av ren och skär nostalgi ville jag göra den här resan med tåg.
Tanken är också, att vi skulle ha jycken med på resan. Jag bokar alla biljetter i mycket god tid före avresedatum.
Som förflutet på insidan av biljettluckan på SJ vet jag ju, att som resenär ska man alltid vara ute i god tid...

Alltnog anträder vi tåget från Mjölby till Köpenhamn utan vår hund, för vi lyckades i sista stund hitta en bekant,
som förbarmade sig över det stackars arma djuret, vilket visade sig bli något av en guds skänk från himlen...
Vi färdas lugnt ner till Målilla. Där stannar vår X2000-tåg och drar sin sista suck för den dagen. Strömmen tog slut?

Nu börjar jag bli något svettig, för vi har ju ett byte i Köpenhamn med tåg till Lübeck att passa. Hur ska det här gå?
Ingen vet något och folk börjar få panik ombord. Slutligen får vi besked att nästa X2000-tåg på väg mot Malmö
kommer att stanna i Målilla och ta upp oss strandsatta resenärer... Hur ersätter man ett tågsätt fullt med folk till
ett annat? Jo, folket får vackert stå där i gångarna och hänga sig fast i stropparna, medans dom sittande irriterat
muttrar över den påtvingade trängseln. Vilken himla tur, att hunden fick bli kvar hemmavid, tänker jag.

Vi rullar in rejält försenade i Malmö och vi stressar till pendeltåget, som ska ta oss över sundet. Hittar en nästan tom
vagn och andfådda bänkar vi ner oss. Tacksamma för att äntligen få sitta en stund... Säg den lycka som är beständig?
Plötsligt väller det i denna tågvagn in en hel busslast av turister med tydlig härkomst (Kina), ivrigt tjattrande på sitt språk.
Vi befinner oss nu längst in och det finns ingen möjlighet att embarkera tåget snabbt vid ankomsten till Köpenhamn.
Det är väskor, ryggsäckar och bagage överallt. Suck!
Enligt mina beräkningar ska vi ändå ha lite marginal, så det ska väl ändå fixa sig...

Man delar inte på ett kinesiskt turistsällskap, det är helt omöjligt. Jag förstår inte hur de sitter ihop?
Inte ens min fru, som är vida känd för sina vassa armbågar, lyckas spräcka den kinesiska muren och
vi får vackert vänta på vår tur vid avstigningen, alltså i princip till sist av alla.

Springer flåsande genom ankomsthallen och försöker hitta rätt perrong för tåget mot Hamburg. Fortfarande har vi lite tid till godo.
Frågar en DSB-tjänsteman, visar biljetterna, han vänder sig om och pekar på tågsättet, som just rullar ut från perrongen.
Jag glömmer nog aldrig synen av att se sista vagnen med det röda blinkande lyset i bakänden försvinna så sakteliga bort...

Det är inte sant!
Tåget ska ju inte avgå förrän om 20 minuter!!!
Det står ju här tydligt på min biljett!

DSB-killen verkade oberörd över detta nästan kriminella tilltag, att tåget avgår 20 min före utsatt tid!

Nu hade jag alltså bokat min biljett i mycket god tid. Det ska man inte göra - när ett extraordinärt banarbete spräcker tidtabellen. :mad:

Ja, tåget avgick faktiskt 20 minuter tidigare pga banarbete / omledning, för att hinna med bokad färja i Rødby, vad vet jag?
Vi blev iallafall strandade där på Köpenhamns Centralstation och fick tillbringa minst 1 tim i biljettkön för att få nya platsbiljetter.
Med minsta marginal skulle vi nog iallafall hinna ner till Lübeck till vårt hotell, som kanske inte hade öppet hela natten.

Portiern ringde redan tre kvart innan ankomst och var orolig, att vi inte hade dykt upp och poängterade bestämt,
att kl 22.00 kommer han att stänga igen och lämna hotellet. Vi rullar in i Lübeck 21.45, tar väskorna och skyndar ut på gatan.

Jag hade glömt att i förväg lokalisera hotellet och nu var goda råd dyra. Fick tag i en ung tjej med mobil framför näsan
och hon lyckades åtminstone på ett ungefär visa riktningen. Trötta, andfådda och hungriga stapplade vi slutligen in
på hotellet till den väntande och nu smått irriterade portiern. Han höll redan i nycklarna i handen.
Vi checkade in på en knapp minut och sen låste han porten och försvann som en avlöning i natten. 🗝️

Jag hade föreställt mig en god schnitzel och en stor öl på någon trevlig krog i Lübeck,
då när jag två månader tidigare satt vid datorn - och bokade alla tågbiljetter / hotellrum.
Nu ersattes den uppenbarelsen med några fattiga kex och en medhavd flaska ljummet rödvin på rummet.

Nästa morgon tar vi så lokaltåget till Hamburg och för att sedan byta till direkttåg ner mot Frankfurt.
När tåget rullar in mot perrongen ser jag, att det förmodligen är dubblerat antal vagnar, alltså ett imponerande maffigt tågsätt.
Redan här på perrongen har alla intagit sina platser vid varje vagnläge och det är inte svårt alls att hitta rätt.
Det är otroligt mycket folk i rörelse och alla sittplatser i tåget tycks vara upptagna mest hela tiden ända ner mot Köln.
Ja, det är ju också sista dagen på Tysklands storhelg, då man firar sin återförening och alla tycks vara på väg någonstans?

Jag lägger märke till hur väluppfostrade de tyska resenärerna beter sig vid av-och påstigning.
I god tid (minst 5 min) före ankomst ställer man sig på ett led i gången och när dörren öppnas går alla i samlad tropp av tåget
och den strida strömmen byts mot en ny samlad tropp människor som stiger på tåget och intar sina bokade platser.
Det går liksom "geschwindt" och flyter på helt utan strul och likadant vid varje uppehåll under hela resan.

Har ni sett hur vi gör i hemma i Svedala? Där är det ofta en salig kakafoni och folk som tränger sig om och förbi varandra
och i båda riktningarna och när så tågmästar´n blåser för avgång - är det alltid någon som inte hunnit gå av eller på,
kanske också lite ömt avskeds-pussande på trappsteget - va-då-rå..? - tåget får väl vänta...!
Va´ tyst med dig, jädrans talgoxe med din förb...de visselpipa! 🐦

Men det är iallafall ändå något visst med att åka tåg... synd att det inte blir så ofta nuförtiden.

Hur gick det då i Koblenz?

Efter ankomst tar vi en promenad ner till Deutsches Eck och förundras över att alla affärer håller stängt på helgdagen?
Men samtidigt är det inga problem att få sig en kall pilsner lite varsomhelst,
å sen ångrar man sig snart bittert densamma - när man plötsligt börjar se segelbåtar... 🚤⛵🚢

var finns närmaste toa.. på hotellet?? Jösses! Går det nån buss nu...? Snart, mycket snart, hoppas jag!

På kvällen tar vi skadan igen från Lübeck och inmundigar en fantastisk god middag på Grek.Rest Syrtaki (rekommenderas)
Tillsammans med menyn serveras även en kall Ouzo för att reta smaklökarna, sedan Ein Großes Bier (natürlich) och så huvudrätt.
När sedan måltiden avslutats dyker servitrisen upp med ytterligare varsin Ouzo på brickan, varvid min hustru....,
som i vanliga fall håller tyst och överlåter samtal på främmande språk på min lott, nu bryter tystnaden
- innan servitrisen ens hunnit lyfta glasen från brickan och utbrister på engelska och i andemeningen (fritt översatt),
"Tack, vi ska inte ha fler Ouzo - kan vi få notan och betala?"
Där sitter jag lite slummer-nost och ser med långa ögon servitrisen med den kalla Ouzon försvinna ut i köksregionerna.
Jamen, säger hustrun, det där har vi inte råd till.. nu går vi hem till vårt hotell, när vi betalat.

Ja, ibland är hon på det viset, att hon blir så där lite smått nervös i främmande miljöer.
Lite retligt ändå, för det visade sig, när vi betalade, att huset faktiskt bjöd på Ouzo:oops::oops:

Nåväl, nästa dag tar vi slutligen lokalbusen till CamperZeit och vår väntande husbilshandlare.

Där står den på gårdsplanen, vår allra första husbil Adria Matrix, vit och glänsande i sin väldiga uppenbarelse, oj, vilken känsla!
Ja, det blev kärlek där vid första ögonkastet och det visade sig också, att allt var helt okej och enligt beskrivningen. Alles Gut.
Ibland ska man ha lite tur, även om man köper grisen i säcken...
 
Senast ändrad:
Cash is King....

Håller just på att packa inför en hastigt påkommen resa söderut och tänker, att det är bäst att besöka det gula Forex-kontoret
på Landvetter innan avfärd. Utan kontanter på fickan står man sig annars ganska slätt utomlands.

Minns en händelse från Koblenz i samband med, att jag hämtade hem min då nyförvärvade husbil och skulle få exportskyltar.
Fick erfara tågordningen vid den tyska registrerings-myndigheten i staden och att utländska kreditkort inte accepteras.
I min värld innebär kreditkort av god kvalitet, att alla dörrar öppnas för mig i ekonomiska sammanhang världen över...

Jo pyttsan, då har man inte träffat damen med håret uppsatt med knut i nacken och med stämpeldyna i sin högra hand.
Här gäller endast kreditkort från die Deutsche Bank och passar inte galoscherna, så är det bara att vördsamt backa ut från kontoret.
Stämningen inne på det här kontoret förde mina tankar österut och här utväxlades inga leenden i onödan, om ens då....

Nu hade jag (som tur var) min gode vän och försäljaren "Günther" med mig som försvarsadvokat och huvudförhandlare
på den här s.k. "åklagarmyndigheten". Han fick träda in och rädda situationen genom att betala kostnaden med sitt eget inhemska kort.
Efter sedvanliga rutiner på olika kontrollstationer kunde bilen slutligen iklädda sig de åtråvärda röda exportskyltarna.
Det var inte alls så enkelt, som jag hade föreställt mig och jag är tacksam för den hjälp som jag fick där på plats.

Nåväl, med lite stukad självkänsla övertog jag slutligen ägandet till fullo av husbilen och styrde kosan mot ett närliggande köpcentrum.
Glömt var nu händelseförloppet på registrerings-myndigheten, där jag i efterhand förstått, att t.o.m husbilsförsäljaren
svettades särskilt ymnigt och uppvisade en markant inställsam attityd inför kontakten med myndighetspersonerna.
Jag tror, att vi (infödda nordbor) inte riktigt förstår detta maktspråk och att man faktiskt ibland får ta skeden i vacker hand.
Allt fungerar inte riktigt som hemma...

Men nu är föresatsen här på det stora köpcentret i norra utkanten av Koblenz, att fylla upp med lite proviant inför hemresan.
Planen är, att hinna upp till Heiligenhafen samma kväll och vi vill inte sinka oss alltför mycket.
Vi plockar bara ner det allra nödvändigaste i varuvagnen. Men, som de svenskar vi nu är födda och uppfostrade till, så....
dras vi liksom en magnet till avdelningen för öl och vin...
Här fyndas flaskor med röda etiketter och dessa radas slutligen upp på det löpande bandet vid kassautgången.

Då kände sig min hustru hastigt tvingad att "pudra näsan" på en närbelägen inrättning, som finns där ute på det lilla inomhustorget
och hon överräcker därför sitt ICA-MasterCard-kort till mig och försvinner ut genom kassan.

När så snabbköpskassörskan "Hilda" scannat ett paket smör, lite pålägg och någon brödbit, samt ett ansenligt antal vinflaskor...
så är det då dags för mig att betala med hustruns kreditkort - ja, som vi emellanåt brukar göra hemma.

.... Jag minns plötsligt en händelse från mina ungdomsår - ett relativt tillfälligt besök på systembolaget i min hemstad.
Egen-tillverkad slånbärslikör var tanken med mitt inköp och som på den tiden... gjordes alla beställningar över disk.
Men först måste man köa tillsammans med mestadels mer eller mindre suspekta män, iklädda långa rockar, där man lätt
kunde smyga ner en halvflaska Explorer i fickan och smyga ut ur inrättningen med rockkragen uppfälld...

I min högra hand höll jag min då sex-årige son, som storögt kollade in atmosfären i denna mytomspunna affär
och som gick under benämningen "Bolaget" och var förbjuden mark för minderåriga gossar.

Det klirrade lätt, när flaskor bytte ägare där över disken och farbröderna sedan diskret avlägsnade sig ur kön.
Plötsligt blev det min tur, att travestera min beställning till den mycket strama damen bakom disken.
"Jag ska be att få en kvarter Renat Brännvin Special..."

Min lille sexåring tittar upp på mig med stora ögon och frågar, som barn gör...ibland: ... Ska du bli full nu, pappa?

Växelmynten föll ner som iskristaller på disken, när kassörskan väl levererat min beställning....

- Liknande känsla fick jag nu här nere i Kobenz, när jag i mina ögon scannat in mina ynkliga förnödenheter,
och att det var påfallande mycket dryck, som passerat på rullbandet framför den här tyska kassörskan "Hilda".

Jag räcker över kreditkortet och skall betala..., och jag förväntar mig inte något exceptionellt...
då Hilda med myndig och barsk röst plötsligt ställer frågan: "Heisst Du Ingrid?" och lämnar tillbaka kortet obrukat.

Jag förklarar, att Ingrid är min hustru, som just är på toa - varvid "Hilda" demonstrativt lägger armarna i kors under barmen
och lutar sig bekvämt tillbaka i stolen. Hon tänker tydligen ta sig en lååång paus i arbetet, trots att kön växer bakom mig.
Hon vägrar hårdnackat, att befatta sig med mina likviditetsproblem. Det är inte mitt kort (!), därför nekas jag handla på det kortet.
Basta!

Slutligen berättar hon och visar med tummen bakom ryggen, att ute på innetorget finns det väl någon automat
och föreslår, att jag tar mig dit för att ta ut "riktiga pengar".

- Jag rusar givetvis skyndsamt iväg, letar och hittar den förb....de automaten och
försöker få knapparna att lyda mina darriga fingrar och mitt trängande behov av kontanter.

När jag sedan med sedelbunten i handen rusar tillbaka till den väntande kassörskan... och innan jag rundar sista montern i butiken,
ser jag liksom i ögonvrån något bekant längre bort på inomhustorget...
min helt obekymrade hustru stå och snegla på frestande bakverk vid någon bröddisk...! Attans!!

Med andan i halsen snubblar jag fram till kassan och den väntande Hilda, som med sina korslagda armar samspråkar
med personer i den nu alltmer växande kassakön. Gissar, att det handlar något om besvärliga utlänningar...?

Flåsande räcker jag över sedelbunten med eurosedar till Hilda, som med ett demonstrativt "Pling" öppnar kassalådan
och sedan släpper ner några växelmynt ( likt iskristaller ) på disken...,- startar sen kassabandet och inte med en blick
eller ens ett leende bevärdigar min sorgliga person någon uppmärksamhet, där jag nu skamset försöker samla ihop mina varor.
- Då som först, ansluter sig min leende hustru till kassan och tröstande börjar hon hjälpa sin man, att plocka ner förnödenheterna.

Ja, inget snack om saken..., även om vi är bortskämda i gamla Svedala (på gott och ont), att alltid betala allting med kort,
så finns det andra miljöer där "Cash is King" och därför tänker jag nu plocka fickorna fulla med eurosedlar.
Man vet aldrig hur morgondagen ter sig och i främmande land får man vackert ta seden dit man kommer
och börja samla på sig drösvis med euromynt för att kunna betala ställplatser m.m.

Igår hittade jag ett par svenska hundringar i en gammal övergiven plånbok, som jag inte använt på flera år...
En trevlig överraskning i och för sig, men här hemma vet jag inte hur sjutton jag ska kunna bli av med dom?
ICA-handlarn t.ex vill ju helst inte hantera kontanter och torggubben vill helst ha betalt via Swish.

Får ta med sedlarna till Forrex på söndag och se ifall de accepteras som växlingsvaluta där...
 
Senast ändrad:
Born to be wild...

Get your motor runnin´
Head out on the highway ...
Looking for adventure
In whatever comes our way...



Steppenwolfs slagdänga från -68 är synnerligen närvarande i mitt huvud för tillfället.
Huvudet har jag för övrigt stoppat in i min nyinköpta mc-hjälm för säkerhets skull.
Skinnstället, som uppenbarligen krympt i garderoben under de 20 senaste årens dvala,
är nu utbytt mot lite mer förlåtande persedlar av modernare snitt och stretchigt material.

Hojen grenslas här ute på garageuppfarten, motorn spinner, ettan petas i läge, kopplingen släpps...
Solen skiner, temperaturen är så där lagom sommarljum, nu jädrar, ska här åkas motorcykel igen!

Jag känner mig ungefär som Peter Fonda från kultfilmen Easy Rider...
Fast egentligen finns där överhuvudtaget ingen synbar likhet med den 60-tals-ikonen, jag vet...
för jag åker ju inte alls på någon liknande hoj, typ Captain America. ;)

IMG_5985.jpeg

Lovade mig själv i höstas och i en annan tråd, som handlade något om åldrandets gilla gång,
att jag, 70-plussare, genom ett särdeles tokigt stölle-prov och i ett infall av plötslig ungdomlig yra,
hade råkat förvärva en äldre motorcykel på nätauktion. Råkat = ingen annan bjöd ju över mig...

Ja, det var kanske inte något riktigt väl genomtänkt beslut och det var definitivt inte förankrat hos min regering.
Men mot löfte om nya utemöbler, följde hustrun efter viss övertalning med mig ner till Åhus för att hämta hem muskedundret...
på släpvagn. Ja, den hade tillbringat de senaste tio åren i fullständig vila och tarvade en viss omsorg före uppstart.
Hösten tillbringade jag sen mestadels i garaget, för att ömt vårda nyförvärvet, en 40-årig klassiker av märket Kawasaki.
Fick den slutligen i besiktningsdugligt skick och den gick igenom kontrollen med beröm godkänt och blev därmed veteranklassad.

Just den här aktuella lördagseftermiddagen i maj, nu året efter, rullar jag så äntligen iväg på två hjul och darrande knän (?)
Tänker ta sikte på några mindre trafikerade vägar söder om stan, lite ringrostig som man är i början efter ett längre uppehåll.
Efter någon halvmil släpper anspänningen och känslan över att bemästra det svarta monstret övergår i ett smått lyckorus.
Leendet bakom mitt hjälmvisir måste nog synas tydligt vida omkring...

IMG_6669.jpeg

Det är något speciellt att åka motorcykel, man rensar hjärnan totalt och bara lever här och nu i stundens ögonblick.
Blommande syrenhäckar sprider sin väldoft, när man glider förbi dessa och det är en behagligt ljummen eftermiddag.
Lämnar stadens larm och stress bakom mig och när andra bänkar sig framför tv:n och följer elitloppet på Solvalla,
då intar jag istället de östgötska småvägarna.


IMG_6668.jpeg

Ställer kosan mot min barndoms by och minnena blommar i takt med de doftande gula rapsfälten, som jag passerar.
Här satt man, som liten skitunge i skydd av rapsblommorna och smygrökte John Silver eller vad man nu kom över.
Det upplevdes som stentufft i den åldern, att hostande och i små försiktiga bloss inhalera den mytomspunna röken.
Handlarna i byns dåvarande två affärer sålde lösa cigg och det existerade ingen åldersgräns för att köpa.

IMG_6662.jpeg

Verkstadsföretaget, som efter uppköp enbart lever kvar som ett varumärke (Fogelsta), var samhällets industriella motor
och sysselsatte en mängd personer i trakten. Här fanns det alltid jobb, för den som ville arbeta.
Tågen stannade på den tiden också alltid för uppehåll vid byns järnvägsstation, även benämnd såsom "järnvägsknut".
Det, som kallades Gurklisten i folkmun, dvs smalspåret från Vadstenaslätten, strålade här samman med norra stambanan.

SJ:s väntsal blev på något sätt som någon form av "fritids" och det var här vi, traktens småglin, samlades för social samvaro.
När det blev för stökigt i väntsalen, öppnade biljettförsäljaren sin lucka, stack ut huvudet och röt i åt oss, att försvinna ut.
Men då hade vi redan kommit överens om, att besöka fjärdingsmannens hus och spela hartsfiol, i all välmening förstås...
Fjärdingen var alltid ett tacksamt objekt för dylika upptåg, lättretad som han var av naturen.

När jag blickar tillbaka i backspegeln, ser jag inte längre några spår av dessa samhällets forna stöttepelare.
Men enligt politiska termer kallar man det utveckling, men jag tycker mer det liknar avveckling här ute på landsbygden.
Jag lämnar mina filosofiska tankar därhän och det som finns kvar av byn och styr kosan vidare mot Vadstena.

IMG_6683.jpeg

Vadstena ligger mig alltid mycket varmt om hjärtat med sin rogivande atmosfär och pittoreska struktur.
Här häckade man ofta som ung mopedist på något av stans konditorier och man tog sin realexamen invid Rödtornet.

Sen blev det körkort för lätt motorcykel och det vassaste man kunde äga, var naturligtvis Husqvarnas Silverpil.
Det var en konditionskrävande maskin, för den kunde vara ganska nyckfull ibland och tidvis på dåligt humör.
Någon räddningsförsäkring existerade inte, utan man fick vackert rädda sig själv bäst man kunde
och under svavelosande eder skjuta den tjurskallige motorcykeln hela vägen hem för nödvändig reparation.

I den sena eftermiddagen puttrar jag nu så sakteliga in vid slottet och parkerar min Kawasaki mitt i blickfånget.
Varje onsdag under sommaren är det som bekant fullt med veteranfordon här, men idag (lördag) är platsen nästan öde.

Kollar sen hur det ser ut på den närbelägna ställplatsen och där verkar det ju vara fullbelagt som vanligt.
Kanske någon från iHb sitter och myser där i någon av de uppställda husbilarna, vem vet?


IMG_6687.jpeg

Lämnar sen Vadstena efter en kort nostalgisk meditationsstund invid Leksaksmuseet för att bege mig hemåt.
Fortsätter att välja de mindre och slingrande vägarna över Hagebyhöga.
Här är kurvorna väldoserade och öppna med fri sikt, då är det roligt att släppa lite extra på tyglarna.
Jag är helt klart på mammas gata, varje krök är välbekant och Peter Fonda har svårt att hänga med i svängarna... ;)
I min tankevärld ackompanjeras motorljudet av cresendot från Born to be wild och rapsbaggarna trummar i otakt mot visiret.

IMG_6690.jpeg IMG_6692.jpeg

Ja, som jag tidigare nämnde, så har jag nu äntligen infriat mina föresatser från i fjol höst,
att än en gång åka motorcykel i detta underbart vackra landskap, just när rapsfälten blommar som bäst i maj.
Det är själva upplevelsen som betyder något i sammanhanget och idag har jag verkligen fått mitt lystmäte.

 
Senast ändrad:
Kärleksbekymmer nu på gamla dar...

Det här är helt otroligt, att jag nu helt plötsligt drabbades av en förälskelse i mina år?
Osannolikt hur världen runt omkring förändras i ett slag, när kärleken griper tag i hjärteroten så där intensivt.
Man får liksom ett tunnelseende, fast den sitter mest i hjärnan, den där tunneln.
Alla tankar får på något sätt ett enkelriktat flöde, som mynnar ut i minnesbilden av min nyblivna kärlek.
Lyckligtvis kan inte min hustru, som jag varit gift med i drygt 45 år, (förhoppnigsvis) läsa mina tankar, tror jag....

Måste tillstå, att jag bär skammens rodnad på kinderna, för sveket jag nu känner inför henne.
Jag kan inte hjälpa det, kan inte styra mina känslor, som helt har tagit överhanden om mitt förstånd, det lilla jag nu har.
Men, när jag fick se den här lite ålderstigna damen nu i förra veckan, föll jag pladask för hennes utstrålning.
Hon besatt en så fulländad mognad och var så otroligt vacker att betrakta i all sin glans.
Det var omöjligt att slita blicken från hennes mjuka runda linjer i full harmoni med hennes lite nätta figur.
Jag blev helt betagen och förtrollad av hennes skönhet. Det måste jag tillstå, fastän jag nästan skäms för att erkänna det.

När jag lämnade detta vårt alltför korta möte, var det med stor sorg i själen.
Bredvid mig sitter min hustru på passagerarsätet och pladdrar på om vilka ostar, som ska inhandlas i Falköping.
Jag svarar "ja" på det mesta hon säger och hustrun tittar förvånat på mig. Jag, som alltid försöker hålla igen på
hushållets utgifter och manar till eftertänksamhet t.o.m på Ullared.

Nu verkar jag helt förändrad och godkänner den tänkta inköpslistan utan att protestera.
Måste skärpa mig, annars misstänker kanske min kära lagvigda maka, att jag är förlorad i tankarna hos någon annan.
Så när hon föreslår, att vi ska stanna till och ta en liten fika vid vägkanten, svarar jag bryskt "Nej"
rent automatiskt och för att rätta till mina mjäkiga ja-svar, utan att egentligen tänka mig för.

Nu spärrar hon verkligen upp ögonen och tittar storögt på min sorgliga skepnad, hopkrupen där över ratten.
Jag, som aldrig brukar tackar nej till kaffe och bulle... Aj - aj. Jag märker, att det där "nejet" inte alls var likt mig.
Måste snabbt rädda situationen och utbrister "du får köpa vad du vill i Falköping på den där ostfabriken".

Jäklar också, nu trampade jag verkligen i klaveret. De uppspärrade ögonen faller nu liksom ur ögonhålorna
på min moatje och hon ruskar tvetydigt på huvudet och undrar om hon verkligen hörde rätt?

Sista milen innan ostfabriken färdas vi under en kompakt tystnad. Jag får små misstrogna sidoblickar hela tiden.
Jag vet inte hur jag ska rädda situationen. Magen skriker efter kaffet, som jag aldrig fick eller rättare sagt som
jag självförvållat tackade nej till.

Ja, kära vänner, "Kärleken har en förunderlig makt, det har sympatiske Simon sagt".
Det var ett ordstäv, som min dyra svärmor ofta uttryckte. Hon var en riktig krutgumma i sin glans dagar
och jag har snappat upp många trevliga uttryck från henne.

Nu skäms jag nästan inför hennes blickar, där hon kan övervaka våra förehavanden här nere på jorden.
Hoppas, att regnmolnen är riktiga tjocka och täta i dag... Jag, som lovat hennes enda dotter evig tro och kärlek.

Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Klockan är nu 00.09 ser jag och fortsättningen är fortfarande höjd i dunkel...
Jag vet inte riktigt slutet på den här historien eller hur jag ska ta mig ur den här situationen.
 
Senast ändrad:
Ehrenmarks berättelser var alltid intressant läsning och lika underhållande att lyssna till hans röst i radion. Det var tider, det...
Men, att jag skulle förtjäna dessa rosor? Jag, en charlatan, som tycks stå i begrepp att bedra eller överge sin livskamrat
pga en hastig påkommen romantisk flirt? Nja, jag borde uteslutas ur församlingen och tvingas söka tröst där borta i Salt Lake City.
Har hört, att man tillåter månggifte "over there" och då skulle kanske mina drömmar kunna gå i uppfyllelse? Tål att tänka på... ;)
 
Fortsättningen på denna min förälskelse, som jag inte kan få ur min arma skalle...
Veckan har varit plågsam lång. Hela tiden har jag våndats mellan hopp och förtvivlan.

Törs jag återuppta kontakten igen och hoppas få ett positivt svar?
Samtidigt vill jag inte verka framfusig, kan ju uppfattas negativt i sammanhanget och jag vill inte riskera för mycket.
Suttit här i det svaga lampskenet framför min dator och skrivit utkast på utkast..., som jag sedan slängt i papperskorgen.
Tur, att den är digital, annars hade den varit till brädden full av papper vid det här laget.

Min ännu ovetandes hustru och som just stigit upp för att gå och pudra näsan,
undrar varför jag sitter där ensam och allena i mörkret framför dataskärmen, så här sent - mitt i natten?

Med skammens rodnad på kinden och med hjärtat hastigt dunkande hittar jag i all hast på en trovärdig ursäkt,
"bara inne och skriver lite på husbilsklu..". Nej, nu blev det fel, iHb menar jag !!!
Hon måtte tro, att jag är inne och tittar på sidor, som är absolut förbjudna och tabubelagda...
Jag knäpper skamset av bildskärmen, känner hettan spränga ut i örsnibbarna 🤒 kryper lydigt ner i sänghalmen.

Stackars människa, min kära hustru alltså, nu så godtroget liggandes bredvid mig i dubbelsängen,
snusande och sovandes tryggt som ett litet barn. Själv ligger jag klarvaken och stirrar länge upp i taket.
Fast nu har höstmörkret dragit sin tjocka filt över oss. Därför ser jag egentligen inte ett dugg... det är ju kolmörkt!
Men stirrar ändå upp i tomma intet och minnesbilden av min ouppnåeliga kärlek framträder i hjärnan.

Minns vår korta stund tillsammans för några dagar sen, när vi lyckats stjäla oss lite "egen tid", helt för oss själva.
Kunde inte låta bli, att känna lite försiktigt smekande med handen över den fasta stussen.
Hon är ganska nätt men ändå kraftfull, mjuk och följsam som en geisha, protesterade inte alls mot mina trevande inviter.
Ja, det finns faktiskt ett asiatiskt påbrå, måste jag erkänna. Kom i späd ålder till vårt kalla nordliga klimat.
Haft förmånen att få åtnjuta ett långt och stillsamt liv i full harmoni och klarat livhanken väl ifrån våldsamma män
med bara en enda tanke i huvudet... Ja, man kan nog tillstå, att hon är faktiskt nästintill orörd.
Gissa, om hormonerna i knoppa-stollen ställt till det med förståndet, har hamnat i olag som på en klockarkatt.

Så här kan det inte bara fortgå, jag måste berätta allt för min fru, bekänna hur det verkligen ligger till.
Jag kan inte undanhålla henne från sanningen och om den känslostorm som rasar i mitt inre.
Det må bära eller brista, men jag är nu helt övertygad om vad jag egentligen vill.
Inget kan längre få mig på andra tankar... det finns ingen återvändo längre.

Nyssens, sa det plötsligt "pling" i meddelanderutan. Datorn flimrade till och jag darrade lika nervöst till med handen.
Pekade på musen, jag menar med musen och läste det vad som egentligen där stod skrivet i klartext till mig.
Det här måste jag först smälta och låta få sjunka in i mitt medvetande och mogna... ni får ursäkta så länge. ;)
 

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Bli medlem

Bli medlem i vårt forum. Det är enkelt!

Logga in

Redan medlem? Logga in här.

Annons

Annons

Tillbaka
Toppen