En historia från det verkliga livet

[Tordan]

Ordning i klassen!
Det här är allvarliga beslut, som ligger framför mig och tynger mina axlar.
Orkar knappt sitta upprätt framför tangentbordet och fingrarna tycks leva sitt egna liv,
dansar i otakt och förmedlar de mest besynnerliga ord och stavningar på skärmen framför mig...
Är det ett ålderssymtom, månntro? Hur ska jag då i min ålder kunna hantera en ny kärlek?
Vilket "stölleprov" egentligen, men kärleken har ju en förunderlig makt...

Nu ligger det till på det viset, att jag äntligen har erkänt och bekänt mina synder inför min lagvigda hustru.
Ja, reaktionen uteblev inte och det var givetvis inga muntra lyckönskningar hon förmedlade till mig, arme syndare.
Det blev exakt som jag hade förväntat mig.

Jag fick sova under en filt på soffan den natten, med jycken som enda sällskap.
Nikko har inga moraliska hämningar, som stoppar honom.
Han kan visa sig hur otrogen som helst ute på våra promenader och flirtar med varenda tik han råkar möta.
Så inte sviker han sin husse på något sätt, bara för en ynka kärlekshistoria... ligger nu troget bredvid mig och skiter i allt annat.
Bara han får mat på givna klockslag och sina behov uträttade, så är han helt nöjd med livet som det är.

Så enkelt är det inte att vara människa. Jag fick alternativ av min hustru att välja på, att glömma hela den här banala historien
eller så måste någon lämna huset. Det beskedet var inte förhandlingsbart, märkte jag och det var hugget i sten.

Nu måste jag väga in en förestående, uppslitande skilsmässa i förhållande till den sköra lyckan, som ett nytt förhållande innebär?
Man vet vad man har och känner sig trygg i vardagen. Samtidigt pirrar det i kroppen inför den ännu outforskade drömmen.

Jo, jag fick ju ett positivt svar (pling) på mitt frieri, min kärlek är nu besvarad. Nu ligger alltså bollen hos mig, om det ska övergå
till ett rent förhållande i mer laglig mening. Men samtidigt genom en skilsmässa förlorar jag en kär vänskap för all framtid.

Det känns alltid tungt med en skilsmässa, det blir nästan som en bakvänd förälskelse i omvänd ordning.
Minns plötsligt alla lyckliga stunder man haft tillsammans.
Ja, allt har kanske inte varit en dans på rosor alla gånger, det medges.
Men i jämförelse med min nya förälskelse,
så kan det kännas befriande att samtidigt bli av med det gamla skrället...

Som ni förstår, är det inte jag som valt att flytta pga av omständigheterna,
då hade jag nog inte varit så här kaxig.

 

[Tordan]

Nu går flyttlasset, det finns ingen återvändo längre...

Beslutet är fattat och här gäller ingen ångerrätt, gjort är gjort.
Det är som det är med den saken och jag har nu definitivt tagit farväl av gamle vännen.
Med en liten tår av saknad ser jag honom försvinna bort, för alltid, i dimman...





Samtidigt känner jag en behaglig lättnad och viss tillfredsställelse spridas i kroppen.
Jag lyckades med det till synes omöjliga och kan snart njuta av framgångens frukter.

Geishan är min, bara min och innan annans.
Bort med tassarna! Inte kladda!

Nu har jag hämtat hem skönheten...

Gläds så där lite skamfullt med nedslagen blick och skrapar förläget med foten i gruset.
Ja, hon var ju inte direkt billig.

Men säg det fruntimmer som är det...?
Hon har inte alls gått långt, nästan bara lite lagom inkörd...

Jag kom att tänka på George Rydberg, när han på nyårsafton läste Tennysson:

Ring ut det gamla ... och ring in det nya...!

Här kommer nu svaret på min (senaste..?) förälskelse
och oss emellan..., jag ångrar mig inte ett dugg.

 

[Tommy Dynér]

Spännande, så jag frågade min ChatGPT om hen visste något om Hondan, så här svarade hen;

Honda CM400 är en motorcykelmodell som introducerades under 1970-talet. Den var en del av Hondas Custom-serie och var känd för att vara pålitlig och relativt lätt att underhålla. Många ägare uppskattade dess enkla design och pålitliga prestanda. Om du funderar på att köpa en begagnad Honda CM400, är det alltid bra att kolla på specifika recensioner och feedback från andra ägare för att få en bättre uppfattning om hur den fungerar och vilka eventuella svagheter den kan ha med åren.

Svaret manade till följdfrågan;
Känner du till några svagheter med modellen?

Ja, det finns några vanliga svagheter som ägare har rapporterat när det gäller Honda CM400-modellen. Här är några av dem:

1. **El-systemet:** Vissa ägare har rapporterat problem med elsystemet, inklusive elektriska kopplingar och belysning. Detta kan vara relaterat till ålder och slitage på ledningar och kontakter.

2. **Bränslesystemet:** Bränsleledningar och förgasare kan vara källor till problem. Eftersom dessa cyklar är äldre, kan gummidelar i bränslesystemet ha blivit föråldrade och behöva bytas ut.

3. **Rost:** Äldre motorcyklar som Honda CM400 kan vara känsliga för rost, särskilt om de inte har hållits i god kondition eller har exponerats för fuktiga förhållanden.

4. **Bromsar:** Bromssystemet kan ibland vara mindre effektivt om det inte har underhållits regelbundet. Det är viktigt att se till att bromsarna är i gott skick och fungerar korrekt.

5. **Däck och fjädring:** Eftersom dessa motorcyklar är äldre, kan däcken och fjädringssystemet ha försämrats med tiden. Att byta ut däck och eventuellt uppgradera fjädringen kan förbättra körekomforten och säkerheten.

6. **Oljeläckage:** Det är inte ovanligt med mindre oljeläckage på äldre motorcyklar. Det är viktigt att kontrollera oljenivån regelbundet och åtgärda eventuella läckage.

Dessa är bara några exempel på potentiella svagheter. Om du överväger att köpa en Honda CM400, är det rekommenderat att du låter en erfaren mekaniker inspektera cykeln noggrant innan du fattar ett beslut. Det kan hjälpa dig att få en bättre uppfattning om dess skick och eventuella potentiella problem.
——————

Ojdå, ska nog inte fråga mera…..

Grattis och lycka till med skönheten, bry dig inte om kommentarerna från en idiot till dator!

Tommy

 

[Hasse_K]

Honda CM 400 T! En sån hade min fru Åsa i några år. Vi hämtade den i östra Tyskland nånstans, har glömt vad staden hette. Vi hittade den på Mobile.de. Åsa hade förälskat sig i modellen när vi var på en mc-träff. Vi hittade ingen i Sverige i det skick vi ville ha den i så det blev att köra till Tyskland för att hämta den. Jag hade mätt på min cb750 -77 att den skulle gå in i min brors SAAB 9000 om man tog bort allt bakom framsätena.
9700:- inkl alla kostnader blev priset när den stod hemma på gatan inregistrerad och klar.
Hon körde den några år till det inte gick längre pga hennes Parkinson. Den såldes för 15000:- till en lycklig kvinna i Trelleborg. För pengarna inhandlades en Golf cabbe som min bror hade. Den körde hon tills det inte gick längre pga hennes sjukdom.
En mycket trevlig mc!

 

[Tordan]

Det här exemplaret har inte ens rullat 1000 mil, helt osannolikt enligt min mening - innan jag nu fick se den i verkligheten...
Inte undra på, att jag föll pladask redan i farstun. Kunde bara inte släppa "vill-ha-begäret"...
och efter en liten provtur var det helt kört, blev helt förblindad av skönheten och kunde inte längre tänka rationellt.
Det är väl det som kallas kärlek vid första ögonkastet?

Inte bra för ekonomin, att ta den där omvägen förbi salustället. Skulle egentligen till ostaffären i Falköping.

 

[PeterK]

Jag skilde mej från en gammal dam i våras.
En Royal Enfield Bullet 500 1995, ombyggd till en 1954.
Hon hade rullat 495mil då.


Men jag har en dam kvar i garaget, hon blev 20år i år.
Så jag kostade på nya sulor och besiktade henne, fick igenom henne med raka rör, hon har snart rullat 1400mil

 

[Tordan]

Otroligt, sa Bill ... Obegripligt, sa Bull...

Egentligen ska man inte klaga, för om det finns någon där uppe - så håller han nog en vakande hand över oss, ...tokdårar.
Nu är jag inte alls religiös till min läggning, utan förlitar mig fullt och fast på evolutionsteorin, and that´s it.
Men ibland kan jag få något milt i sinnet, titta upp mot den blå himlen och telepatiskt sända en tacksamhetstanke ut i rymden.

Solen värmer så där lagom skönt den här höstdagen och jag kan inte låta bli, att ta ut min nyförvärvade scootermoped.
Inget märkvärdigt alls, bara en äldre tvåtaktare som är i behov av "lite kärlek", som det brukar stå i annonserna.
Det var tur, att epitetet inte var modernt i min ungdom, då jag träffade min hustru för första gången.

"Är i behov av lite kärlek" .... är idag liktydigt med, att objektet har aldrig har fått något underhåll överhuvudtaget.
Ingen smek eller kel, ingen tvätt eller smörjning heller för den delen, så nu är det bara att kavla upp ärmarna.
Fast jag ikläder mig först den sedvanliga skitiga overallen, för att komma i rätt stämning inför uppgiften.

En halvannan timma senare ligger en massa delar utspridda på gräset runt omkring mig,
när min ömma hustru kommer ut med min mobiltelefon i handen, likt en exorcist i färd med att fördriva onda andar.
Jag är tvungen att ta samtalet, mina skitiga fingrar till trots. Efter samtalet lägger jag ifrån mig mobilen,
tillsammans med en pensel, som jag hållit i den andra handen. Återgår till min fullständiga demontering av mopeden.

Från mina ungdoms mopeder, så innebär det här moderna kittet en blodtryckshöjande nervpåfrestning för den oinvigde.
Lossar man den ena kåpan, så hänger den ihop med nästa, som hänger ihop med nästa osv....
Inga skruvar är synliga, utan man får gissa sig till hur konstruktören tänkte från begynnelsen.
Det är clips, och det är förband och man blir rent av förbannad, när plasten spricker och något plastöra bryts av.
Slutligen är det så dags att rengöra innanmätet på djupet.

Min hustru aviserar, att hon tänker åka och handla och tar bilen, samtidigt som hon meddelar, att hon även tänker
skjutsa barnbarnet till någon aktivitet. Toppenbra, då får jag bättre om plats för mina prylar ute på garageplan.
Jag kan breda ut mina nu rengjorda plastkåpor och andra mopedprylar där bilen nyss har stått parkerad.

I ett svagt ögonblick trevar jag i overallens fickor efter min mobil..., men det är ju sant.
Jag kan ju inte ha något i fickorna, för dom är ju sönderbrända av svetsloppor, så där kan jag inte förvara något.
Fortsätter med mopeden och fastnar i det retliga med styrlåset, som jag inte får till på något bra sätt.
Det tar mig nästan hela eftermiddagen innan jag blir nöjd.

Naturligtvis blir jag störd av hustrun, som kommer tillbaka efter att ha varit borta någon timma och propsar på,
att jag skulle maka ihop mina pinaler, så hon kan backa in bilen på sin plats igen.
Ja, det är ju bara att köra in skelettet i garaget och att inomhus fortsätta "ösa kärlek" över mopeden.




Det märks, att det börjar bli höst och att kvällarna börjar bli kortare. Är tvungen att avsluta projektet i skymningen och
istället ägna mig åt hunden. På kvällspromenaden börjar jag fundera på vart ända in i helskotta jag har gjort av mobilen?
Så när jycken och jag är hemma igen, så börjar jag leta efter telefonen i hela huset.

Minnet är kort nu för tiden och jag kan för mitt liv inte lista ut var jag gjort av telefoneländet.
Jag ber en vän, dvs min hustru, att ringa till mig, så jag kan lokalisera mobilen via signalen...
Dödstyst... det hörs ingen signal alls, varken uppe på övervåningen eller ens nere i källaren.

Nu börjar jag bli orolig på riktigt, tar hennes telefon och går ut till garaget och ringer till mig själv...
Nähä, inget svar där heller... bara en röst säger "abonnenten kan inte svara just nu...."? Va fasiken?
Slokörad träder jag ut genom dörren från garaget och begriper absolut ingenting.

Tänker.., att jag kanske tappade den i gräset?
Kanske lagt den på staketet intill bilen, när det plötsligt går upp ett ljus i mörkret...
Bilen..! Nej, det får inte vara sant..! ! !

Som från en blixt i höstmörkret, minns jag plötsligt VAR jag lade mobilen.
Jag hade inget annat lämpligt alternativ tillgängligt just då, tyckte jag (min tokdåre)
när jag då stod och tvättade mopeddelarna alldeles intill bilen.
Jag lägger den på kofångaren!

Jag ser också för min inre syn, hur hustrun far omkring ute på stan med bilen och med telefonen liggandes på bakre kofångaren.
Ånej, nu är jag färdig att bryta ihop totalt och kämpar med min inre vånda av att ha förlorat mobilen och körkort för alltid.
Utströdd ligger den på någon gata, överkörd av långtradare,
mosad till oigenkännlighet med alla mina kreditkort utspridda vind för våg.
Jag tittar först på gatan utanför vår tomt, men där syns naturligtvis ingenting.

Moloket går jag runt bilen, men häpnar över vad jag upptäcker bakom bilen.
Där ligger ju mobilen exakt där jag lagt den tillsammans med penseln, på kofångaren!

Ja, det är ju klart att magneten har hållit kvar mobilen, tänker jag och ler. Men så kommer jag på det faktum,
att kofångaren är ju för sjutton gjord av plast (!) och det bara är friktionen, som hindrat telefonen och penseln
från att ramla av från sin "hylla".



Eller kan det vara så, att någon där uppe ändå har haft ett finger med i spelet?
Jag blir kanske tvungen att överge min ateism?

Men först måste jag föreviga denna otroliga händelse
och berätta om denna lyckosamma färd, som både telefon och pensel blev utsatt för.
Det är ju helt obegripligt, att färden kunde sluta så lyckosamt.
Måste nog tillstå, att maken till äkta maka att köra snyggt finns nog inte... iallafall inte denna gång.

När jag sen med telefonen i handen kommer in i den goa stugvärmen igen, så frågar jag hustrun...
Var det ingen som signalerade eller så på dig, när du var ute och åkte?
Jo, svarar hon sanningsenligt, det var någon som tutade och hadde sig, med det brydde jag mig inte om...

 

[Tordan]

Apropå det här med larm...

Funderar lite på det här med olika uppsättningar av larm, med eller utan abonnemang.

Anledningen är, att jag börjar tröttna på de här etablerade bolagens ständiga prishöjningar.
Jag har abonnerat och har i 25 år varit en mycket trogen kund hos det anrika väktarbolaget med stort V.

Som pensionärer nu på sistone, har vi inte varit till särskilt stort besvär,
kanske bara råkat aktivera larmet några gånger pga ren och skär glömska,
när jag låst upp och saligen trätt in över tröskeln med något helt annat i tankarna... än larmet.

Jo, det har väl hänt också någon gång, att jag råkat vidbränna morgongröten och triggat igång brandlarmet...
Fast det är ju ingen, som egentligen behöver engagera sig särskilt mycket över sådana banala ting där på larmcentralen.
Värre är det då för hustrun, som tåligt alltid försöker skrubba bort de fastbrända resterna ur kastrullen.

Förr ringde dom på centralen alltid upp vid larm och man fick skamset bekänna sina misstag och uppge det hemliga lösenordet,
som man naturligtvis ofta glömt bort vid dessa stressögonblick.., när larmet drog igång den ljudliga sirenen.

Nu för tiden har man på V rationaliserat detta till, att larmcentralen bara skickar ett opersonligt SMS med texten
"Vad i ända glödheta håller du NU på med, klantskalle? - Stäng genast av larmet, som står och tjuter i onödan!

Ja, den ende som blir markant upprörd när larmet triggas igång, det är ju dessvärre kattskrället.
Det tar säkert en halv dag, innan han äntligen kryper fram ur sitt gömställe under sängen, på övervåningen.

Jo, förresten kommer jag faktiskt ihåg ett skarpt tillfälle, då vi inte alls var hemma och larmet helt plötsligt gick.
Besöket på MIO i grannstaden fick hastigt avbrytas och under den halvtimme långa färden hemåt,
uppenbarade sig de mest förskräckliga syner i hjärnan, av hur altandörren brutits upp och allt skulle vara upp och nervänt.
Det värsta av allt, katten hade ju med all säkerhet rymt fältet och försvunnit ut genom den vidöppna dörren
och kanske blivit uppäten av räven eller blivit överkörd ute i trafikvimlet,
eller kanske rättare sagt båda delarna, fast i omvänd ordning...
Han är ju bara en liten Ragdoll och saknar ju helt trafikvett, innekatt som han mestadels är.

Väl hemma efter den 35 min oroliga färden, kan vi ändå konstatera att allt verkar vara i sin ordning.
Från gatan verkar altandörren ändå vara helt stängd och inga glasrutor verkar vara krossade.
Ännu har dock ingen väktare dykt upp (!) och när vi väl låser upp i stugan, så är allt helt i sin ordning.
Jag ringer upp Verisure och bekräftar detta, så dom inte behöver besvära någon personal... i onödan.
Det var tydligen en vibrationsdetektor, som felaktigt löst ut och den blev sedermera utbytt efter någon vecka.
Om detta kan man ju ha sina åsikter, men dom passar sig nog inte att edera i mediala sammanhang.

Men nu efter den senaste kvartalsräkningen, har bägaren runnit över och jag har beslutat mig för att revoltera mot systemet.
Inte själva larmsystemet i sig, utan jag tänker mer på företaget, som girigt profiterar på vår rädsla, att drabbas av något oväntat.

Man får helt enkelt inse, att ingen kommer att hindra buset i sin gärning och han kan nog lugnt fortsätta,
innan det dyker upp någon som ev stör i verksamheten.
Samtidigt ger det ju ändå en viss trygghet, att någon kommer och iallafall besöker huset efter ett inbrott och rapporterar.

Fast man kan ju lika gärna ringa till en taxi, som åker ut till adressen... och ber chauffören kolla läget.
Det bleve iallafall billigare än, att årligen abonnera drygt 8000 kr på den här eventuella tjänsten.

Men då kvartalsräkningen på bara det senaste år har ökat från 1300 kr till >1900 kr, då vete sjutton, om jag inte låter
huset stå obevakat i fortsättningen. Min kära hustru delar inte min nyvunna och blåögda naivitet, utan vill
fortsättningsvis åtminstone känna en liten trygghet i, att det finns någon tillhands, om nu "det värsta" skulle inträffa.

Därför har jag tänkt att söka efter billigare alternativ. Tänkte först på larm, som man handhar helt i egen regi och
med en sån där enorm ljudsignal där uppe vid skorstenen, så att Hesa Fredrik skulle låta ynklig i jämförelse.

Dessa system kostar pengar, tyvärr mycket pengar, om man ska få ett hyfsat skydd.
Larmbolag vet i fasiken om jag litar på egentligen..., de är som försäkringsbolag, lockar med låg avgift i början...
Inget illa sagt om Verisure, man kan ju inte kalla dom för att vara oseriösa, men kanske blivit lite väl näriga...eller?
Kanske beror det på, att de har byggt en så omfattande och modern larmservice, som inte längre passar in i ett
vanligt och enkelt gammaldags hem, utan digital uppkoppling av kylskåp och tvättmaskin?

Då, här i mitt sökande på nätet hittade jag följande intressant alternativ.
Safeland, som påstår sig kunna använda min befintliga och friköpta larmutrustning från Verisure i sitt system.
Ett ganska nystartat bolag på marknaden och där man använder sig både av grannsamverkan och väktarservice,
helt efter kundens eget val. Vad är haken? Allt man kan läsa är ju bara så positivt, men hur fungerar det i verkligheten?
Skulle vara intressant att höra om det finns några omdömen?

Upplägget liknar väl i mångt och mycket, där man skaffar sig en helt egen anläggning.
Men samtidigt erbjuder man efter eget val en viss väktarservice, som man kan knyta till abonnemang.

Kan ju kännas tryggt, när man befinner sig långt hemifrån och någon får för sig,
att gå in genom dörren där hemma och bara råkar ha kofoten med sig som enda och tillfälliga nyckel...
Då kan man iallafall låta en väktare åka hem och spika igen dörren,
för den brukar ju buset ha för en ständigt oartig ovana, att alltid lämna helt vidöppen efter sig...
Otacksamma människor...!

 

[Knazig]

När säljarna från Verisure ringer på och försöker sälja på mig ett larm, säger jag till dem att det är billigare att höja "lösöre försäkringen"....

 

[Hasse_K]

Jag var ansluten till Lövestad Larm när jag hade hus. Funkade billigt och bra.

 

[Tordan]

Det här med förändringar och utveckling, på gott och ont...

Jag måste erkänna, att jag fortfarande är kvar med mitt avtal med Verisure...
Fick en acceptabel rabatt som jag tyckte var skälig, för att slippa vända upp och ner på huset i jakt på något annat.
Jag har nog en sådan personlighet, att jag trivs bäst med det att ha det på samma vis som jag alltid har haft det.
Alltför stor förändring känns obekvämt, fast jag är medveten om,
att just förändringen också är en slags utveckling,...sägs det iallafall.

Minns min gamla hederliga blåa Saab 9-5:a från Milleniumskiftet, som jag ägde i drygt 20 år,
innan jag gjorde slag i saken och återigen bytte till mig en Volvo.
Sedan barnsben har jag nog alltid haft förkärlek till just det bilmärket,
men Saaben blev ändå trots det min egentliga trotjänare. Gick som en klocka utan något mankemang.
Inga konstiga uppdateringar eller sådant bjäfs. Bara att tuta och köra.
Sålde eller rättare sagt "gav bort" den till en bekant, som nog inte hade rätta handlaget med rariteten.
Råkade ut för ett turbo-ras och tyckte, att då var det bara att lämna över rishögen till skrothandlaren.

Själv hade jag blivit förälskad i en Volvo XC60, föll bara så där pladask som man gör,
när man fått låna hem bilen för påseende över en helg. Egentligen är jag ju en Volvo-människa
och uppväxt med nästan alla modeller från PV:n räknat, med undantaget för den där
tjugoåriga otroheten med Saaben.
Så Volvon har känts helt rätt att åka omkring med nu i drygt tre år och jag förstår egentligen inte
vad som flugit i mig nu i vårdagarna.

Det är nog Blocket:s fel. Den sajten är fylld av farliga frestelser och "vill-ha-begäret" tar lätt överhand.
Jag skyller också på, att det har varit så mulet och kulet nu en längre tid.
Man blir lätt omtöcknad och förvirrad i sinnet, när man inte sett en solstrimma på flera månader.
Då grottar man istället ner sig på annonssidorna och tittar inte upp från dataskärmen förrän klockan slagit midnatt.

Det tar bara några veckor, så har sökbegreppen kristalliserats ut och landar i,
att en Volvo ska det absolut bli och då helst en laddhybrid.
Då slipper jag ifrån den där ständiga räckviddsångesten.

Ja, vi har haft förmånen att låna "riktiga" elbilar vid några tillfällen och är det vinter och kallt ute,
då bör man klä sig riktigt varmt. Gärna handskar, mössa, yllehalsduk och sittunderlag.
För någon värme törs man ju inte spendera ur bilens hastigt krympande batteri,
strömmen förbrukas ju i samma takt som om det vore ett stort hål i bränsletanken.

För min kära hustru, som ännu var tveksam till mina planer, så anförde jag i min övertygelse bl.a det här med att
"snart kommer det inte längre gå att starta kupévärmaren via telefonen pga nedstängningen av 2-3g nätet".
Ja, efter den här smällkalla vintern, som vi nyligen haft, så bet det argumentet rätt bra.

"Å så kommer miljönissar att kasta ägg och skrumpna tomater efter oss, om vi åker ner med en dieselbil till city".
Det lät tyvärr inte så trovärdigt, att det skulle inträffa sånt i vår lilla stad.

Men att kunna åka eldrivet i de närmaste omgivningarna, föll i god jord och grodde ganska väl i myllan.

För att göra en lång historia kort, så sitter jag inte längre med "Svarte Petter" på hand,
dvs jag har lämnat över min gamla fossildrivna dieselbil till förmån för en annan fossildriven bil,
med tillägget laddhybrid och då blir den genast klassad som miljöbil. Hurra, nu är jag väl godkänd!
Måste väl också innebära, att jag borde få en guldstjärna klistrad på mitt körkort, eller?

Minns, att jag skrev inledningsvis, att jag trivs bäst, när förändringen inte blir alltför stor?
Mitt nya åkdon är av samma modell (XC60) som den tidigare och då borde väl allt var fri och fröjd?
Det trodde jag också. Satt hos bilhandlaren idag i nästan en och en halvtimma, bara för att gå genom
det mest elementära, hur jag startar bilen och får allt att fungera som jag vill.

Förr lämnade man bara över bilnycklarna, spottade i näven och genom ett fast handslag förkunnade,
att affären var "biff" och sen var det bara att ge sig på vägarna.

Nu tar det en och en halvtimma, innan man är betrodd att handhava fordonet på egen hand och
försiktigt släppas ut ur bilhallen och på skälvande ben, likt Bambi på hal is, ännu försiktigare rulla iväg med bilen,
medans man i backspegeln ser bilhandlaren tveksamt ruska på huvudet...

Snacka om Teknikens Värld, allt han sa och instruerade på bildskärmen i bilen, har man snart glömt.
Vadå, bilnyckel? Vad ska man ha den till? Finns ju inget att stoppa in den i? Den ska man ha i fickan!
Vojne, vojne, hur ska det här bli?

Kommer hem efter en resa på drygt 6 mil och hinner iallafall få lite känsla för bilen och dess funktioner,
innan det är dags att backa in den på tomten. Det piper varnande, som det brukar göra från sensorerna,
för det är lite trångt där hemma vid infarten. Plötsligt tar det tvärstopp! Hårt och resolut! Ingen pardon!

Här ges ingen möjlighet att smyga för nära häcken, som jag brukar göra.
Nähä, Bilen tvärnitar dierkt på fläcken och låser bromsarna!
Att jag ändå har full koll på avståndet till häcken i backspegeln, det är inte ens förhandlingsbart!
Bara att skamset rulla fram med bilen och göra om...

Hmm, det var just en snygg entrè.
Lastar ur de medföljande däcken som vuxit sig allt större med åren och är nu uppe 19",
definitivt inte lättare att handskas med..

Skall slutligen lyfta in min hundbur, som jag haft ståendes hemma.
Märk väl, att jag bytte en XC60 mot en XC60, fast med några årsmodellers skillnad,
upptäcker nu, att hundburen inte får plats i bagageutrymmet.

Bil-helveten är något större än sin föregångare, ser i princip likadan ut,
men nu är bagageutrymme minst 20-30 cm kortare! Det är bara inte sant!
Vad har ingenjörerna på Volvo lyckats med? En ordinär hundbur får inte längre plats i utrymmet.
Det här är nog den allra största miss jag gjort, när det gäller bilaffärer.

Nåja, det är ingen större ko på isen.
Man får väl anpassa sig och fälla halva baksätet, tills jag kommer på nåt annat.
Men ibland är inte utvecklingen den bästa förändringen och det är väl därför,
som jag fortsatt kommer vara egensinnig och trivas bäst,
när det inte sker någon större förändring...

 

[Erok]

Det här med förändringar och utveckling, på gott och ont...

Jag måste erkänna, att jag fortfarande är kvar med mitt avtal med Verisure...
Fick en acceptabel rabatt som jag tyckte var skälig, för att slippa vända upp och ner på huset i jakt på något annat.
Jag har nog en sådan personlighet, att jag trivs bäst med det att ha det på samma vis som jag alltid har haft det.
Alltför stor förändring känns obekvämt, fast jag är medveten om,
att just förändringen också är en slags utveckling,...sägs det iallafall.

Minns min gamla hederliga blåa Saab 9-5:a från Milleniumskiftet, som jag ägde i drygt 20 år,
innan jag gjorde slag i saken och återigen bytte till mig en Volvo.
Sedan barnsben har jag nog alltid haft förkärlek till just det bilmärket,
men Saaben blev ändå trots det min egentliga trotjänare. Gick som en klocka utan något mankemang.
Inga konstiga uppdateringar eller sådant bjäfs. Bara att tuta och köra.
Sålde eller rättare sagt "gav bort" den till en bekant, som nog inte hade rätta handlaget med rariteten.
Råkade ut för ett turbo-ras och tyckte, att då var det bara att lämna över rishögen till skrothandlaren.

Själv hade jag blivit förälskad i en Volvo XC60, föll bara så där pladask som man gör,
när man fått låna hem bilen för påseende över en helg. Egentligen är jag ju en Volvo-människa
och uppväxt med nästan alla modeller från PV:n räknat, med undantaget för den där
tjugoåriga otroheten med Saaben.
Så Volvon har känts helt rätt att åka omkring med nu i drygt tre år och jag förstår egentligen inte
vad som flugit i mig nu i vårdagarna.

Det är nog Blocket:s fel. Den sajten är fylld av farliga frestelser och "vill-ha-begäret" tar lätt överhand.
Jag skyller också på, att det har varit så mulet och kulet nu en längre tid.
Man blir lätt omtöcknad och förvirrad i sinnet, när man inte sett en solstrimma på flera månader.
Då grottar man istället ner sig på annonssidorna och tittar inte upp från dataskärmen förrän klockan slagit midnatt.

Det tar bara några veckor, så har sökbegreppen kristalliserats ut och landar i,
att en Volvo ska det absolut bli och då helst en laddhybrid.
Då slipper jag ifrån den där ständiga räckviddsångesten.

Ja, vi har haft förmånen att låna "riktiga" elbilar vid några tillfällen och är det vinter och kallt ute,
då bör man klä sig riktigt varmt. Gärna handskar, mössa, yllehalsduk och sittunderlag.
För någon värme törs man ju inte spendera ur bilens hastigt krympande batteri,
strömmen förbrukas ju i samma takt som om det vore ett stort hål i bränsletanken.

För min kära hustru, som ännu var tveksam till mina planer, så anförde jag i min övertygelse bl.a det här med att
"snart kommer det inte längre gå att starta kupévärmaren via telefonen pga nedstängningen av 2-3g nätet".
Ja, efter den här smällkalla vintern, som vi nyligen haft, så bet det argumentet rätt bra.

"Å så kommer miljönissar att kasta ägg och skrumpna tomater efter oss, om vi åker ner med en dieselbil till city".
Det lät tyvärr inte så trovärdigt, att det skulle inträffa sånt i vår lilla stad.

Men att kunna åka eldrivet i de närmaste omgivningarna, föll i god jord och grodde ganska väl i myllan.

För att göra en lång historia kort, så sitter jag inte längre med "Svarte Petter" på hand,
dvs jag har lämnat över min gamla fossildrivna dieselbil till förmån för en annan fossildriven bil,
med tillägget laddhybrid och då blir den genast klassad som miljöbil. Hurra, nu är jag väl godkänd!
Måste väl också innebära, att jag borde få en guldstjärna klistrad på mitt körkort, eller?

Minns, att jag skrev inledningsvis, att jag trivs bäst, när förändringen inte blir alltför stor?
Mitt nya åkdon är av samma modell (XC60) som den tidigare och då borde väl allt var fri och fröjd?
Det trodde jag också. Satt hos bilhandlaren idag i nästan en och en halvtimma, bara för att gå genom
det mest elementära, hur jag startar bilen och får allt att fungera som jag vill.

Förr lämnade man bara över bilnycklarna, spottade i näven och genom ett fast handslag förkunnade,
att affären var "biff" och sen var det bara att ge sig på vägarna.

Nu tar det en och en halvtimma, innan man är betrodd att handhava fordonet på egen hand och
försiktigt släppas ut ur bilhallen och på skälvande ben, likt Bambi på hal is, ännu försiktigare rulla iväg med bilen,
medans man i backspegeln ser bilhandlaren tveksamt ruska på huvudet...

Snacka om Teknikens Värld, allt han sa och instruerade på bildskärmen i bilen, har man snart glömt.
Vadå, bilnyckel? Vad ska man ha den till? Finns ju inget att stoppa in den i? Den ska man ha i fickan!
Vojne, vojne, hur ska det här bli?

Kommer hem efter en resa på drygt 6 mil och hinner iallafall få lite känsla för bilen och dess funktioner,
innan det är dags att backa in den på tomten. Det piper varnande, som det brukar göra från sensorerna,
för det är lite trångt där hemma vid infarten. Plötsligt tar det tvärstopp! Hårt och resolut! Ingen pardon!

Här ges ingen möjlighet att smyga för nära häcken, som jag brukar göra.
Nähä, Bilen tvärnitar dierkt på fläcken och låser bromsarna!
Att jag ändå har full koll på avståndet till häcken i backspegeln, det är inte ens förhandlingsbart!
Bara att skamset rulla fram med bilen och göra om...

Hmm, det var just en snygg entrè.
Lastar ur de medföljande däcken som vuxit sig allt större med åren och är nu uppe 19",
definitivt inte lättare att handskas med..

Skall slutligen lyfta in min hundbur, som jag haft ståendes hemma.
Märk väl, att jag bytte en XC60 mot en XC60, fast med några årsmodellers skillnad,
upptäcker nu, att hundburen inte får plats i bagageutrymmet.

Bil-helveten är något större än sin föregångare, ser i princip likadan ut,
men nu är bagageutrymme minst 20-30 cm kortare! Det är bara inte sant!
Vad har ingenjörerna på Volvo lyckats med? En ordinär hundbur får inte längre plats i utrymmet.
Det här är nog den allra största miss jag gjort, när det gäller bilaffärer.

Nåja, det är ingen större ko på isen.
Man får väl anpassa sig och fälla halva baksätet, tills jag kommer på nåt annat.
Men ibland är inte utvecklingen den bästa förändringen och det är väl därför,
som jag fortsatt kommer vara egensinnig och trivas bäst,
när det inte sker någon större förändring...

Kul Story Men vad var så krångligt med bilen, man kör o backar som vanligt, piper och tjuter överallt men det går att koppla bort åtminstone på KIA, har nu en EV alltså en Hel Elektrisk bil och har trots nästan normal temp. i vinter inte haft någon räckviddsångst, vi har utan problem haft 22 gr i bilen och kunnat köra 38 mil om lusten funnits, mu blev det 30 mil 2 ggr i vinter, stannade och snabbladdade bilen till 80% och oss själva till 100% med ström och ett par MAX Hamburgare i 35 min. strömmen kostade 110:- Hamburgarna 109:- st.

 

[Tordan]

På tal om det här med bilnycklar...förr och nu.

Förr, hade man alltid ett par riktiga nycklar på en nyckelring med fodral och varje nyckel hade sin egen lilla uppgift.
Den ena kunde man låsa fordonet med, för att stävja att någon långfingrad skulle råka få med sig bilradion.
Ibland kunde man bara trycka ner knappen i bildörren och smaska igen densamme med en riktig smäll, samtidigt ....
som man upptäcker att bilnycklarna fortfarande sitter kvar där i tändninglåset!

Startnyckeln var oftast lite större med en bilmärkeslogga
Tillsammans med det kombinerade rattlåset, skulle det förhindra, att man ibland var tvungen att åka tåg ändå upp till Uppsala
för att hämta hem sin stulna gamla PV. Inte hindrade väl ett ynkligt tändningslås den som var ute nattetid och
ville snabbt "låna" ett kommunikationsmedel. Bara att rycka i några kablar och knäcka rattlåset, sen var det bara att tuta och köra.
Det var väl bara antalet liter bränsle i tanken som eventuellt begränsade den tilltänkta resan.
Biltjyvarna, f-låt dom som "lånade" en bil, behövde aldrig några nycklar, de körde nyckel-löst redan på den tiden.

Idag behöver inte jag heller ha någon nyckel, egentligen... jo, förresten när jag tänker efter så måste man faktiskt det.
Men jag behöver inte använda bilnyckeln. Bara jag har nyckeln med mig i fickan, så är det bara att åka.
För ett par år sedan, skulle man placera bilnyckeln i en särskild hållare i eller vid instrumentbrädan.
Men det blev tydligen bökigt. Det behöver man inte längre. Man har bilnyckeln i byxfickan, å inget annat.

En bekant till mig äger en Tesla sedan några år tillbaka.
Å vad han skröt om denna fantastiska bil och att det räckte med att gå omkring med bilnyckeln i byxfickan.
Jo, jag fick låna elbilen en gång, stoppade bilnyckeln i fickan och drog i väg tillsammans med min hustru och ett barnbarn.
Passade på, att svänga förbi hemmavid och stannade till på garageuppfarten och sa till mitt sällskap att vänta kvar i bilen,
medan jag gick in i huset och hämtade något jag glömt.

Det blev plötsligt ett förfärligt liv ute på gårdsplanen!
Billarmet gick i gång och riktigt hög dunka-dunka musik ekade i hela kvarteret.
Inspärrrade i bilen syntes två par uppspärrade ögon genom immiga bilrutor!
Grannen tittade fram bakom knuten och undrade om det var partaj på gång?
Nä, svarade jag kanske lite väl bryskt, uppskärrad som jag var av att bilens larm tydligen hade aktiverats.
Larmet visade ilsket blinkande lyktor och ackompanjerades av den höga musiken. Förstod först ingenting...

Sen kände jag bilnyckeln i byxfickan bränna i byxficksn och kom ihåg, att jag fått beskrivet för mig,
att bilen också låste sig själv... när man avlägsnade sig tillräckligt långt bort från bilen.
Suck...

Å andra sidan småler jag åt min bekante Tesla-ägare, när han smyger förbi sin bil parkerad ute på gatan och
vaktar på förardörren likt en varg över ett tilltänkt villebråd. Teslan har ju den egenheten, att den öppnar välvilligt
dörren för sin husse på vid gavel, när han närmar sig bilen.

När man ska koppla till ett släp eller i någon liknande situation och passerar Teslan ett par gånger fram och tillbaka
på en smal trafikerad gata, så kan det bli lite enerverande, när framdörren plötsligt flyger upp så fort han råkar gå förbi.
Än så länge har han dock klarat sig från att bildörren har orsakat någon allvarlig olycka.

Nu har jag som tur är, inte dylika moderniteter i min husbil.
Här krävs det en riktig startnyckel, som ska sättas i tändningslåset. Basta!
Men i våras hade jag varit glad om Fiaten faktiskt hade varit lite modernare i sin teknologi.

Det här historien utspelar sig på en rastplats utmed E14 strax norr Bräcke.
Jag åker ensam den här gången med husbilen tillsammans med min hund, som enda sällskap.
Tömde toaburken senast i Leksand och tänker, att det kan vara bra att passa på och tömma nu.
Lte knalt med tömningsmöjligheter på dessa vägar med stor turistgenomströmning, så det är bäst att passa på.

Svänger av E14 vid rastplatsen där vid Gimån och stannar husbilen med den efterttraktade anläggningen rakt i blickfånget.
Stänger av motorn och låter den vila, går ut genom bodelsdörren och slår igen den med en smäll, för att inte jycken ska smita ut.
Tar fram toaburken och går för att uträtta mitt ärende. Ser att Nikko hoppar upp i framsätet, som han brukar göra.
Han vill ju i likhet med min hustru alltid ha koll på vart jag tänker ta vägen...

När jag vänder tillbaka mot husbilen, reser sig Nikko upp från sin plats i förarstolen och hoppar ner på golvet
för att möta mig vid dörren. Men i samma ögonblick och när jag just kommit fram utmed husbilen
hör jag hur dörrlåsen klickar till och låser alla dörrar bestämt och oåterkallerligt.

Nikko ställer sig och skäller välkomnande där innanför bodelsdörren,
mitt blod fryser till is... och jag flämtar till. Skjuter in toaburken på sin plats och tänker...
vad ända in i glödheta hände nu?

Här står jag någon dryg mil från mitt resmål i Gällö och har blivit utelåst på en rastplats.
Bilnycklarna.... sitter ju för i h-e kvar i tändningslåset (!) Attans!

Vad göra? Hunden skäller oupphörligen och vill att husse öppnar nu, genast!
Garagedörrana är visserligen inte låsta på husbilen, går det att ta sig in den vägen? Nä, det är helt omöjligt.
Kan jag ringa efter bärgaren? Nä, mobilen ligger naturligtvis inne i bilen
Tänker på, att jag har försett förardörren med "prickstop", så det blir inte lätt att lirka upp låset den vägen heller.

Paniken lamslår mitt logiska tänkande.
Jycken fortsätter frenetiskt att skälla panikartat, ensam och inlåst som han nu har blivit.
Jag måste komma på något sätt att lösa det här på plats.

Några, som just varit och provat fiskelyckan kommer tillbaka till parkeringen, utan fångst visserligen,
men bärandes på en massa utrustning iallafall.
Kanske dom har någon kniv eller nåt, som jag skulle kunna få låna och peta lite med i dörrlåset?

Jodå, dom är hjälpsamma på norrländsk vis och öppnar upp bakluckan till sin bil och
där långt in bland en massa bråte, hittar vi lite rejäla verktyg iallafall.
Ta vad du behöver, säger dom, så går vi och käkar hamburgare så länge!
För just den servicen finns också på den här rastplatsen vid Gimån.

Med en liten fickkniv av schweiziskt ursprung (?) , en skruvmejsel och en polygriptång skyndar jag tillbaka till husbilen.
Nikko skäller i falsett på andra sidan dörren och paniken hörs i skallet.

Nu jäklar tänker jag högt för mig själv och ger mig attan på att försöka knäcka låskolven i bodelsdörren.
Den har tidigare varit utsatt för ett misslyckat inbrottsförsök, så det har ingen betydelse nu, om jag fördärvar den helt.
Ett proffs i den undre världen klarar ju sånt här på femton sekunder, tänker jag, så hur svårt kan det va?

Hoppas, att det inte blir uppståndelse nu bland besökarna på raststället, när jag ger mig på ett omaskerat inbrottsförsök!
Det ser ju illa ut så här mitt på dan, men jag har högersidan i lä, så att säga och ingen tycks lägga märke till något.
Jag är tacksam över att inte billarmet tjuter också ... vilket jag förvånat lägger märke till, först nu...?
Varför låste sig bilen överhuvudtaget? Blev det något tekniskt fel?

Jag kan tala om, att det är inte så jädrans lätt att vara på fel sida om lagen och som novis ägna sig åt bil-inbrott.
Kanske är jag lite feg i början, men det var svårare än jag föreställt mig och det tar nog 15 minuter
innan låskolven äntligen ger med sig och jag kan öppna upp dörren.

Nikko blir givetvis själaglad över att äntligen få se sin husse igen och vet inte till sig av lycka.
Fast när så uppståndelsen har lagt sig och jag lämnat tillbaka verktygen, så börjar man ju fundera lite...
Sitter en stund i förarstolen och grunnar på, hur gick det här egentligen till?
Varför låste sig bilen? Varför gick inte Defa-larmet igång och tjöt?

Tittar på Nikko, som siter på golvet brevid mig och tittar på mig med sina oskyldiga bruna ögon...?
Förmodligen, när han hoppar ner från förarplatsen, kommer han med bakbenet åt knappen till Fiats egna låsknapp
där på instrumentbrädan och så låser bilens centrallås, fast utan att Defa-larmet aktiveras...

Jag ställer frågan till Nikko? Men han vill inte medge något alls.
Han slickar sig om nosen och i hans ögon läser jag tydligt budskapet, "ingen kommentar".

Nja, jag får nog faktiskt ta mig själv om nosen i det här fallet.
Lämna nycklarna kvar i tändningslåset?
Det gör man absolut inte, med barn eller dårar kvarvarande i bilen (inbegripet nu även hundar)
Lovar, att jag har lärt mig läxan...