Där fick jag för min envishet…
I ett rus av nostalgisk yra och berusat svagsinne, påverkat av det bleka solljuset, som föll in genom fönstret i början av mars,
så bokade jag för husbilen ombord på färjan till Visby.
Minnet av förra årets upplevelser på Gotland lockade mig till denna besinningslösa handling.
Åh, vi hade ju en sån jäkla tur med vädret ifjol, det var redan i veckan kring valborg / 1 maj.
Försommarvärmen hade just lägrats sig över hela ön och bjöd på strålande solsken.
Avsaknaden av turister så tidigt på säsongen, plussade också på förnöjelsen.
Tänk, att stanna till som enda husbil utmed vägen förbi Digerhuvuds raukar och insupa den totala stillheten…
det går inte av för hackor!
Nåja, det ska väl erkännas, att alla minnen från ifjol inte enbart är lika rosiga och minnet av min egen
dumdristighet fick mig till,
att nu nedteckna och blotta något av mina enstaka (?) tillkortakommanden. Platsar säkert någonstans under begreppet ”tabbar vi gjort".
Förra året utforskade vi Gotland och börjar i de sydligare delarna och jag märker, att det överlag inte är något större fel på vägstandarden.
Mindre vägar kan kanske upplevas som smala, men ändå med en förvånansvärd god framkomlighet i princip överallt.
Det invaggade mig i någon typ av falskt förtroende, att det skulle vara ungefär lika över hela ön?
Då för nästan exakt ett år sedan sitter jag på ställplatsen i Lickershamn i min husbil och planerar rutten inför nästa dags etapp.
Målet är Fårö och det är ju en löjligt kort dagsetapp förvisso och jag har mina funderingar på att förgylla färden efter eget huvud.
Studerar noggrant kartan och jämför rutt-alternativen, som erbjuds av Google maps, men där kommer vi inte riktigt överens.
Jag vill absolut köra kustvägen från Bläse, den som följer kustlinjen utmed havet, vidare mot Fårösund.
Hur jag än vänder och vrider på paddan, så får jag inte till rätt ”vald väg” i appen.
Men vad då..? Säker kartläsare som jag är, så resonerar jag som så,
att det löser sig…
Hitta till Bläse och det gamla kalkbruket är inga problem, men nu börjar kärringen i appen tjata om
”Gör om rutt” eller
”Vänd, gör en U-sväng” och slutligen ger hon upp och tillägger
”Skyll dig själv…” för att därefter tystna helt och vägra förmedla någon vidare information.
Där efter kalkbruket i Bläse ändrar vägen abrupt karaktär och förvandlas till en smal grusväg genom en lika smal allé upp mot en gård…?
Fast just innan gården finns en korsning och så långt är jag med på noterna och att min minnesbild av kartan stämmer.
Här ska man alltså kunna ansluta till kustvägen, fast det ser inte så värst lockande ut…?
Men jag fortsätter styvnackat på min tänkta väg, vilket dessvärre visar sig leda in oss via en smal krokig väg fram till en annan gård,
belägen någon dryg km djupare in i skogen…? Vart tog havet vägen? Har inte sett minsta skymt av något blåskimrande vatten…
Nu är det läge att stanna upp, ta fram paddan och öppna Goggle maps i storformat.
Min hustru anar just inget om min villrådighet, där hon sitter lugnt och ovetandes, upptagen med vad som just händer på FB…?
Tittar sig lite förvånat omkring:
Ska vi vända, eller? 
Jag lyckas få täckning och upptäcker, att jag just befinner mig ett litet stycke öster om”rätt väg” och att en mindre traktorstig,
som jag ser framför mig till vänster, kan ta oss in på banan igen. Uppskattar att det bara är 150-200 m rakt genom skogen,
så är vi ute vid kustvägen igen.
Jag drar mig till minnes min värnpliktiga karriär på Trängkompaniet T1 i Linköping,
där man bl.a lärde sig ratta terrängbilar av typ ”myrsloken”, där vägar inte ens fanns.
Så det här ska väl inte vålla några problem?
... resonerar jag tyst för mig själv.
Jag gör också ett hastigt överslag bakom ratten och med paddan i knät.
Vända och köra tillbaka 1,5 km på samma väg som vi kommit (?)
eller chansa på denna smått spektakulära traktorväg, som på bara ynka 150-200 m kan leda oss in på rätt spår igen?
Bedömer, att det borde vara värt att prova och slår ihop paddan med en beslutsam smäll.
Informerar min äkta hälft, att det kan bli
liite smalt och trångt, men sen blir det bättre igen!
Spettar i ettans växel och styr in på den inslagna genvägen, sakta och med stor försiktighet.
Först går det rätt bra, sen kommer en rejäl ”knäppa” som vi säger hemma på slätta och vi måste klättra över den lilla åsryggen
och nedför på den andra sidan, alltså den ännu ej visuellt och upptäckta dolda sidan… Herrejösses...
Det är här och nu som jag börjar ångra mitt kaxiga beslut.
Vända går nu inte och att backa tillbaka över åsen och till utgångspunkten är i praktiken helt otänkbart.
Det är bara att försiktigt snigel-krypa fram med husbilen genom vegetationen och undvika typ hängande lianer
och allsköns sly och buskar, men ändå försöka följa spåren.
Tänk att en så obetydligt kort sträcka kan verka så
oliidligt lång…?
Hoppas, att vi nu dessutom inte möter någon gotländsk bonde på den här inslagna vägen.
Jag tänker på en filmsekvens i ”
Vi hade i alla fall tur med vädret”…
och ser framför mig en vresig bonde med hagelbössan i högsta hugg
och som svär något obegripligt åt oss…
Kanske kallar oss för vandaler och tvingar oss att plocka upp obefintligt skräp…
Men vi lyckas helt obemärkta (!) avverka den sista sträckan, ända fram till kustvägen.
En tanke far nu genom mitt huvud, ska jag fega ur och svänga vänster här
och ta oss tillbaka mot Bläse och tryggheten, med blotta förskräckelsen som enda minne?
Eller ska jag djärvt framhärda och svänga till höger och slå in på den utstakade färdvägen?
Bara det förhållandet, att jag ens tänkte denna tanke…
borde ge er läsare en bild av hur kustvägens standard
egentligen ser ut att vara i just den här vägkorsningen?
Alltså, efter ett par hundra meters körning på traktorvägen, så ställer jag mig frågan…blir det här verkligen bättre?
Ruskar ni också på huvudet vid denna tanke?
Ingen minns en fegis, sägs det och det kanske var det begreppet, som triggade mig.
Jag väljer svänga höger in på kustvägen och hoppas, att vägen blir
nog kanske lite bättre…?
Samtidigt är det skönt att kunna sträcka ut på den inslagna rutten och släppa upp kopplingen helt och hållet på ettans växel
och kanske t.o.m kunna peta i tvåan, längre fram, vem vet?
Likt en ål slingrar vi oss genom naturens säregna vegetation, med krokiga vindpinade martallar och täta buskage.
Vägen är i ett bedrövligt dåligt skick och här har nog inte någon väghyvel passerat på det senaste decenniet,
om den ens skulle kunna ta sig fram?
Rejäla gropar har bildats överallt och samlat på sig stora vattenfyllda pussar med varierande och okända bottendjup.
Jag hoppas och ber till den allsmäktige, att vi till råga på allt elände inte möter någon annan galning på den här inslagna vägen.
Fast det vore väl nästan
otänkbart, att det scenariot skulle kunna uppstå?
Två likasinnade och tydligt intelligensbefriade individer skulle råka befinna sig
samtidigt på en så liten begränsad area på ön?
Knotiga trädgrenar sträcker ut sina långa armar och försöker greppa tag i husbilen.
Det gäller att ha tungan rätt i mun och prioritera alternativen mellan pölar och grenverk.
Någon fri höjd existerar inte och mina tre meter lämnar inte utrymme för några misstag.
Hustrun klagar på, att jag kör för fort (?) ty hon håller på att välta och ramla ur stolen…
Jag kryper ju för sjutton fram på ettans (!) växel …? Men visst guppar det rejält ändå.
Backspeglarna tycks ha växt och upplevs stora som elefantöron, markis-lådan har blivit
en ytterst påtaglig börda att släpa med sig där bland trädgrenar, som hotar att kroka fast.
Plötsligt och från ingenstans dyker det upp två snabba fordon bakom mig.
Jag misstänker, att dom gärna vill passera mig där i min lusiga framfart, men hur?
Efter långa och åtskilliga sega minuter lyckas jag hitta ett utrymme stort nog och stanna,
så att de två motorcyklisterna på sina ettriga Enduro-hojar kan passera fritt förbi.
De vinkar glatt och tackar för denna ynnest, sen försvinner de i fjärran i ett rökmoln av återhållna avgaser.
Undrar vad de tänkte, när de helt apropå såg bakändan på husbilen torna upp sig… på den här vägen (?)
och lägga sorti på den vilda framfarten? Ja, jag vill nog egentligen inte veta…
Själv fortsätter jag i ensamt majestät mödosamt och sakta vagga fram med mitt otympliga fordon,
suckar tungt och stånkar enträget vidare på min golgatavandring…
Liknar mig emellanåt vid en upptäcktsresande, som färdas genom Amazonas djungel.
Färden går långsamt vidare utmed kusten, ibland är vägen stundtals faktiskt
lite bättre, så att man t.o.m kan köra på tvåan bitvis.
Men det här kommer ta hur lång tid som helst! Försöker beräkna sträckan vi har framför oss och jämföra med vår genomsnittliga hastighet.
Den uträkningen bjuder inte på några glädjande resultat, det här kommer ta evigheter…
Efter en dryg timmas luskörning lättar det så småningom och vi kommer ut på lite mer bergsliknande underlag.
Martallar och buskage glesnar ut ju längre norrut vi färdas.
Tror, att vi nu befinner oss någonstans i höjd med något som kallas Svarven.
Men jag har ingen lust att stanna och undersöka, varför det heter så?
Det skulle inte tillföra något alls, skulle Ior, den dystre åsnan i Nalle Puh, ha resonerat.
Håller fullständigt med och vi lunkar enträget vidare utan att visa platsen minsta nyfikenhet.
Helt apropå dyker det upp en ståndsmässig vit BMW i sydlig riktning och med en äldre dam med bister och högdragen uppsyn bakom ratten.
Hon blänger upp mot mig vid mötet och verkar inte uppskatta det hon ser och bevärdigar inte min vänliga gest med någon som helst reaktion?
En del har väl sett sig mätta på turister, kan jag tro.
”Husbilar precis överallt..!”, fnyste nog kärringen och brände förbi den vilsne turisten.
Telepati eller tankeöverföring…? Jag tror, att jag iallafall snappade upp budskapet.
En stenport längre fram förkunnar om, att vi förmodligen nu befinner vi oss i området som heter Stenkusten.
Det borde betyda lite mer civiliserade trakter, snart inom räckhåll?
Fy fasiken, humöret börjar lätta innanför pannbenet och vägen tillåter lite högre hastighet.
Det dyker upp en samling stensatta och typiskt gotländska byggnader på vänster sida nere vid strandkanten.
Imponerande vy, som måste inspekteras mer noggrant.
Bara anblicken av dessa ruiner höjer moralen hos föraren, som drar i handbromsen vid det gamla fiskeläget Grostäde.
Motivet, som hämtat av en oljemålning, har nog avbildats med både penslar och iPhones.
Vi traskar ner mot bodarna och försöker att inte besvära de ur-invånanare, som bänkat sig där med kaffekorg i lä för vinden och insyn
Försöker väl njuta av stunden så gott det går med tanke på omständigheterna. Vi tassar förbi på respektfullt avstånd.
Men hörni, har ni tänkt er hit till denna plats, så avråder jag å det bestämdaste att välja att nå det här målet via ”kustvägen”
från Bläse och norrut via kusten, den är alltså inget vidare…
This is no country for old men / Det här är ingen väg för gamla gubbar i husbil.
Lyd snillena på Goggle maps, såvida du inte åker endurohoj, jeep eller terrängbil.
Nu ser jag fram emot årets premiärresa till Gotland och om vädrets makter är oss nådiga,
så är jag övertygad om att vi får en lika härlig upplevelse och möjligheten, att kanske återse en del riktiga fina smultronställen.
Betänk bara, att vi är gäster här på ön och att vi samtidigt försöker visa lite hänsyn till ortsbefolkningen.
Ha´ de´ gött i sommar.
Men vad var så krångligt med bilen, man kör o backar som vanligt, piper och tjuter överallt men det går att koppla bort åtminstone på KIA, har nu en EV alltså en Hel Elektrisk bil och har trots nästan normal temp. i vinter inte haft någon räckviddsångst, vi har utan problem haft 22 gr i bilen och kunnat köra 38 mil om lusten funnits, mu blev det 30 mil 2 ggr i vinter, stannade och snabbladdade bilen till 80% och oss själva till 100% med ström och ett par MAX Hamburgare i 35 min. strömmen kostade 110:- Hamburgarna 109:- st.
, mäter med spänning 
både här och där…
