En historia från det verkliga livet

[Tordan]

Din Nikko har haft ett fantastiskt hundliv. Som han lugnt kan betrakta från sin hundhimmel. Hade jag varit hund, hade jag velat vara din hund!!

Du är välkommen till fritt vivre och att ta hans plats, som för tillfället gapar tomt precis över allt.
Hade först tänkt skänka bort Nikkos kylmatta, som han tyckte så mycket om att ligga på.
Den finns ännu kvar för din förplägnad hos oss i vårt hus eller platsen där under bordet i husbilen...

Skämt åsido, tack för dina fina rader... och likaså stort tack till alla ni andra, som visat er uppmärksamhet över mina enkla rader.
Vad det lider kommer en morgondag, då jag vaknar upp... utan att känna sorg och saknad efter Nikko och livet får sen gå vidare.
Men för tillfället är hjärnan helt inställd på pausläge... saknar promenaderna utan hund. Varför ska man irra runt där ute, på egen hand?

 

[Sune]

För min del tog det 2 månader sen måste vi ha en ny hund

 

[Tordan]

För min del tog det 2 månader sen måste vi ha en ny hund

Vi hade ett 6 månaders uppehåll utan hund innan vi skaffade Nikko och minns att vi satt totalt uppumpade vid köksbordet första veckan.
Han var ett energiknippe som liten valp och pockade på uppmärksamhet hela tiden.
Vi sa till varandra: Vad har vi gjort...? Hur ska vi orka med? Skaffat oss en ny hund i vår ålder..?

Nu fjorton år senare ångrar jag inte beslutet för en endaste sekund, men nu har gubben hunnit bli 75+
Hjärtat vill åka iväg direkt och skaffa en ny samojed, men hjärnan tvekar för ögonblicket och vill avvakta.
Min inre ekonom säger blankt nej att fortsätta göda industrin, som i god välmåga frodas på vår omsorg över djurens välbefinnande.

I min vånda av oro har jag istället pallat upp husbilen och börjat skruva isär den, för att ge mig på att byta stötdämpare och fjädrar.
Ja, inte lär det bli bättre för ekonomin det heller. Men det håller mig iallafall sysselsatt, att brottas med fjäderbenen...

 

[Sune]

Nu har inte vi så stor hund, Tibetansk spaniel
Och ålder på mej 73+ så det var lite funderingar

 

[Kaj.p]

Visst är det fart i dem som små men det finns lugna stunder med

 

[krinil]

Vi hade ett 6 månaders uppehåll utan hund innan vi skaffade Nikko och minns att vi satt totalt uppumpade vid köksbordet första veckan.
Han var ett energiknippe som liten valp och pockade på uppmärksamhet hela tiden.
Vi sa till varandra: Vad har vi gjort...? Hur ska vi orka med? Skaffat oss en ny hund i vår ålder..?

Nu fjorton år senare ångrar jag inte beslutet för en endaste sekund, men nu har gubben hunnit bli 75+
Hjärtat vill åka iväg direkt och skaffa en ny samojed, men hjärnan tvekar för ögonblicket och vill avvakta.
Min inre ekonom säger blankt nej att fortsätta göda industrin, som i god välmåga frodas på vår omsorg över djurens välbefinnande.

I min vånda av oro har jag istället pallat upp husbilen och börjat skruva isär den, för att ge mig på att byta stötdämpare och fjädrar.
Ja, inte lär det bli bättre för ekonomin det heller. Men det håller mig iallafall sysselsatt, att brottas med fjäderbenen...

Ni tog 6 månader på er utan hund innan ni skaffade Nikko. Klokt. Fundera 6 månader och skuva med husbilen under tiden. Det ger kanske inte så mycket lugn, men det ger dig definitivt eftertänksamhet. En hund lever 12 - 15 år. Det avhöll oss! Nu har vi turen att ha både hundar och katter i släkten som behöver passning och trivs bra hos oss, så vi får lite den tillfredsställelsen, efter 50 år med egna hundar och katter. Men något mer eget djur blir det inte!

 

[Tordan]

Ni tog 6 månader på er utan hund innan ni skaffade Nikko. Klokt. Fundera 6 månader och skuva med husbilen under tiden. Det ger kanske inte så mycket lugn, men det ger dig definitivt eftertänksamhet. En hund lever 12 - 15 år. Det avhöll oss! Nu har vi turen att ha både hundar och katter i släkten som behöver passning och trivs bra hos oss, så vi får lite den tillfredsställelsen, efter 50 år med egna hundar och katter. Men något mer eget djur blir det inte!

Jo, jag tänker nog, att tiden får ticka vidare dag för dag och låta känslorna mojna till en acceptabel lätt bris, sen får vi se.
Idag kan jag t.o.m bläddra bland gamla bilder, se och minnas just den här speciella jycken, utan att helt tappa fattningen.

För första gången på mycket länge följde jag också med hustrun till mataffären ikväll för att veckohandla.
Det tveksamma nöjet har jag varit förskonad ifrån dom senaste åren. Nikko led av separationsångest på äldre dar
och protesterade mer eller mindre högljutt, när man lämnade honom ensam kvar i bilen på parkeringen.
Då har man inte samvete, att lugnt strosa omkring en timma inne i affären, när jycken är orolig och instängd i plåtburken.

Men så nu ikväll, när vi gick tillbaka till bilen, öppnade bakluckan för att lasta in kassarna, så möttes jag av ett enda stort ...
innehållslöst tomrum.
Ingen glad hund, som välkomnade husse och ville pressa ner nosen i kassarna för att undersöka vad vi egentligen handlat.

I den stunden vore det mycket lätt att mista förståndet och ångra den där första meningen i just det här inlägget!
Då gäller det att sansa sig, inte direkt och förtvivlat börja söka efter ny tröst på Blocket.
Fast jag kommer nog kanske smygtitta, lite senare...

Aldrig något mer djur...?
Nej så drastiskt vill jag ännu inte uttala mig... samtidigt har friheten "att göra vad som faller en in" ett värde i sig.

Vi får väl se, vad tiden lider, men osvuret är ju alltid bäst.