En historia från det verkliga livet

[Tordan]

Just idag vill gärna berätta en historia från det verkliga livet.
Detta tilldrog sig för ett antal decennier tillbaka i en liten norrländsk by, dit vi mer än ofta har vallfärdat till under åren.

På den här orten har vi lärt känna bofasta och bland annat ett äldre strävsamt par, som tillhörde vår bekantskapskrets.
Båda var vänliga och mycket generösa människor, men som alla andra hade dom vissa utmärkande egenskaper.

Han, Ernest i familjen, var uppväxt med en radikal och mycket mörkröd livsåskådning, som han gärna delade med sig av
på sin ålders höst. Berättade gärna om sina resor i "Österled". Ernest hade besökt både Albanien och Kuba långt innan dessa
länder var någotsånär tillgängliga för "vanligt" folk. Han bjöd ofta på föreläsningar medelst bildförvisning, så fort någon råkade
visa ingående intresse för hans upplevelser. Då drogs persiennerna ner, diaprojektorn packades upp tillsammans med
en trave diabilder och det bjöds på smäktande reseskildringar bl.a. med båt utmed Volga förpackat i klarröda färger.
Ungarna gäspade snart i det skumma mörkret och somnade snart helt ointresserade av de politiska undertonerna.


Hans hustru May var av västgötsk börd men uppflyttad till nordliga breddgrader. Hon var mer neutral i det politiska samtalet,
kanske rentav liberal långt innan detta parti bildades .... och jag misstänker att hon egentligen inte alls brydde sig om politik.
Hon älskade istället, att berätta om vardagens små trivialiteter, sina barn och sin längtan till Västergötland blandat med
sånt som kvinnor alltid tycker är mest intressant ur kvinnligt perspektiv, dvs allt möjligt i en enda salig röra...
helt obegripligt för männens kubistiska fattningsförmåga.

Under våra sommarvistelser i den norrländska myllan lärde vi nu känna det här strävsamma äldre paret och de tog tillvara på
varje tillfälle, att bjuda in oss på kaffe och hembakade bullar i deras enkla kök. Där dryftades det storpolitik mellan männen.
Egentligen var det Ernest, som förde talan och jag nickade artigt tillbaka som ett kvitto på,att jag förstått hans argumentation.
"Jag kommer ihåg" yppar Ernest, "när vi delade ut salt sill till fattiga direkt ur tunnorna här vid Konsum"

Kooperationen var hans hjärtesak och han hade liksom fört en Don Quijoite kamp att få till stånd
att Konsum slutligen etablerade sig i den här lilla byn när det begav sig.
Att den privata handlaren på orten nu fick konkurrens och sedemera tvingades sälja till ICA hade han inga samvetskval för.
I sådana kapitalistiska affärer skulle han aldrig sätta sin fot! Det vore som att kapitulera inför Onkel Sam i USA...

May samtalade om helt andra ting med min hustru, som lika artigt som jag, nickade tillbaka i bästa samförstånd.
Det dryftades om barn och andra vardagliga bekymmer och samtalen flöt på ... i nästan en oändlighet,
tycktes det ibland. May hade alltid mycket på hjärtat som hon ville dela med sig för den som äntligen lyssnade.
Maken gjorde det visst aldrig enligt hennes utsago...

Vid ett sådant här fikatillfälle och när Ernest för tillfället inte var i köket utan befann sig ute på verandan
för att omsorgsfullt stoppa sin pipa, tända densamma och med en gurglande protest från pipan inhalera röken,
då berättade May följande:

Ernest hade under alla dessa år förbjudit henne att handla på den nyöppnade ICA affären.
Hon fick på inga villkor beträda den lokalen med sina skor.
Alla inköp skulle härmed och helt absolut göras på Konsum och ingen annanstans.
Basta! Punkt och slut!

Vad gör då en liten tanig späd gumma emot denne despotiske husbonde?
Hon ville ju så gärna se hur det såg ut på ICA.
Alla andra i byn tyckte ju, att den nya affären hade blivit så modern och trevlig....

Jo, Maj stoppar helt enkelt ner gamla konsumkassar i fickan och traskar iväg till ICA och handlar där som alla andra i byn.
Men hon packar alltid omsorgsfullt ner varorna i Konsums blå-vita kassar och traskar hem till bostaden och den förnöjde mannen.
Nu efter flera år, berättar Maj, har han ännu inte upptäckt detta, utan tror att jag handlar allt på Konsum..

Epilog:
Allas vår "Gösta", avslöjades nu däremot vid sitt dagliga besök i "Konsumbutiken" och att han hade varit otrogen på nyöppnade "ICA"
Han bannas, när han ertappas där med sina textröda påsar - beskylls medvetet sprida ICA;s reklam innanför kooperationens blå-vita väggar.

Ponera att han omvänt besökt ICA med en skrynklig Konsumkasse...,
hade han då stället inte vänligen välkomnats och man hade insett och förtstått hans stora potential?



Fritt för tolkning.

 

[Tordan]

Jag har egentligen inget direkt agg emot Konsum. Jag började faktiskt mitt yrkesliv bakom ratten med att distribuera
både bröd och chark till konsumbutikerna i vår lilla stad. Här fanns också KF:s eget bageri och charkuteri inrymt i var sin
byggnad i området som i folkmun benämns "Verkstan" rätt och slätt. Här lastades det ut nybakat bröd varje morgon och
senare på förmiddagen var det dags för en ny runda med charkens plåtlådor, som var fyllda med köttvaror. Arbetsdagen
fylldes ut med att åka runt och från butikerna samla in "tomgodset", dvs tömda brödkorgar och chark-plåtlådor.



Spännband o dyl var inte alls uppfunnet på den tiden. Man fick vackert lära sig den hårda vägen och köra den gamla lastbilen
på ett särdeles mjukt sätt. Till råga på allt fanns där en upphöjd järnvägsövergång att passera över - med den svajiga lasten
av staplade brödlådor med upp till två meters höjd. Då gällde det att vara särskilt lätt på gasen och inte utmana naturkrafterna.

Detta var något som mindre vana chaufförer ibland bittert fick erfara, när det vankades Fettisdagsbullar i KF-butikerna
och man på den skumpiga övergången råkade gasa till (!) i fel ögonblick. Minnet av ljudet från brödkorgarna som rasade
inne i lastbilsskåpet var en smärtsam upplevelse för den som satt bakom ratten. Det är ju helt omöjligt att sälja semlor,
som varit med på en sådan omskakande upplevelse. Då var det bara att återvända till bageriet, erkänna sitt nederlag och
hoppas på bagarens välvilja och förmåga att trolla fram nya semlor i all hast.

Åkeriägaren var en luttrad person i sammanhanget och var begåvad med både stort tålamod och generositet.
Aldrig, att han ursinnigt skällde ut den klantige stackars chauffören. Han hummade istället för sig själv bakom skrivbordet
och vred kanske lite extra intensivt på pennan i det ögonblicket han fick reda på, att han plötsligt blivit ägare till
ett större antal demolerade semlor. Måste ju uppfattats som generöst av bageriet, att åkaren fick semlorna till skänks,
nu när han ändå fick betala kalaset.

Ja, kalas blev det ibland och då bjöds det på omskakade tisdagsbullar vid åkeriets depå, varvid alla kollegorna undrade
vem som nu hade gasat på för hårt med brödbilen...

KF har givetvis inte längre någon verksamhet kvar idag och inte ens gamla anrika AB Motala Verkstad är sig likt.
Dock finns många gamla byggnader kvar utmed kanalområdet och området lämpar sig för strövtåg i lugn miljö.



Hittar du till området kring Torrdockan, finns även en mindre ställplats i anslutning till Cafe Mallboden och Göta Kanal.
Sommartid serveras här våfflor och det bjuds på mycket liv och rörelse. Den nya gästhamnen på motsatt sida om kanalen
är nu så modernt utrustad med både el och vatten, att den mest inbitne husbilisten skulle bli illgrön av avund inför denna anblick..
Fri P (24 tim) finns utmed Verkstadsvägen i höjd med Duvedalsbron och i slutet av gatan finns Borenshults ställplats.

 

[Tordan]

Det här med begreppet "parkering" triggar igång personer och speciellt oss husbilister.
Stannar jag, parkerar jag eller vad gör jag egentligen, när hjulen slutat snurra på husbilen?

Då kommer jag att tänka på en episod, som utspelade sig på Arlanda flygplats. Jag körde inte husbil på den tiden,
men hade fått i uppdrag med budbilen att transportera en större mängd kartonger till flygplatsen.
Sen bar det sig inte bättre, än att firman samtidigt frågade, om jag kunde ta med mig deras kund som passagerare?

Jag är i grund och botten ganska snäll, godkände därför denna förfrågan och en mörkhyad person dök upp vid min sida.
Propert klädd i kostym och talade hyfsad engelska med en bullrig röst. Det här kunde ju utvecklas till en trevlig resa...
Som första uppdrag beordrade han mig att köra till närmaste telefonbutik och där införskaffade han sig ny mobil
med tillhörande headset. Fick en grundläggande instruktion hur den fungerade och sedan bar det slutligen iväg mot Arlanda.
Han ägnade därefter större delen av resan med att pilla med mobilen och tala med alla han troligen kände i Nigeria.
Han kom nämligen därifrån och hade personligen flugit till Sverige för att inhandla diverse plastkort,
som sedan skulle transporteras hem och förmodligen saluföras i hemlandet.

Vid ankomsten till Arlanda svängde jag först in mot avdelningen för avgående gods, med tanke på lasten jag hade i bilen.
Han protesterade vilt och högljutt, propsade på att bli skjutsad till avgående terminal 5 - "Immediately" (Genast)
Hans intentioner är tydligen, att checka in kartongerna såsom bagage och då talar vi om kanske två hundra kilo.
"Omöjligt", tänker jag, men släpper av honom vid terminalen som han önskar och han försvinner skyndsamt in i byggnaden.
Har parkerat bilen på lämplig ruta med ett tidsförbehåll på 15 min och väntar tålmodigt kvar i bilen...
Han är nog snart tillbaka och får vackert inse sin missbedömning beträffande begreppet "bagage".

Efter en halvtimma börjar Securitasvakterna blänga surt på mig. Av nigerianen syntes inte ett spår, han är som bortblåst.
När det gått ytterligare en kvart börjar jag bli orolig för att bli tagen för en presumtiv terrorist av säkerhetspolisen.
Kanske får de för sig, att jag har bilen lastad med bomber och bara väntar på rätt tillfälle att utlösa laddningen?
Jag skruvar på mig där i förarsätet och förstår, att Securitas snart kommer att agera med ett omhändertagande och
att jag kommer få tillbringa resten av dagen i något slutet och kalt förhörsrum med en stark lampa i ansiktet.

Beslutar mig efter en timma, att "det här går inte". Jag måste lämna bilen och söka upp min tillfällige passagerare.
Beger mig skyndsamt in i terminalen och hittar honom surmulet stående där vid en incheckningsdisk.
Personalen har förmodligen tröttnat på hans argumentation och önskan, att få tala med högsta chefen på flygplatsen.
Av den dåliga stämningen på platsen förstår jag, att det kommer aldrig att fungera - försöker övertala honom att följa med till bilen.
Men se på det örat vill han inte lyssna och han fortsätter att babbla på i sitt headset med "gud vet vem"?

Jag återvänder till bilen och upptäcker till min glädje, att den fortfarande står kvar och inte är bortforslad.
Däremot finner jag en liten hälsning från Securitas i vindrutan och uppmaningen att betala P-bot, 1000 riksdaler.
Surt sjunker jag djupt ner bakom ratten. Där gick hela dagsförtjänsten upp i rök..! - Efter en liten stund dyker det upp
en Securitasperson och propsar på, att jag ska avlägsna mig från området och klappar myndigt med batongen i handflatan.
Jag protesterar och hävdar att med den här P-boten som betalning, borde det inte berättiga mig att stå kvar ett tag till?
Men det biter inte på denne myndighetsperson. Han stramar upp sig ännu mer och jag får vackert erkänna mig besegrad.
Han förstår visserligen mitt dilemma och föreslår att jag åker till den vanliga parkeringen och löser mina problem därifrån.

Så det slutar med, att jag löser en p-biljett, parkerar (i avsedd ruta) - lastar ur mannens kartonger - lägger dom på en vagn
- skjuter hela det tunga lasset i uppförslut och så in på terminalen. Där vid incheckningsdisken står fortfarande mannen med sitt
headset och sin mobil, men har tydligen just ingen att snacka med för tillfället - allra minst flygplatspersonalen,
som nu behandlar honom som luft. Verkställande direktören har tydligen inte dykt på platsen ännu...
och kommer förmodligen inte göra det heller.

Naturligtvis anses jag vara mycket osolidarisk, när jag nu lämnar den överfyllda bagagevagnen i hans ägo och meddelar
mitt beslut att överge honom där och nu. När han inser, att slaget tycks förlorat att medtaga godset som bagage,
sprättar han upp några kartonger och fyller axelväskan med plastkort och stoppar också fickorna fulla.
Kanske handlar hela affären om att slippa betala tull och införselavgifter, vem vet?

Jag får en associering till en uppumpad Michelin-gubbe, dock iklädd kostym och med tungt hängande fickor.
Hur han därifrån löser problemet med frakt och dylikt till Nigeria, det får någon annan ansvara för.
Jag tycker, att jag gjort mitt och återvänder hemåt efter en mycket dålig dag på jobbet.

När jag nu satt där i bilen och väntade tålmodigt bakom ratten, hade jag parkerat eller hade jag bara stannat?
Tänk om jag på den tiden det begav sig varit husbilsägare (!) då kunde jag ju alltid frågat den bistre P-vakten till råds.
Misstänker, att jag erhöll min p-bot exakt i samma ögonblick som jag lämnade bilen och försvann in i terminalen...
Då hade jag nog i lagens namn "parkerat" fordonet.

 

[Tordan]

Idag har jag hämtat inspiration från en kritisk insändare i dagens lokalblaska, där någon ger sig på alla "hundägare".
Hans häck uppges lida stor skada av förbipasserande hundar, hanhundar speciellt.
Jag tror, att det är växterna som avses... de dör uppenbarligen av en alltför intensiv gödning.

Begreppet "hundägare" i rubrikerna skvallrar direkt om en stundande negativ inställning till människor, som av en eller
annan anledning envisas med att flera gånger om dagen springa runt i grannskapet med sina jyckar.
Dessutom tycks dom (hundarna) uträtta sina naturliga behov helt öppet (!) men... svårt att föreställa sig något annat sätt.
Nu är det inte lätt med hanhundar, de pinkar både i tid och otid på stolpar, stenar, ett uppstickande grästrå, typ vad som helst.
Oftast blir det bara en liten skvätt här och en där, men visst är det så, att många bäckar små - bygger en stor å.
Samtidigt får man också inse, att hunden efter nu det femtioelfte drättlandet inte har något kvar att ge från pinke-tanken,
utan det blir ju mest bara en ren intuitiv och reflexmässig rörelse att lyfta benet...

Finns det ingen CoC, (uppförandekod) för oss hundägare?, tänker jag nu på min dagliga promenad med jycken.

Själv är jag uppväxt på landsbygden och där förekom inga dylika problem. Möjligtvis klagades det på, att vår gråhund
skällde och störde villaägarna nere i byn. Kanske inte så konstigt, då just denna ras är känd för att ha just den egenskapen.
Att han också hölls bunden vid sin hundkoja hade nog också sin orsak i hans ljudliga missnöjesyttringar, men på den tiden
var det inte alls onaturligt med den typen av djurhållning. Å andra sidan var jycken inte dummare, än att han emellanåt
krånglade sig ur sina fjättrande bojor och i sporrsträck satte kurs över gärdena med siktet inställt på närmaste hönshus.

Det var särskilt en bonde, som alltid besöktes först på plundringståget. - Där rök snart fjädrarna i luften under högljutt kackel.
Den hönan, som inte hade förmågan att snabbt gömma sig, bars ofta hem till våran boning i relativt oskadat skick,
(förutom avsaknaden av livsgnistan...), antingen av brottslingen själv eller av den klagande bonden.

Far i huset tvingades mer än en gång hala upp plånboken ur bakfickan och skamset betala för hundens
något brutalt uppvisade jaktinstinkter. Hönan ifråga hamnade nog oftast på köksbordet vad det led,
för man tog ju alltid hand om det som var ätbart på den tiden... helt utan någon föreskriven uppförandekod.

I den här miljön skapade undertecknad tidigt en livslång kärlek till dessa fyrbenta varelser.
Tror, att jag var runt 4-5 år och min äldre bror skulle med stort ansvar agera barnvakt en mörk och kulen höstkväll.
Men vad gör en ung tonåring inför en så betungande uppgift och vetskapen att kompisarna väntar nere i byn?
Jo, i lönndom övertalar han helt enkelt sin lillebror och mot nån sorts kompensation, att klara av sitt barnvakteri helt på egen hand.
Brorsan var inte sen att utnyttja sitt övertag och drar iväg som en avlöning på mopeden och lämnar mig där ensam hemma.

Det är otroligt så mycket dörrar det plötsligt finns i huset och som med ett gnisslande ljud förväntas slås upp på vid gavel.
Hela huset förvandlas ögonblickligen till ett stort knirkande gammalt fult träslott, bebott av grimaserande hemska vålnader.
Varje stängd dörr eller garderob hyste en mängd fantasieggande skepnader iförda fladdrande vita lakan.
Dessutom är dessa spöken alltid illasinnade och önskar skrämma livet ur alla små blåögda naiva barn.
Det är visste ju varenda unge på femtiotalet, som storögt tittat på någon svartvit spökfilm i den flimrande tv-rutan.

Jag insåg såg snart, att i det här spökhuset vill jag inte alls tillbringa kvällen på egen hand, flyr utomhus och
kryper in i gråhundens trånga boning. Där tillbringar jag resten av kvällen i hundkojan och i hundens trygga sällskap...
Vad vi snackade om där i hundkojan den där kulna höstkvällen har jag dessvärre inget minne av...
Samtidigt föddes nog där insikten, att en hund alltid är sin husse lojal och trogen - alltid bästa vännen.

Idag, när många under pandemin sökt tröst i tillvaron genom att skaffa en hund, så ser man allt oftare hur oförståndigt
somliga uppträder som djurägare i den sociala tillvaron med grannar och möten med andra människor.
Självklarheter tycks det för mig, (som har haft hundar under en lång livsperiod), att man uppför sig efter en
sorts oskriven uppförande kod - med allt det innebär; att man t.ex. inte lämnar spår efter hunden på gatan.
Jag blir själv heligt förbaskad, när jag upptäcker sån nonchalans från andra djurägare.
Det resulterar bara i ett ökande antal onda blickar från villaägarna, när man passerar utanför tomtgränsen.

Parallellen till husbilisternas problematik är snarlik. Det kommer ut en massa "rookies", (nybörjare) på vägarna
och man har kanske inte lärt sig riktigt erfarenhetsmässigt hur man bäst beter sig i det sociala umgänget med andra människor.
Menar även dom, som inte äger någon husbil, men som på ett eller annat sätt drabbas av vår framfart i skog och mark.
Då bör ju en uppförandekod ligga helt rätt i tiden. Dels att stävja oförståndet och samtidigt lyfta vår image i allmänhetens ögon.

Ponera, att jag är ute på promenad och har en "CoC" synligt på jackan, så ska gemene man lätt förstå;
Där går iallafall en hundägare som plockar upp bajset efter jycken.

 

[Kaj.p]

Ponera, att jag är ute på promenad och har en "CoC" synligt på jackan, så ska gemene man lätt förstå;
Där går iallafall en hundägare som plockar upp bajset efter jycken.

Frågan är om det är tydligt nog. Häromåret promenerade jag o frugan på strandpromenaden i Isla Christina då jag såg en äldre dam med jycke plocka upp hundens lämningar i plastpåse avsedd för ändamålet. Ja sa till frugan det där är nog första gången jag sett någon plocka upp hundskit i Spanien. Men vad händer!!! Trots att det finns en papperskorg 20 meter bort slår tanten en knut på påsen o slänger ut den i havet så långt hon orkar. Hur länge den kommer o ligga där det kan man undra.

 

[Wizard]

Det finns ett osviklig medel för att undvika att.hundar gör ifrån sig. Ta fram, eller rigga upp, en kamera. Vips så lyfter ägaren upp voffsingen för att älsklingen skall komma med på fotot.

 

[Tommy Dynér]

Tack Tord för dina trevliga, underhållande anekdoter, från verkliga livet.

Tommy

 

[bengtic]

Jag måste få berätta om min morfar som på 50talet hade en stor fruktträdgård i utkanten av Norrköping. Den var omgiven av en 2 m hög häck som var ganska lång. Han hade problem med hundar som gjorde alla sina behov i hans häck. Han löste det själv -var iväg och köpte smällare som smällde när man kastade dem. Det verkade vara riktiga doningar inte så små som de jag mycket senare i livet såg. Precis när hunden skulle till så slängde han smällare med påföljd att den fick allvarliga problem. Hörde aldrig mer att han beklagade sej över hundarna, så ryktet spridde sej väl.

 

[Tordan]

Intresset för att bli husbilist "på riktigt" föddes egentligen ur en ren tillfällighet. Äldste sonen hade gjort, som Emils far skulle
uttryckt det, ett riktigt "stölleprov" och skrivit på kontrakt och köpt en begagnad segelbåt nere i Holland.
Tanken föreligger, att han och jag ska åka personbil ner till Breskens med diverse förnödenheter till båten inför hemseglingen.
Ja, det var i allafall sonens intentioner, men far i huset befarade det värsta och så kom jag på den smarta idèn,
att vi hyr en husbil på nätet för en drägligare tillvaro på vägarna. Då kunde ju småbarnen, deras farmor (min hustru)
och t.o.m hunden följa med på en liten avkopplande semestertripp. Förena nytta med nöje liksom...

Det där med att hyra husbil och samtidigt ha hund, gjorde att alla nyare husbilar föll bort på ett tidigt stadium.
Det var "bovägga", som en uthyrare förklarade för mig. Prova med någon privat, tyckte han.

Vi kom till att privat hyra en Ford/husbil, med påbyggnad Fendt och avsedd / bältad för sex personer.
Alkov, bäddbar sittgrupp bakom förarplatsen och två våningsbäddar, varav den nedre bädden delade utrymme med "garaget".
Varför kallas det egentligen för "garage"? flimrade det förbi i tankeverksamheten.
Nåväl, i detta utrymme stuvade vi fullt med förnödenheter till segelbåten, packade med allt annat nödvändigt och
så anträdde den sex personer starka besättningen sin resa mot Holland i denna Ford / husbil / Fendt.
Den låg som ett strykjärn på vägen och väghållningen verkade förvånansvärt mycket god, av någon anledning.

Första anhalt för natten blev rastplatsen vid Farø, Danmark. Inför natten upptäckte jag, att den gamla Trumavärmaren inte ville
försörja oss med värme. Vägrade envist och tjurigt att tända lågan. Kanske ur funktion eller handhavandefel, vad vet jag?
Samtidigt så ger sex personer tillräckligt med värme för att hålla nattfrosten borta inomhus, så vi slumrade gott ändå och
utsattes inte heller för något inbrottsförsök. Stackare, den som eventuellt försökt smyga sig in i vår boning.
Han hade med all säkerhet slagit ihjäl sig bland alla utspridda pinaler, som denna församling strött omkring sig på golvet.
Ja, det var ju den enda ytan som fanns ledig, att lägga ifrån sig något på.

Minns ni Magnus och Brasse "leker barn vid matbordet"? Det kan illustrera hur vår frukost förlöpte med två små barn och en hund.
Alltnog efter frukoströran ställer vi in GPS:n på Holland och drar tidigt vidare mot färjan till Puttgarden. Allt flyter på som en dans.
Autobahn rinner undan i snabb takt under våra fötter, Forden tuffar på. Stannar för lunch i Wildeshausen (motell), farmor lagar mat,
hunden rastas, vi äter pasta och sedan bär det av igen. Vill gärna nå målet tidigast möjligt på eftermiddagen.

Rullar in i Belgien, lägger märke till de karaktäristiskt höga poppelträden utmed vägarna - rundar hela Antwerpen (känns det som)
och når slutmålet Breskens lika punktligt beräknat, som när dåtidens rallystjärnor rullade in till startdepåerna. Så långt klaffar allt.
Natten tänker vi oss att tillbringa på närmaste camping. Men nu var det på det lilla viset, att närmaste camping var fullsmockad.
Inte en ledig ruta fanns att tillgå. Åkte till nästa camping och möttes av samma besked. Nu börjar situationen bli desperat och
ungarna är trötta och griniga, jycken vill inte längre vara i bilen, protesterar högljutt och farmor gnäller...

Till slut får vi anvisning till en camping 2 mil längre in på landsbygden med hälsningen "Där finns nog alltid plats...."
Några mil senare och strax innan stängning, hittar vi fram till en ganska idyllisk liten gårdscamping där vi välkomnas.
Vi räknas in i receptionen som en flock får och beloppet på notan stiger i takt med alla "tillbehör" tanten i luckan hittar.
Allt kostar en extra avgift. Men å andra sidan kunde vi, uttröttade som vi var, betalat det dubbla bara för att få sova.

Vi får vårt ärende uträttat i Breskens och vänder åter följande eftermiddag till en i förväg utsedd ställplats, Jachthafen i Venlo.
Även här lyckas vi få tillträde till området knappa tio minuter före stängningsdags. Hamnföreståndaren verkar måttligt
förtjust över vår sena ankomst. Muttrande något obegripligt ger han mig instruktioner, som jag uppfattar en del av
och resten får jag gissa mig till efter hand, när vi parkerat vårt fordon innanför grinden.
Allt verkar vara välordnat intill perfektion på ställplatsen, rent och snyggt med hotellstandard på servicebyggnaden.

Under kvällen kan vi förströ oss med att beskåda hamnens aktiviteter och den med strålkastare upplysta containerhanteringen.
Ja, vi hade ingen tv, så det var också enda nöjet vi hade förutom att spankulera utmed raden av husbilar i olika utförande.
Jycken har funnit sitt eldorado här på jorden, området är översållat med vildkaniner och lockar fram jaktinstinkten.
Själv sneglar jag avundsjukt på grannarna, som har kabelvinda och elektrisk ström till boningen...
Upptäckte också på nära håll den verkliga skillnaden mellan en Concorde och en Fendt och det var inte alls till vår fördel.

På hemresan utnyttjar vi naturligtvis uppehållet i Heiligenhafen och övernattar "där inte längre ställplatsen finns kvar".
Nu känns det nästan som om vi vore fullfjädrade husbilister, då vi hittar en gratis och bra parkering så centralt och med
ett utgångsläge, som möjliggör en tidig avresa. Pråmen i Puttgarden öppnar ju redan kl 04.00 så varför inte?
Efter bunkringen känns bilen snart helt rätt igen, inte längre så vinglig och vindkänslig,
utan ligger återigen som ett strykjärn på vägen. Vad det nu kan bero på?

Rejält uttröttade rullar vi slutligen in på våran gata hemma i stan. Packar ur allt medhavt bagage och tömmer gråvattnet i ...
(nä, det tänker jag inte tala om...) Städar också nogsamt bort alla spår från våra "Magnus och Brasse - måltider".
Kör tillbaka den nytvättade husbilen (som nu är lite mer vinglig igen, konstigt?) till den rättmätige ägaren och sänder
en välsignad tanke till gud fader, att inte allt som hänt under resan kommer till hans kännedom...

Trots minnet av denna resa eller rättare sagt, eller pga förträngningen av vissa upplevelser, resulterar det i att vi året därpå
besöker husbilsförsäljningen i Mantorp med en nymornad nyfikenhet på husbilslivet.
Vad den botaniseringen resulterar i, kanske jag berättar vid ett annat tillfälle.

 

[Tordan]

Gråtrist februariväder utanför fönstret, hustrun eldar i braskaminen på nedervåningen och bläddrar i gamla bilder
på datorn. Själv sitter jag nästan helt sysslolös framför en annan skärm. Kan lika gärna haka på ovanstående inlägg med
"hur jag gjorde, när jag gick i ljusrosa husbilsdrömmar"

För att travestera Georg Rydeberg, "Ju mer jag vet - ju mer inser jag, hur lite jag vet".

Enda erfarenheten nu var ju då en äldre Ford / Fendt, som vi hyrde några dagar inför resan till Holland.
Men ändå var just bekantskapen med husbilslivet en mycket lärorik upplevelse, som jag inte vill vara utan.
Vi gjorde nästan alla misstag på en gång under den resan. Ändå har vi ofta hyrt husvagn och levt campingliv ,
när ungarna var små. Vad kunde egentligen gå fel? "Nästan allt" är väl att ta i, men lite tokigheter gjorde vi nog allt.

Lite mer pålästa började vi sedemera sondera utbudet i närområdet, närmare bestämt hos Östgöta Camping, Mantorp.
Här tänkte vi börja klämma lite på utbudet, vaska fram något lämpligt objekt. De mest begagnade husbilarna
stod alltid uppställda utmed staketet, låsta och föga inbjudande. Var man spekulant på något särskilt objekt,
fick man vackert be någon stressad säljare om nådigt tillstånd för att låsa upp husbilen och få tillgång till insidan.

Dom här korta tittarna i en utkyld äldre husbil gav inte speciellt mycket till "vill-ha"- känsla. Däremot lyckades jag
slå skallen i husbilstaket framme vid förarstolen, hastigt ryggade jag tillbaka och tryckte med ändalykten bort
soffbordet vid dinetten som med en rejäl skräll föll ned till golvet. Med undertryckt ilska och ömmande huvudknopp
väste jag med en blandning av svordomar och fakta, att "den här husbilen går bort".
Jag märkte på ett smärtsamt sätt, att man behöver mer utrymme för att navigera i en husbils trånga innandöme.

Fransk bädd? Hur exotiskt är det? Ena hälften ligger längst in mot väggen, måste krypa över den yttre personen,
som ligger med fötterna dinglande utanför bädden, bara för att sängkanten av utrymmesskäl smalnar av.
Inte ett dugg bättre med den continentala varianten, där båda ligger på tvären längst bak och samma procedur
krävs vid nattliga toabesök. Dessutom brukar fallhöjden bli mer kännbar, när man missar klivet ut ur sängen. Duns!

De kyliga fältstudierna på Östgötaslätten förbyttes mot mer angenämt inomhusklimat i den stora vagnhallen.
Här finner man allt, som man önskar sig i en ombonad miljö och man bjuds på varm korv med bröd, kanske tipspromenad?
Börjar så smått att kolla in en Kabe Travel Master, inte alls illa med öppen planlösning. Därefter besöks Bürstners utbud
och man blir bländad av moderniteten i dessa husbilar. Hobby är inte heller så dum och har fräcka innovationer i sina bilar.
På rundvandringen hamnar man slutligen i trängseln bland övriga besökare inför anläggningens stora flaggskepp, Concorde.
Här andas det aristokrati av högsta klass i dess innandöme, där man knappt vågar vidröra något dyrt, kanske rentav bräckligt?
Men visst är det härlig rymd i den husbilen. Ett duschutrymme likt hemmavid. Vilken panorama bjuds inte genom
den väldiga vindrutan? Mina drömmars mål, om det nu inte var så att prislappen lägger ett obevekligt hinder i vägen.

Tillplattad i sinnet lämnar man senare husbilsförsäljningen lite modstulen. Vid utfarten från parkeringen möter jag
en Cartago och frapperas av dess enormt stora garage. Det kanske vore något? Men just då, känns det ganska
avlägset med köp av en husbil. Hur ska man nånsin få råd? Vi talar om den tiden, då man kunde läsa i tidningen om
personer, som sålt av villan och bosatt sig för gott i en husbil. Vilken pionjäranda!

Något år senare får jag upp ögonen för möjligheten att köpa en s.k. "halbjahreswagen" från Tyskland.
Tar kontakt med en säljare i Celle och får napp på en Bürstner och som ligger åtkomligt inom budgeten.
Förhandlingar görs via e-mejl och kvinnan är mycket artig och tillmötesgående, lovar att ombesörja det mesta av
det praktiska. Men så kommer vi till det här med, att skriva på för ett fordon, som fortfarande brukas i uthyrning?
Jag lägger ett motbud till hennes erbjudande och vill framlägga ett skäligt, men lite lägre bud för att jag ska acceptera.
Det föll inte alls i god jord! Svaret jag fick var så kyligt, att det skulle kunna ha räddat den globala uppvärmningen i Arktis.

Lika tjurskallig blev jag tillbaka och fortsatte sökandet efter husbilar på mobile.de
Fann slutligen i en Adria Matrix i Koblenz till salu hos en tysk företagare med bl.a. uthyrning av campingfordon.
Efter nogsamt efterforskande om personen i fråga verkade pålitlig, tog jag kontakt med honom.
Vi förstod varandra lite bättre och jag bestämde mig efter kortare övervägande för att ingå avtal med honom.

Varför köper jag en uthyrningsbil? Ja, det kan man ju fråga sig. Men först och främst får jag en nyare husbil inom budget.
Jag inte rädd för att husbilar används regelbundet. De städas också ur noggrannt veckovis och får sin service gjord.
Dessutom fanns det klausuler i avtalet, som gav mig vissa garantier för bruksskicket vid övertagandet.

Slutligen hjälpte säljaren till med hela registreringsförfarandet i Koblenz, som inte hade varit det lättaste att förstå
för en obildad svensk. Enbart det sociala uppträdandet hos myndigheter kräver en viss fingertoppskänsla för
att allt ska fungera smärtfritt. Uppträder du inte som sig bör, så blir mannen bakom disken mycket upprörd.

Detta var något som jag råkade ut för i en affär i Koblenz. Bunkrade lite inför hemresan, hustrun vill gå på toa,
ger mig sitt kort, för att jag ska kunna betala i kassan. Jag radar upp alla mina varor på bandet,
sträcker fram bankkortet till kassörskan, som skarpt ställer motfrågan "Heisst Du Ingrid?"
Jag förklarar skuldmedvetet, att det är min frus bankkort.

Kassörskan lägger då demonstrativt armarna i kors över brösten och vägrar hårdnackat samarbeta.
Jag får lämna alla varor på disken, kunder står i en lång rad och väntar, springer till närmaste bankomat i utgångshallen
och tar ut en massa kontanter. Rusar ilande och med blossande kinder tillbaka till kassan och noterar att kassakön växt
och lämnar med darrande hand över en sedelbunt för att blidka henne, kassörskan.
Tror ni, att jag åtminstone fick ett leende tillbaka?
Nähä, hon var inte på det humöret - startade bandet igen och jag blev som luft henne...

Åter till valet av husbil.
Utrustningsmässigt blev modellen med långbäddar och stort garage en ren fullträff för mig.
Den sänkbara bädden i taket är perfekt, när något barnbarn vill åka med på en tur.
Tillvalet Plus gav också en del poäng bl.a. läderratt och lite annat bling-bling.

Efter drygt 6 år i min ägo, är jag fortfarande nöjd med mitt val av husbil, tänk att jag kunde ha sån tur?
Nästan lite tacksam, för att jag blev utfryst och dissad av den kvinnliga säljaren från Celle...
Den husbilen hade inte blivit lika bra, det förstår jag nu...

 

[Tordan]

Vilken dj.. eländes dag man vaknar upp till, trots att solen nu skiner och fåglarna kvittar.

Det första man gör på morgonen är att knäppa på tv:n och checka av läget i "närområdet".
Lika dyster utveckling, samma som igår. Nästan ännu värre egentligen. Stackars människor...

Hustrun donar med frukosten i köket, slamrar nervöst med porslinet.
Men det är inte mer än en vecka sedan som hon istället skulle ha gnolat lite under arbetet.
Istället lyssnar hon nu på nyhetsradion och insuper varje förändring i reporterns tonläge.
Varje "blänk" i telefonen som meddelar det senaste från oroshärden höjer pulsen markant.
Vad är det för värld vi vaknat upp till?

Min äkta hälft har också frusit in ett antal vattenflaskor för att ha i beredskap.
Kanske för att kasta i huvudet på en eventuell angripare?
Konserverade köttbullar står bl.a numera på inköpslistan, trots att hon avskyr "köpe-köttbullar".
När jag nämner gulaschsoppa på burk, så antecknas även det på listan.

Det brukar annars bara vara jag, som tar med soppan som "nödproviant" på semesterresorna.
Burken följer alltid med i husbilen. Någon egentlig nöd har ännu aldrig inträffat.
Gulaschsoppan återbördas oftast till källarförrådet i orört skick och sparas till nästkommande år.
Då dammas burken av igen inför en ny säsong.

Idag, dieselpriset till trots, begav vi oss med bil till Linköping, där man även har en Forrex-butik.
Kontant valuta är alltid gångbart i orostider. Vem vet, när någon lyckas sabotera internet totalt?
Lugnar det ner sig, kan man ju alltid ha det som resevaluta. Allt detta för att lugna min oroliga hustru.
Ja, det är inte utan, att man själv får en olustkänsla i magtrakten, när nyheterna nämner ett visst namn.
Kan inte någon i motsvarande syfte av-putinisera den som påstås vilja av-nassifisera sina grannar?

Med solen lysande från en klarblå himmel styr vi hemåt efter vår lilla utflykt, när telefonen plötsligt ringer.
Vaktbolaget har konstaterat att altandörren hemma larmar för "öppen dörr"...!
Jaha, som om det inte var nog med elände i världen, så ska vi nu drabbas av inbrott också.
Kan det bli mycket värre än så här? Modstulet sjunker jag djupare ner bakom ratten på E4:an.

På hemresan ska vi samtidigt passa på och återlämna en möbel till en butik, så det måste dessutom
bli en omväg på hemresan. Nervpåfrestande försöker vi ändå tappert behålla lugnet vid butiken,
men tankarna är helt annorstädes. Krossat glas och utdragna byrålådor flimrar förbi i tankarna.
Undrar hur mycket av värde som busarna hunnit få med sig.
Datorn med alla bilder, bilnycklar till husbilen.. allt kanske är borta?
Katten, vår lille Ragdoll, har säkert sprungit till skogs.
Vettskrämd av larmsirenen har stackarn nog flytt ut genom den öppna altandörren.

Jag rundar sista gathörnet nästan på två hjul, fullt och fast införstådd med vad som nu väntar.
Från gatan ser jag, att altandörren inte står på glänt. Vaktbolaget har nog kanske skjutit till den...
Husbilen står kvar vid husgaveln. Grinden är stängd som brukligt. Ytterdörren är låst.
Öppnar och hör att larmet piper, som det brukar göra när man kommer hem. Slår koden.
Allt verkar orört, inga utdragna lådor hänger på trekvart. Altandörren är stängd, fortfarande låst.

Vaktbolaget ringer upp i samma ögonblick. Tydligen verkar det som att dörrsensorn har tjyvlarmat (!).
Skall få en ny, om det upprepas. Så vad har jag att klaga på egentligen? Solen skiner fortfarande.
Himlen är ännu klarblå. Skatorna fortsätter obekymrat att bygga sitt bo i trädet utanför vårt sovrumsfönster.
Tankarna om krigets fasor och ohyggliga lidande blev för ett ögonblick bortblåst och raderat i hjärnan.
Känns nästan som en vitamininjektion.

Det blev trots allt inte alls någon skitdag idag. Man får vara glad för det lilla.
Känns istället som en lyckodag, att det inte blev något inbrott hemma i dag heller.
Fast det var ju nära..

Nu har vi också hämtat hem yngsta barnbarnet från skolan.
Hon är också en vitamininjektion, att få uppleva där vid köksbordet i sin egen obekymrade lilla värld.
Tänker ändå på mannen i bilkön i Kiev som var på väg att hämta sina barnbarn.
Han, som påtagligt berörd önskade, att "någon" skulle skita på sig...

 

[Tordan]

Ibland har man tur och samtidigt blir inte allt som man kanske tänkt sig...

Hade egentligen inga större förväntningar på min lite "påtvingade" resa till Norrland nu i veckan efter påsk.
Men för att vara lite snäll mot min närmaste omgivning, hade jag i ett svagt ögonblick lovat transport av div. skidutrustning
i den nordliga riktningen.

"Då kan du ju passa på och åka bort till Gällö samtidigt", tyckte min äldsta avkomma. Själv har han snurrat in sig i en tocken däringa
amerikansk elbil med alla tänkbara moderna finesser. Jo tack, jag har provkört den några gånger och är förundrad över att man inte
behöver flygcertifikat för att framföra åkdonet. En snabbkurs i datateknik är dock absolut nödvändigt för att överhuvudtaget kunna
starta bilskrället och få den att börja rulla framåt.

När jag stod där första gången för något år sedan med händerna i byxfickorna och med skepsis i blick inspekterade grabbens
nyförvärvade Tesla och frågade honom, var bagageutrymmet gömde sig någonstans i konstruktionen,
så fick jag ett litet diffust mumlande till svar, "att det ordnar sig..."

Nu när det så blev skarpt läge för en veckas fjällsemester för familjen och alla sex personer tagit plats i fordonet, så blir det liksom
inte någon plats över för någon skidutrustning? Bilens konstruktion med måsvingar omöjliggör användandet av en takbox...
Och det är där jag nu kommer in i bilden igen och fyller ut betydelsen av sonens yttrande, "att det ordnar sig..."
Min uppgift är alltså att transportera deras skidutrustning upp till Klövsjö. I utbyte får jag möjligheten att ställa på husbilen
efter vintervilan och med fru, hund och katt bege mig ut på vägarna och sprida mina avgaser i ett någorlunda ädelt syfte.

Inget jag direkt har sett fram emot, när jag i förväg tittat på väderleksprognoserna. Men så dagarna före avresan växer det in ett stabilt
högtryck över hela landet. Molnigheten lättar, solen lyser från en klarblå himmel och vi får dagstemperaturer på 15-16 grader.
Vi lämnar av vår last vid fjällfoten och tar farväl av de dödsföraktande kamikaze-piloterna, som tänker kasta sig utför de branta pisterna
i Klövsjö och vi beger oss till vår egen lilla plats i Gällö. Här ska vi nu njuta av det härliga vårvintervädret och insupa det fridfulla
lugnet långt borta från all ära och redlighet. Bara ta dagen som den kommer och hoppas, att inte björnen vaknat ur sitt ide...

Nu blir det inte alltid som man tänkt sig alla gånger. När vi svänger in med husbilen på vår lilla egendom, dragit åt handbromsen,
så inser jag plötsligt, att det vankas ingen vila alls. Här har tydligen någon stormvind värre än Carolas version dragit fram och slitit bort
en skorstenshuv och knäckt en stor två-hövdad tall. Ja, den liknade en stor stämgaffel i sin glans dagar. Nu var den helt knäckt.
Helvete... var nog min tanke om jag minns rätt. Jag kommer att bli knäckt av det här.

Istället för att fälla upp solstolen, gick jag surmulet in i vedboden och tog fram yxan och började kvista bort det värsta för att få
en överblick över eländet. Insåg snart, att det krävs motorsåg. Jo, jag har visserligen en i vedboden. Undrar, om den startar efter
ett par års total vila? Tvåtaktare, katapultstart och allsköns jäkelskap är egentligen inte alls min "cup of tea"

Men skam den som ger sig, bort med tändstift, luftfilter, fylla på bensin på alla möjliga genvägar och efter 1,5 timmes mixtrande
puttrade den gamla motorn igång, lite kärvt och motvilligt - men ändock. Efter lite finjusteringar och service, som borde gjorts
för flera år sedan - var den så redo för uppdraget. Vilken känsla det är, att få en heldöd motor att tända till en första gång och
sedan lirka fram funktionerna bit för bit och få den på strålande arbetshumör igen. Det är en triumf i sig.

Någon lär ha sagt, att arbete befrämjar hälsa och välgång? Ja, någon direkt ohälsa fick jag inte av att bli skogshuggare
för en dag eller två. Men tiden rinner iväg fort när man har roligt, sägs det och snart närmar sig avresedagen.
Jobbade med mina kubbar in i det sista och staplade upp en rejäl hög, som skall huggas upp till vedträn senare.
Nöjd med mitt utförda arbete styr vi så kosan hemåt igen efter några dagars underbart aprilväder.

Stannar till vid Klövsjö och tar med yngsta barnbarnet hem f.v.b till hennes stränga fröken, som inte tillät längre ledighet.
Det var tydligen något nationellt prov i hennes klass och det går före allt annat. Men lilla Otilia var inte lessen för det,
hon fick ju några extra dagar tillsammans med farmor istället och det värdesätter den lilla damen högre än skidåkning.

Väl hemma igen, backat in husbilen. Städat densamme både ut och invändigt och gjort den helt klar, så ska det äntligen bli
skönt att koppla av efter resan. Jaha, vad händer då? Börjar känna av en tilltagande retning i halsen, övergår till värre och
däckar mig förvånansvärt snabbt med full kraft och ger mig en infernalisk vårförkylning.
Sängliggande med feber i dagarna tre ( ja, vi karlar blir ju alltid extra hårt drabbade...eller? )
och nu först på den fjärde dagen återigen uppstånden och feberfri.

Vilken attans tur, att inte förkylningen drabbade mig uppe i de norrländska skogarna.
Vilken röta, att jag kom iväg upp till Gällö och fick såga upp vindfällan ensam, utan inblandning av 500 myggor kring öronen.
När kvicksilvret ikväll riskerar att pendla ner mot 0-strecket och jag just tömt husbilen på vatten, för man vet ju aldrig...
Då inser man också, att förra veckan hade vi ju faktiskt också en jäkla tur med vädret.

 

[Tommy Dynér]

Tack Tord, du är en underbar berättare!!

Tommy

 

[Tordan]

"Check Engine"... lyser det plötsligt mellan ratten, där jag surmulet mumlande ligger i en långsamtgående bilkö på riks 50.
Jag brukar gärna vilja köra lite aktivt och dra ur motorn emellanåt för att rensa partikelfiltret.
Men när man nu tvingas ligga efter den ena såskoppen efter den andre, så blir det stört omöjligt att sota ur motorn.

Egentligen är vi på väg upp till Dalarna denna gudsförgätna fredag och det är inte den 13:e, fast man kunde kanske tro det.
Målet för den här resan är egentligen för att bistå en nära anhörig med att lösa vissa gordiska knutar med det indolenta bankväsendet.
Då har man inte tid att försenas, när man efter enträgna försök lyckats få audiens med en fysisk person på ortens bankkontor.
Prick kl 13.00 förväntas vi vara på plats, personalen är säkert stressad och vill nog inte få sina cirklar rubbade en fredagseftermiddag.

Vad händer då? Nikko, vår trogna fyrbenta Samojed, som aldrig smiter iväg inför en öppen grind, beslutar sig för att helt lugnt trava iväg
utmed gatan i motsatt riktning till vår tänkta färdväg. Uppe vid grönområdet finns det mycket intressantare dofter att ta del av, så
han har nu som mål att först ta reda vilka löptikar, som passerat där under morgonen... och bryr sig inte ett dugg om vår avresa
eller uppmaningar att genast vända hemåt. Nä, han travar lugnt vidare uppför gatan och slår dövörat till.

Efter att ha fångat in rymlingen, så styr vi så äntligen kosan norrut på 50-lappen. Förra veckan var vi till Mammons tempel i Ullared,
så husbilen är rejält uppmjukad inför dagens färd mot Dalarna. Nu inser jag dock, att jag inte tankat upp den
efter förra resan och nu måste stanna redan uppe vid Hammar för att fylla på bränsle. Attans också, det blir ytterligare
en försening. Inte nog med detta, så tycks varenda bilist drabbats av någon sorts förlamning i gasfoten och vi får inte upp någon
hastighet alls. Bilkön ringlar sig saktmodigt norrut och endast klockan tickar på. Undras, om jag hinner stanna till och fylla gas
i Örebro? Skulle nog behöva det, för att vara på säkra sidan. Hinner knappt tänka den tanken färdigt, då det piper till och
meddelandet "Check Engine" dyker upp i displayen, knappt ett par hundra meter innan jag ska svänga av för att fylla tanken,
den fossila alltså.

Hustrun tar på sig öronmusslorna och skärmar av sig med någon musik, för att slippa höra utläggningen om min typiska
"Kalle Anka-otur". Kollar datumet, nä - det är faktiskt inte alls den 13:e...

Tanka måste jag ändå göra, nu när jag ändå nu står bredvid pumpen, men det känns som om jag åkt på pumpen istället.
Huvudet fylls av tankar, välja mot att snöpligt återvända till hemmets trygga famn eller ge sig ut mot okända öden?
Men som den pokerspelare, som jag egentligen inte är, så beslutar jag mig för att chansa och sätta allt på ett kort.
Vi fullföljer resan mot Dalarna (!) och jag hoppas, att motorn inte går ner i "limp-mode" eller att vi tvingas återvända med
hjälp av bärgningsbil...

"Check Engine" varnar fortfarande vid varje start och motorlampan lyser knallgult. Men i övrigt märks ingen förändring
i motorns arbetssätt och vi lunkar på som vanligt. Svänger som hastigast in hos Gasolfyllarna i Örebro, där jag efter
att ha lossat den "tomma" tuben nu kan konstatera, att det är minst en tredjedel kvar... spänner fast den igen och
märker att jag har slut på lämpliga svordomar....

Alltnog, så avlöper resan utan vidare komplikationer. Vi belönas med åtminstone en ljuvligt härlig höstdag under
söndagen och njuter i full drag av en lite kylig, men annars solig och molnfri förmiddag vid vår ställplats, Skuthamn.

Väl hemkommen till hemorten lägger sig molntäcket som en våt filt över oss och jag känner, att jag måste ta itu med
problemet med "Check Engine".

Nu är det så vist ordnat, att jag i förebyggande syfte och efter goda råd från husbilskollegor redan har införskaffat en
dylik sensor till partikelfiltret och tänker mig nu att utföra bytet. Men först vill jag kolla, att det verkligen är denna felkod
som spökar. Tar fram min Multiscan, ansluter till ODB-uttaget och avläser felkoden - stämmer - det är sensorn som felindikerat.

Jaha, då är det bara att kavla upp skjortärmarna och byta, tänker jag. Fast, man kanske först skulle pröva,
att helt enkelt bara släcka felkoden - inte för att jag tror, att det hjälper....

Jag släcker koden - inget nytt felmeddelande dyker upp, när jag startar maskinen igen...
ingen "check engine" och ingen gul motorlampa lyser, motorn spinner som en kelsjuk katt och jag är glatt överraskad.

På nästa resa, tar jag nog iallafall med mig både multiscan-verktyget och den felfria sensorn.

 

[Tordan]

Läste någonstans om det här, att närminnet sviker på äldre dar...

Ja, det ska då gudarna veta.
I dagarna har jag just irrat omkring och till synes ibland helt vilse ute i mitt lite kylslagna garage denna vinter.

Ja, inte garaget i husbilen alltså, utan det som står på tomten en bit utanför mitt hus.
Än så länge hittar jag iallafall dörren till utgången och kan gå in i stugvärmen igen, för att värma fingrarna ibland.
Saknar uppvärmning i utrymmet, så mina "sparade projekt" ligger oftast vintertid "på is" i väntan på varmare klimat.

Ett vajerbrott på barnbarnets moped tarvade dock en akut lösning och farfar har ju ändå inget annat för sig....
Så det var bara att axla det tunga ansvaret och beställa hem grejor från någon långt-bortifrån liggandes depå.
Förr fanns det mopedverkstäder i varenda liten byhåla, men den tiden är sedan länge förbi.
Nu får man beställa reservdelar på nätet och i förhoppning att de ska passa någotsånär.

Alltnog, delarna kommer överraskande snabbt med Postnord, som tydligen har spottat upp sig rejält... inget att klaga på.
Sen klär man på sig varmt - vaggar ut till garaget som en uppstoppad Michelingubbe och påbörjar skruvandet.

Har ni sett en modern moped? Det är inte längre en moppe i mitt vokabulär, det är mera likt en förklädd motorcykel.
Här blandas ny teknik i en rejäl stålkonstruktion - knappt att en liten 15-åring orkar hålla åkdonet upprätt i stillastående.
Är man lite småväxt, räcker inte fötterna ens ner till marken... men det är klart, att en åksugen kille bemästrar en sån skitsak..

Gasvajern är numera special och tredelad. Ska fungera inte bara tillsammans med gastrottel utan även med en oljepump.
Blanda tvåtaktsolja i bensinen gjorde man på stenåldern, nu gäller andra och lite mer komplicerade lösningar.

Det här fixar jag nog på en kvart, var min föresats. Det var innan jag började demonteringsarbetet....
Trångt som satan, det är bara förnamnet på detta av teknikens alla innovationer fullspäckade tvåhjuliga fordon.
Man bör ha fingrar i storlek med en femårings och vara utrustad med knä-ledade specialverktyg av senaste modell.

Tillvägagångssättet är nästan annars detsamma, som att försöka reparera något på en Fiat Ducato.
För att komma in till pudelns kärna, måste man först skruva isär en jädrans massa andra prylar, som är i vägen...

Alltnog i slutet på första dagen, när jag äntligen plockat ihop allt med nya reservdelar och provstartade...
upptäcker jag ett läckage från förgasaren - verkar flöda över - bensinen droppar ut genom ett dolt dräneringsrör.

Jädrans nymodigheter, några dylika dräneringar fanns inte på mina gamla 60-tals mopeder.
Det märktes direkt där och när bensinen rann ut.Oftast var det helt OK, för man var ju alltid tvungen att flöda moppen först innan start.
Idag gör man inte så... det är andra tider och mer raffinerade uppfinningar. Tänk, att moppen t.o.m är Euro5-klassad?

Jaha, bara att plocka ner allt igen och t.o.m ännu mer ingående nu, för jag måste ju komma åt förgasaren i sin helhet.
Behöver nog byta flottörnålen, den håller antagligen inte tätt längre och bör bytas ut, resonerar jag,
efter att först ha konsulterat min handledare "internet" och kollat på lite sprängskisser.

Barnbarnet börjar oroligt anse, att farfar börjat "mixtra" lite väl mycket med hans tillhörigheter och förstår inte problemet.
Farmor träder in och försvarar hedrande sin småhuttrande och stelfrusne gubbe med droppande kran...
Ja, trots alla tidens nymodigheter, så får man som äldre vackert stå ut med detta gissel och ha en näsduk i fickan.
Ett dräneringsrör från kranen vid sidan om, det kanske vore en idè?

Ja, fast egentligen ville jag ju komma fram till det här med avsaknaden av närminnet, som nu börjar göra sig alltmer påmint.

Efter allt mekande kan jag i efterhand summera, att en stor och betydande del av arbetstiden har jag ägnat mig åt,
att leta... och leta... efter var jag senast lade ifrån mig skruvmejseln, hylsnyckeln eller något annat verktyg.

Jag irrar omkring där ute i garaget bland alla andra prylar och stillastående projekt och tycks leta i det oändliga.
Var f-n la jag stjärnmejseln? Efter en stunds letande hittar jag den plötsligt i bakfickan.
Å så var det den där packningen, hade jag bytt den eller ...?
Bäst att kolla..., om jag nu bara hittar 10:ans hylsa - jag hade den ju här alldeles nyss?

Borde nog ha lite mer disciplin och inte lägga ifrån mig verktygen överallt, just där jag för tillfället råkat befinna mig.
Tänk om jag ändå vore utrustad med ett bättre närminne... men jag gissar att det blir inte bättre än så här på ålderns höst?

Ibland går jag beslutsamt ner i källaren för att hämta något..., sen står jag där och undrar... vad det var jag nu egentligen skulle hämta?
Tomhänt får jag återvända till utgångspunkten, kanske i köket och då plötsligt... som en blixt från klar himmel - minns jag!
Sen är det bara att ta en ny runda ner i källaren.

Emellertid om intentionen är att hämta upp en kall öl från källaren, så av någon outgrundlig anledning fungerar minnet mycket bättre då.

Hur gick det då med grabbens moped? Jo, farfar har nu "mixtrat" färdigt ute i garaget, moppen startar och går som en dröm.
Inga skruvar eller muttrar ligger kvar på bänken, ovetandes om var de borde höra hemma...

Mission completed.

 

[Kenneth Claesson]

Underbart skrivit Tord, känner igen mig!

 

[JanneEkan]

Kan nu konstatera att jag är inte ensam om.....glömde vad jag skulle skriva om.

Tord du skriver helt underbart och känner igen mig i mycket. Hur många gånger har man inte köpt något verktyg för att det kan vara bra att ha. Väl hemkommen visar det sig att man redan hade minst 2 liggande i någon låda.

 

[Tordan]

Mmm, det där känner jag igen, Janne.
Köpte för inte så länge sen en verktyg/bitsats från Bacho, som var rejält nedsatt i pris.
Det är ju "riktiga" grejor för en hobbymek att ha till hands och den tänkte jag lägga i husbilen, kan ju vara bra att ha....

När jag helt nyligen höll på med mopeden, träffade jag på några torx-skruvar med en pigg i mitten.
Alltså behöver man en torx-bits med hål, för att kunna lossa skruven.

Tror, att jag letade minst i en timma efter något lämpligt verktyg, som skulle passa.
Hade några torx-satser från tidigare - men ingen med hålutrymme.

Av en händelse föll ögonen på en liten blå ask från Biltema. Ja, det var säkert 10 år sedan jag köpte den.
Öppnade locket och såg, att den innehöll nästan exakt samma hylsor och bits, som den Bacho jag nyligen köpt...
Hmm, det där kändes lite retligt, tur att inte hustrun är med ute i garaget. Då hade hon verkligen fått vatten på sin kvarn...

Men just den här bitsatsen från Biltema visade sig innehålla just den typ av torx med hål, som jag nu letade efter.
Lyckan jag kände då var obeskrivlig...

Ibland är det inte så dumt att köpa på sig lite "bra att ha" grejor.

 

[RolandL]

Tror vi skulle kunna bilda en egen klubb. Hade ett bra namn på den, men nu minns jag inte vad den skulle heta.

 

[Sune]

Vi är nog rätt många som platser där