Passar på önska alla Glad Påsk med lite motion i skrattmusklerna
Nästa lördag skall vi åka till Ullared, sa hustrun, där vi satt vid frukostbordet som denna soliga lördag morgon var placerad i trädgården. Min tekopp stannade tvärt i rörelsen till munnen, hade precis för avsikt att dricka denna förtjusande dryck. Hörde jag rätt, sa jag, ja det gjorde du, sa hustrun. Jag har bestämt att vi skall åka till Ullared. Eftersom hustrun just denna lördag har utslagsrösten vid lika röstning. Tekoppen föll åter ner mot fatet och den placerades där med en duns. Akta koppen, sa hustrun. Hörde jag rätt skall vi verkligen åka till Ullared nästa lördag, frågade jag återigen hustrun. Du hörde rätt min gode man, sa hustrun. Vilken skräckvecka det blir tänkte jag, Ullared en lördag vilken rysning. Grattis hördes från andra sidan häcken, det var Kurt-Orvar som tjuvlyssnat på vårt samtal. Kul du skall till Ullared, sa Kurt-Orvar med det där fåniga leendet, som han ibland kan ha. Kurt-Orvar vet att jag hatar att åka till affärer och trängas med folk. Förstöra en sån här fin morgon med en underbar utomhus frukost, borde som straff bli en Tv fri vecka för hustrun, tänkte jag. Hela 17 mil i bil till Ullared, vilken skräckfärd, medan hustrun ser det som en upplevelse.
Äntligen lördag ropade hustrun, vad jag ropade lämpar sig inte i text. Klockan hade ännu inte passerat 06.00. Varför kunde inte någon uppfunnit en vecka utan lördagar, tänkte jag. Väl framme i Ullared vid det stora gula varuhuset, började letandet efter en parkeringsplats. Sa till hustrun, har hela Sverige fåt samma straffkommendering som jag fåt. Varför parkerade vi inte i Falkenberg och tog bussen så hade vi inte behövt köra runt och leta efter en plats att ställa bilen på. Här var ju tusentals bilar och den lille visaren på klockan hade inte passerat nio ännu. Skall vi köra runt många gånger frågade jag hustrun. Tills vi får en parkering, sa hustrun. Efter cirka trettio minuters letande var det plötsligt en överfull bil som lämnade en p-plats och kvick svängde jag bilen och tog sats mot den lediga platsen. Tänk så miljövänligt det varit om vi parkerat i Falkenberg nu har vi kört runt i trettio minuter och ”spytt” ut miljöfarligt material, tänkte jag. På vägen mot den tomma p-platsen höll jag på att krocka med två fulla kundvagnar. Hur mycket får man lasta i en kundvagn, borde finnas regler för detta. Innan jag hunnit stanna bilen, rusade hustrun ut ur bilen och började jakten på en kundvagn, för där det normalt står kundvagnar var det tomt. Efter mycket jagande fick hustrun äntligen tag på en kundvagn stor som ett hangarfartyg, som hade fel på höger framhjul. Ni vet en sån där vagn som man inte kan styra utan den styr åt det håll den själv vill.
Har de inte öppnat ännu frågade jag hustrun när jag såg den långa kön. Jo de öppnade sju det är kö för att komma in, sa hustrun. Vad jag i detta ögonblick tänkte håller jag för mej själv. Hur länge skall vi nu stå i denna kö i regnet, frågade jag hustrun. Undras hur ofta man frivilligt står i kö i en dusch med kläder på. Hustrun suckade nu två gånger och suckar från hustrun är en krigsförklaring. Bäst jag håller tyst, tänkte jag. Kön började så sakta röra sig framåt och håller vi denna takt är vi inne vid tolv, sa jag till hustrun. Nej då, vi är snart inne, sa hustrun nu i glad ton. Har aldrig fattat hur man kan vara glad i en kö för att komma in på ett varuhus. Glad kan man vara när man kommit ut. Plötsligt var vi inne och vilken röra det var, körkort för kundvagn borde numera införas i Sverige, för att inte tala om hur folk parkerade sina hangarfartyg till kundvagnar. Här kunde en lapplisa tjänat stora pengar. Parkeringarna av kundvagnar var värre än den parkering som fransmännen praktiserar när de försöker parkera sina bilar.
Efter en stund bli man törstig, hungrig och sugen på att gå på toa och vattna. Det är då man upptäcker att det är kö till allt, kön till damernas toa är längre än till herrarnas och det får man trösta sig med i denna svåra stund. När jag såg kön till provrummen var jag på väg att vända, rusa ut, försöka leta upp bilen och bara dra. Här gäller det att vara smart tänkte jag. Frågade några finniga tonåringar om de mot lite betalning ville köa i mitt ställe, de tog erbjudandet och fick mitt mobil nummer så de kunde ringa när de var framme vid provrummet. Satte mej på en bänk där det redan satt några andra ”gubbar”. När det plingade i mobilen drog jag till provrummet med 10 byxor, 10 skjortor och 10 tröjor. Kanske skulle man tagit mat och dricka med sig in i provrummet, för nu skulle det ockuperas en lång stund, provningen var även en prövning. Allt passade, jippi då tar jag alla byxor, skjortor och tröjor, så slipper jag åka hit på ett par år, nu började glädjen infinna sig när jag tänkte den tanken.
Efter åtskilliga timmar där jag dragit runt hangarfartyget med ett släppande hjul, kom det befriande ordet från hustrun, vi kanske skall söka upp en kassa och betala. Trodde ett tag dessa ord fallit bort i hustruns ordförråd. Men va fan, här finns det 63 kassor och så är det kö för att få betala och komma ut från "skräckens" hus. Det visade sig att bara 11 kassor var bemannade just i denna timme. Det blev ytterligare en kötid. Nu var kötiden uppe i samma tid som handlande tiden. Vilken dag 50 procent handlande 50 procent köande. Väl ute i den friska luften, skulle vi hitta bilen. Jag placerade hustrun vid en affär där man kunde fönstershoppa. Billig och bra shopping som jag kan rekommendera. GPS för att hitta bilar kan ingen uppfinna en sådan, för efter cirka 20 minuter hittade jag vår bil och kunde köra och plocka upp varorna och hustrun. Tur det bara var vi två för annars hade några gula påsar blivit kvar på parkeringen. Nu återstod 17 mil hem vilket jag körde med glädje och den väntade cognacen.
