• Välkommen till iHusbil. Föreningen helt utan medlemsavgifter.
    Men ändå med Kunskapsbank, reseberättelser och rabatterbjudanden!
    Registrera ett gratiskonto här!

En enkel från Malaga

Tordan

Välkänd medlem
Medlem
Ort
Motala
Ja, det är väl inte så vanligt i husbilskretsar, att man gör en enkel resa? Oftast åker man ju både bort och hem i sitt eget fordon.
Men omständigheterna i det här fallet och just den här resan visade sig faktiskt bjuda på en enkel biljett med flyg till Malaga i slutet av mars.

Sist jag anlitade flygets tjänster var 2018 och för härlig långweekend i Torremolinos.
Året därpå 2019 hade jag bokat allt inkl hyrbil inför en resa med sikte på Almunecar, men så en vecka före avresan, slog coronan till och spolierade allt.

Sen dess har jag hängt på tork beträffande flygresor, men nu har jag äntligen kommit till Landvetter och skall checka in där.
Sånt får man göra själv så gott det nu går och det är inte lätt att göra sig förstådd med en idiotiskt dum automat och kanske är den som knappar in uppgifterna,
minst lika dum i huvudet, så det kan ju inte bli annat än fel?

Själv fick jag ut mitt boardingkort, men fortsättningen och boardingkort för min medresenär höll på att gå om intet.
Det hjälper inte att sparka automaten på smalbenen, om den nu skulle ha några. Den vägrar likt förb... att spotta ut fler boardingkort och att lugnt försöka
resonera med apparaten är omöjligt. Oftast beror trassel på handhavande fel och det får jag nog själv ta på mig, en ringrostig gammal räv med dåligt minne...

Inte gick det bättre i säkerhetskontrollen, där jag glömde kvar min extra mobil i ett litet fack i ryggsäcken.
Blev förd åt sidan och allt visiterades en extra gång av en tjänstekvinna, som blängde uppenbart surt på mig.
Inte ens ett litet urskuldande "förlåt" kunde få hennes ansiktsuttryck att spricka upp i något som, ... eventuellt kunde liknas med ett försök till leende.
Nähä.. , någon charmkurs hade hon nog aldrig närvarat på.. fortsatte att blänga. :-(

Från Malaga Aeroporto tänker jag visa mig på styva linan och köpa biljett med tåget in till Malaga i .... ja, just det ... en automat..!
Det körde ihop sig direkt, vad heter "byta språk" på spanska? Kön växer bakom mig och den där idiotiska automaten snackar bara spanska hur jag än trycker.
Då dyker det upp några grabbar bakom och frågar, "Ska vi hjälpa dig, gamle farbror?"
Swish - swish och med några snabba knapptryck har jag sedan två biljetter i handen.
Pinsamt, det här klarade jag ju av för fem års sen... börjar jag bli gammal på riktigt?

Inte gick det bättre i Malaga, skulle hoppat av tåget vid centralstationen, men tåg-helvetet rullade vidare ytterligare till en station närmare centrum.
Fick traska en bra bit tillbaka i värmen för att hitta till busstationen och för en vidare transport till Torre del Mar. Var köper man biljett? På bussen?
Nja, bäst att köpa på ort och ställe, men alla biljettluckor är stängda och endast biljett kan sådeles endast köpas i en automat..!
Säger som Cederhök sa på sin tid "Finns där ingen vettiger människa att tala med?"

Har läst en hel del om den spanska trafikkulturen och förstått, att här ska man passa sig. Polisen är inte att leka med.
Men dom bryr sig väl inte om busschaufförer? Jädrar vad det gick över stock och sten.
Några hastighetsgränser existerande inte alls och de hela tiden återkommande fartguppen på utefter strandvägen kändes knappt alls i bussen,
det var full gas som gällde och man flög liksom över guppet i en mjuk båge. Ja, man fick ju ändå hålla sig i för att inte ramla av stolen.
Här fick jag också erfara, att busschauffören var en hyvens kille, som tog emot kontant betalning och man behövde alltså inte köpa biljett i förväg
(som vi måste göra hemma) .

Kvällen ägnar vi åt att flanera på strandpromenaden i Torre del Mar och avsluta dagen med en stenugnsbakad pizza på rest La Mamma.

IMG_6443.jpeg

Efter en god natts sömn på ett hotel, som för tankarna till 70-talets hotelvistelser i Las Palmas, både i dess utformning och läge,
är det så dags att hämta ut husbilen från sin långtidsparkering.
Här börjar min egentliga arbetsinsats, att transportera hem detta fordon till gamla Svedala.
 

Bilagor

  • IMG_6440.jpeg
    IMG_6440.jpeg
    1,6 MB · Visningar: 17
Senast ändrad:
Ja, efter en god natts sömn på hotell Torremar beger vi oss med taxi dom tre km ut till uppställningsplatsen El Llano, Almayate
och som drivs av en engelsk stabil dam med tydlig london-accent. Här får jag kvittera ut nycklarna till den husbil jag ska omhänderta.
Den har stått parkerad här sedan tre månader och fått lite tillsyn av vännen Janne, som också förberett den inför min ankomst.

Jag vet, att den startar och att det finns vatten i tankarna. Vi kollar olja och annat nödvändigt, städar ur värsta dammet och
jag bekantar mig lite med bilen. Den är lite äldre än min egen, men principerna är ju desamma med gas. kylskåp, osv.
Men det känns lite egendomligt, att liksom tränga sig in i någon annans bostad och ta den i besittning.

När allt är klart, lämnar vi parkeringen och åker direkt till närmaste Mercadona för att proviantera det nödvändigaste.
Passar också på och tankar upp bilen på en intilliggande mack.

Hur är rutinerna här i Spanien? Ska man betala först, sticka i kortet eller hur gör man? Lyfter försiktigt tankpistolen och ...
då startar ett röstmeddelande, som med hög röst talar om något för mig (som jag givetvis inte begriper),
men pumpen startar och jag sliter till mig handtaget och börjar tanka.

Sedan är det bara att stega in på macken och betala kalaset, 6 l bensin och 35 l diesel...
damen i kassan tittar lite misstänkt på mig.

Ja, du läste rätt..., jag råkade i hastigheten rycka till mig fel munstycke, men avbröt tankningen direkt.
Jag lyckades också starta om pumpen och den meddelade även denna gång något med hög röst på spanska..
och sen var det bara, att fortsätta tanka diesel...
Första gången i hela mitt avlånga liv, som jag råkat ta fel munstycke, jag svär!
Attans också, det sved i själen och stukade mitt ego...

Damen i kassan mönstrade mig uppifrån och ner, när det sedan visade sig, att mitt kreditkort till råga på allt elände nekades.
Jag hade tydligen glömt att öppna kortet för utrikesbetalningar i Europa. En synnerligen bra början på resan...

Därefter letar jag mig ut ur Torre del Mar genom stadens gator och ställer kosan på N340 mot Nerja.
När ska dessa evinnerliga fartgupp försvinna och när kommer vi ut på en riktig landsväg?

Så här i efterhand kan jag meddela, att orterna utmed kustvägen är i princip ihoplänkade med varandra och
vägen består i princip bara av fartgupp, övergångsställen och rondeller. Snitthastigheten ligger på runt 30 km/tim.

En skylt meddelar snart att vi nu kommit fram till Nerja och här avlöser verkligen rondellerna varandra.
Kartläsaren tappar orienteringen, telefonen med Googlemaps blänker med osynlig bild i solljuset och damens röst
rabblar långa spanska gatunamn och man har passerat gatukorsningen för länge sedan, innan hon har hunnit uttala
den sista spanska stavelsen. Men genom ett under av tur och viss orienteringsförmåga lyckas jag undvika alla fällor,
som vill locka upp oss på A7:an. Jag har ju föresatt mig att åka kustvägen, därmed basta!


IMG_6451.jpeg

Men efter Nerja ändrar vägen karaktär och det går att hålla lite högre hastighet.
Dessvärre börjar molnen hopa sig över min egen horisont, trots att himlen är klarblå för övrigt.

Med den högre hastigheten kommer också mer ljud från bilen och som är illavarslande.
Jag bedömer det som troligt, att vänster framhjulslager har gjort sitt och kommer aldrig orka med den långa resan.
Det sjunger elakt och illavarslande och låter inte alls bra.

Det här kan sluta illa på någon motorväg (kanske i Frankrike, hemska tanke) och orsaka haveri med bärgning och extra kostnader.

Vad gör man? Jo, jag gör väl som i TV-programmen, jag ringer en vän eller använder en livlina...!
Jag väljer, att kontakta ambassaden i Altea och vår egen konsul Tommy D och hoppas, att han kan ordna en verkstadstid i all hast.
Skickar ett mejl och hoppas på det bästa.

Sedan fortsätter vi färden på N340 mot Almeria, men tanken är givetvis att stanna till i Almunecar,
där jag nästan var på semester för fyra år sen... om nu inte coronan stoppat både mina planer och flyget på samma gång.
Vilken lycka att få se skylten "Almunecar" dyka upp och svänga av från 340:an och ner mot staden.

Där har jag varit tidigare i min tankevärld och genom Googlemaps. Visste exakt vart jag skulle ta vägen och hitta mig en parkering.
Vilken härlig känsla, att äntligen få komma ner till strandkanten och se "vårt" hotell Helios, där vi skulle bott med balkong och havsutsikt.
Åkt runt med en liten Fiat och gjort strandhugg, ätit en bedårande god och välsmakande buffé varje afton och lyssnat till vågorna.

Tyvärr, kunde inte hustrun följa med på just den här resan, det hade annars ju varit toppen.
Men har man djur, så känner man också ansvar för de små liven och det är alltid problem att hitta någon som kan....
Våran Nikko är ju också en stor Samojedhund och han varken kan, vill eller får sitta i knät på flyget, ingen knähund direkt.

Som ressällskap har jag nu istället min gode vän Goran och här insuper vi nu atmosfären vid strandkanten i Almunecar
och läskar oss med en kall....

Vi serveras även liten friterad fisk efter en stund, fast jag egentligen inte har beställt något.




IMG_6460.jpeg IMG_6461.jpeg


forts följer...
 
Så lämnar jag Almunecar runt 2-tiden, följer kustvägen och med en dåres envishet, nobbar jag alla inbjudande vägskyltar,
som vill visa upp mig på A7:an. Fortsätter 340:an med Almeria som destinationspunkt och ev tänkbar övernattning där.
Vägen slingar sig utmed kusten och vissa avsnitt bjuder på hänförande och spektakulära vyer med Medelhavet som bakgrund.

IMG_6463.jpeg IMG_6465.jpeg

När vi passerar Adra, passar vi på att stanna för att proviantera lite kylvaror, eftersom kylskåpet nu gått ner till rätt temperatur.
Fortsätter på den inslagna vägen N340 och ser hur landskapsbilden förändras och blir liksom mer och mer inplastad...
Vansinnigt så stora arealer som är totalt överbyggda som enkla växthus och varje kvadratmeter utnyttjas till fullo.

Ibland får även den mest sturske bita i gräset... och inse, att man nog bör följa vägskyltningen emellanåt.
På ett ställe där efter Balanegra övergår N370 en kortare sträcka i förening med A7, men jag framhärdar givetvis att följa kartbilden.

Efter någon km inser jag, att det är ett misstag. Jo, det går faktiskt en väg alldeles som kartan beskriver alldeles utmed A7,
men i realiteten är det som att åka i dikesrenen intill den stora vägen, där bilarna susar fram i en "jädrans 90",
till skillnad mot min nu mycket begränsade hastighet pga helt urusla vägförhållanden... traktorväg är en mer passande beskrivning.

N340-A7.png

Tar mig efter en mycket mödosam och omskakande färd upp på den "riktiga" 340:an och följer den sedan in mot Almeria.
Det är en lång och tråkig infartsväg med mycket trafikljus och rondeller, innan vi slutligen kommer innanför stadstullarna.
Följer genomfarten förbi hamnområdet, svänger av in under viadukten och styr mot Audiotori Maestro och ställplatsen.

Ändrar mina planer strax innan och fortsätter ut ur Almeria och följer istället vägen utmed kusten mot Retamar.
Ser på sina ställen, att där finns mindre kolonier med husvagnsekipage ihopträngda lite här och där intill vägen.
Verkar vara knökfullt lite överallt, men jag ser för min inre syn hur en stor parkering i Retamar hägrar i horisonten.

Det visar sig, att den stora parkeringen i Retamar i anslutning till Playan är behäftad med en överkorsad husbil.
Området är annars inbjudande tomt och öde för övrigt, men här törs man ju inte stå över natten...
Vi kör ner mot strandpromenaden och här finns det annars gott om parkeringsmöjligheter utmed gatan.
Vi bjuds på en fantastisk solnedgång i Retamar.

IMG_6467.jpeg


Nu har jag å andra sidan fått glädjande besked från Tommy, att jag är välkommen till verkstaden i Altea nästa morgon kl 10.
Så någon övernattning här i Retamar skrinläggs och istället uppsöker vi en pizzeria för att få lite lagad mat innan för västen.
Tyvärr blir jag lite besviken på den rosastekta hamburgaren och att jag får på tok för lite tillbaka på en 50 €-sedel,
vilket jag påvisar direkt och får mellanskillnaden i handen utan någon vidare diskussion. Känns lite konstigt...

Upptäcker sedan på väg tillbaka till husbilen, att man på kvittot debiterat för två hamburgare, fast jag bara åt en...
Ja - ja, vi såg väl ut som ena lättlurade turister, tänker jag och låter det hela bero med den saken.

Nu gäller det, att försöka lägga så många mil bakom oss som möjligt, inför morgondagens besök i Altea.
Det kommer att bli en lång dags färd mot natt...

forts följer...
 
Vi lämnar Retamar bakom oss och följer A7 hela vägen upp mot Murcia, för att vid Elche svänga ner till Santa Pola.
Mörkret faller snabbt och tätnar omkring oss stackars nordbor. Gamla Bettan tuffar glatt vidare genom natten, men
hjullagret låter inte lika muntert och opponerar sig ljudligt, över att få plågas med ytterligare drygt 26 mil innan nattvila.

Jag upptäcker, att det är mycket glest med någon form av motell utmed A7:an. Annars är det ganska tät trafik med lastbilar
omkring oss och jag funderar, var de stannar för en fika eller för fylla på lite soppa vid den här tiden på dygnet?

Vi plågar oss förbi Murcia med skriande kaffetarm, men det verkar hopplöst att hitta en rastplats i anslutning till vägen.
Fortsätter den sista biten mot Elche och håller ögonlocken öppna med hjälp av avbrutna tändstickor...

I huvudet vet jag exakt var jag ska svänga av mot Santa Pola för att komma raka vägen fram till målet.
Kartläsaren har somnat in och telefonen kan jag inte sitta och fippla medans jag kör, men vill minnas,
att det är ordentligt skyltat till Santa Pola och följer därför skyltningen.

Det är kolmörkt ute och vi svänger äntligen av A7 och styr kosan mot kusten. Känns ändå inte riktigt rätt..,
eller rättare sagt, inte som jag tänkt mig vägen till Santa Pola. Det stämmer på något sätt inte...!

Vi skulle ju passerat den beryktade campingen på vänster hand och kört in i rondellen,
där Bengtic cyklat runt på sin väg för att käka hos kinesen var och varannan dag?

Istället kommer vi in norrifrån och nedför en brant backe och tvingas svänga av direkt till vänster, för jag har tänkt mig,
att ta nattvilan i östra utkanten av Santa Pola, där man kan friparkera. Följer den slingrande vägen i genom staden
och hittar slutligen fram till området där vi slår läger med havet som närmaste granne. Fast det ser man knappt i mörkret.

Första natten i en främmande husbil? Mmm, det bjuder på sina utmaningar vill jag lova. Goran, med sin långa lekamen
får ta den franska bädden och jag försöker bädda ner mig i dinetten som det kallas. Vilka fina namn på så simpla saker, var får dom allt ifrån?
Nu är den här dinetten inte direkt anpassat för detta ändamål, men det går att palla under med diverse pallar och väskor
och få en någotsånär hyfsad plan yta att ligga på.

John Blund kommer tidigt och vi sover några timmar, tills jag väcks av ett pipande ljud från kontrollpanelen.
Batterikapaciteten i bilen är tydligen inte mycket att hurra för och värmen håller långsamt på att tyna bort.
Drar täcket över huvudet och låtsas som det regnar...

Nästa morgon startar vi tidigt och lämnar Santa Pola redan vid 8-tiden. Vi kör ut samma väg som vi kom in i går och
trängs med alla andra nyvakna spanjorer, som ska iväg till jobbet. Tror inte, att vi med vår husbil är så populära
i morgontrafiken, men tar oss via flygplatsen väster om Alicante ut på A70 .

Ur askan i elden kan det liknas vid, för nu har vi verkligen hamnat mitt i morgonrusningen runt Alicante.
Men det flyter på rätt hyfsat och trafiken tunnar av, allteftersom vi ser Alicante försvinna i backspegeln.
Nu är det bara några mil kvar till Altea och vi svänger av via avfarten Benidorm

Jag minns en engelsk serie, som hette just Benidorm, som var rätt humoristisk och full av färgstarka karaktärer.
Man drev ganska friskt med typen engelska charterresenärer och hur de uppför sig på sin semester.
Stadsbilden i tv-serien visade på ett stort antal skyskrapor, som sköt i höjden och det tycktes nu stämma helt överens...
när vi rundar sista rondellen och blickar in mot Benidorm, kör jag sedan in på väg N332 mot Altea och det väntande verkstadsbesöket.

Det är inte svårt att hitta till Fiat-verkstan utmed huvudgatan och vi parkerar där utanför redan strax efter kl 9

IMG_6497.jpeg


forts följer...
 
Senast ändrad:
Den långe gänglige mekanikern börjar arbetsdagen med att köra ut någar bilar ut ur garaget och parkera dom utanför på gatan.
Snart finns det inte en enda ruta ledig, för som genom ett trollslag har gatan förvandlats från att vara en ganska stillsam plats,
till att vara säkerligen den mest besökta gatan i området. Bilar kör som galningar runt omkring oss och finns där en ledig plats,
så tar det bara fem sekunder till någon snappat upp detta och snor åt sig den lediga rutan.

I det här vimlet går jag in och tar kontakt med någon, som jag kan göra mig förstådd med och det visar sig inte alls vara svårt.
Efter en provrunda med bilen, så beställer man ett nytt fräscht lager från depån i Alicante och jag får återkomma redan kl 10 nästa dag.
Kan inte nog uttrycka min tacksamhet till Tommy, som tog sig tid och lyckades ordna detta så snabbt och smidigt.

Vi lämnar platsen och beger oss till det närbelägna Santa Clara och checkar in för två dygn.
Det är en liten camping, men vi har ju inte så stor husbil att det vållar några problem.
Ägarinnan är tillmötesgående, rullar ut den röda mattan för oss, fast den är grön, och vi får en trevlig plats med utsikt mot havet.

Intill vår husbil häckar sedan i höstas ett par från Holland i sin husvagn. De är trevliga och har inget emot ett litet snack emellanåt.
På vår avresedag, besvärar de sig t.o.m med att stiga upp i ottan, bara för att vinka farväl till oss..
Mannen påminner mig lite om den där pratglade kocken Marcus...

IMG_6472.jpeg IMG_6479.jpeg


På vår upptäcktsfärd släntrar vi nedför och via en liten smal smitväg ner till strandvägen ...

IMG_6478.jpeg

... och passar först på tillfället, att kolla in hur det ser ut på San Antonios ställplats. Det verkar vara i princip fullbelagt.

IMG_6475.jpeg

Vi blir som sagt kvar i Altea under två dagar och utforskar staden så gott det går och apostlahästarna orkar...
Följer strandlinjen bortöver och njuter av solskenet, den goa värmen och framförallt atmosfären.

IMG_6476.jpeg

Den andra dagen beger vi oss ännu längre bort i environgerna och utforskar playan lite mer ingående och lyssnar
till Medelhavets ljumma vågskvalp, som sköljer in mot den steniga stranden.

IMG_6515.jpeg

IMG_6514.jpeg



Snart kommer väl bilarna tvärstanna, när jag går fram till en gatukorsning...
Jag känner, att att solen bränner på rätt bra och färgar med all säkerhet ansiktet illrött, huden börjar kännas stram och läderartad.
Lite solkräm i förebyggande syfte hade nog inte varit så dumt. Lätt att vara efterklok.

Det var på det viset gatuförsäljarna på Gran Canaria kunde skilja på nyanlända turister från dom, som redan varit där en vecka.
Mer envist än den värsta myggsvärm i Norrland anföll dom de nyanlända blekröda och naiva nordborna för att sälja "Time-share".
Efter några dagar där nere i Puerto Rico vande man sig dock vid påhoppen och när de frågade "var kommer ni ifrån...?",
så tänkte den mycket sluge Herr Nilsson, att jag svarar lite frankt "Suomi" - för inte fasiken kan de väl snacka finska?
Jo pyttsan, just den här försäljaren drog genast igång en lång harang på finska och det enda jag förstod..., var "Time-share".

Några dylika plågsamma försäljare besväras oss dock inte här i Altea.
Vi fortsätter bilfria som vi äro - dagen till ära, att bland annat njuta av "ledigheten" i loungen på vår camping.

IMG_6495.jpeg


Omgivningen är inte alls så pjokig, vi befinner oss i ett lugnt område och det är mycket natur och grönska att vila blicken på.

IMG_6480.jpeg


I eftermiddag ska vi gå upp till verkstaden och hämta ut åkdonet, för att tidigt imorgon bege oss av mot nordligare trakter.
Har vidtalat ägarinnan och vördsamt anhållit om, att få bli utsläppt lite tidigare från det inhägnade området
Vi får se, om min önskan hörsammas och grindarna öppnas... en halvtimma före den stipulerade tiden kl 09.00

forts följer...
 
Så har då tiden kommit till att ta adjö av Altea för den här gången och vi rullar ut från campingen 08.30.
Jag blickar upp över kupolen och kyrktornet i gamla stadsdelen och det var synd, att inte tiden riktigt räckte till för ett besök i dom krokarna.
Men det går säkert fler tåg och där uppe till vänster på bron rullar ju en viss spårbunden trafik har jag sett,
men jag behöver ju kanske inte följa talesättet helt bokstavligt. Självklart åker jag nog husbil, nåt annat alternativ finns väl inte?

IMG_6486.jpeg

Vi kör sakta huvudgatan genom staden och svänger upp mot den fortsatta vägen på AP7, men jag får en stressad lastbilschaufför
bakom mig, som stjäl min uppmärksamhet samtidigt som min kartläsare ännu inte gnuggat sömnen ur ögat och tittar på..., sin mobil (!).
Avfarten mot Valencia dyker snabbt upp där bakom kurvan och överraskar blindstyret, som sitter där bakom ratten.
Tvärbromsa är otänkbart med lastbilen hack i häl och jag får bita i det sura äpplet och fortsätta, bittert svärande i morgontimmarna.

Den hägrande avfarten mot Valencia försvinner ur mitt högra synfältet snabbare än jag hinner tänka f*n också.
Men å andra sidan kan det va kul att se Benidorms skyskrapor en gång till. nu när vi ändå ska vända där för att sen köra åt rätt väderstreck...
Vi har ju hela dagen på oss, så det är ingen ide att gråta över lite spilld mjölk.

Benidorm.png

Rättvända och med nosen i rätt riktning, så anträder vi den färden på AP7 upp genom Spaniens östra delar.
Vi lägger snart Valencia bakom oss och trafiken så här dags är måttlig.
Bilen känns riktigt go´ att köra nu, när den fått ett nytt lager monterat. Inget skrik och gnäll alls...
Jag sjunker ner bakom ratten och ger mig den på, att avverka runt fyra timmar i den ställningen innan paus.

Passerar avfarterna till Peniscola, som jag läst en del om i Rankos inlägg och inte långt från Vinaros,
håller väl den där Spaetzle Fritz öppet hus för oss på hjul, men jag fortsätter ihärdigt vidare.

När jag kommer ännu längre norrut, så lägger jag märke till, att lastbilar hänvisas på fler ställen att köra till... sjukhus?
Det är iallafall det jag associerar till, när jag ser skyltarna efter AP7 med texten l`Hospitalet de l` Infant ... vad ska dom där att göra?
Nåja, jag får erfara vad närmaste ort heter och i dom trakterna finner vi oss också en riktig rastplats.

Det var ju något jag saknade tidigare på resan upp mot Murcia, men här utmed AP7 duggar rastplatserna tätt.
Vi svänger av för en rejäl bensträckare och passar på att både tömma och fylla våra tankar, med både mat och diesel...

IMG_6527.jpeg

Sen drar vi vidare norrut och förbi Tarragona och avverkar mil efter mil i en hisnande fart.
Det ska bli spännande, att se vad Barcelona har att erbjuda för invecklat trafiksystem.
Det ser oroväckande ut i kartbilden och trafiken nu framåt eftermiddagen har tätnat oroväckande.

Men det blir ingen ko på isen i Barcelona, det är ganska bra skyltat och vi har inga svårigheter att komma förbi
och vidare upp mot Girona. Envist manar jag på den lilla åsnan (Bettan), dvs husbilen och jag har gett mig den på,
att hinna upp till Beziers innan kvällen.

Franska gränsen bjuder på automatstationer, detta otyg som jag är misstänksam emot och där jag oftast drabbas av
s.k. handhavandefel. Men jag får min biljett utan diskussion och trampar på vidare in i Napoleons land.
Aftonen närmar sig obehörligt och det börjar bli segt att köra, men så dyker äntligen rätt avfart upp och vi svänger av
och betalar för vår resa. Tja, det gick ju bra det också och kreditkortet godkändes. Vilket flyt jag har idag...

Sen kör vi ner till vår ställplats Aire du Grand Duc. Vi välkomnas av en mycket trevlig Madame, som visar oss var vi kan stå.
Natten kostar 8 € utan någonting extra och luften är fortfarande ljummen och därför har vi inget behov av snuttefilten.

Sedan traskar vi de 500 metrarna upp till Truck Etape Beziers, ett riktigt tradarställe och där serveras vi en god supè.
Fast min hamburgare visar sig fortfarande vara ganska så lättrosa, men det är tydligen på modet nu, att steka dom på det viset.

Gorans Entrecote är också så blodig, att han är tvungen att hålla fast den med gaffeln,
för att den inte skall smita iväg från tallriken.

Sen skyndar vi oss till husbilen och vårt nattlogi, för kl 21.00 stänger man grindarna där på ställplatsen.

IMG_6531.jpeg IMG_6529.jpeg

Omgivningarna påminner lite om Vilda Västern med de här karga omgivningarna och hästarna, som går där.

IMG_6532.jpeg

Ja, den här ranchen har dessutom dusch- och toa i Västern-stil, dvs man har ju tak över huvudet och saloondörrar,
väggarna visar en del bar himmel vid takfoten, men det finns varmt vatten i kranarna och det är fritt att använda bekvämligheterna.
Duger gott att använda som övernattningsställe strax intill A9 , men man får ju inte ha för stora krav.
I morgon stundar en ny dag och värden på stället öppnar sina grindar redan kl 7.

forts följer...
 
Ingen idé att ligga och dra sig, vi har en diger dagsetapp framför oss och lämnar ställplatsen redan 7.30
Vi kör den lilla omvägen ner till Serignan och passar på att shoppa lite förnödenheter på Carrefour.

IMG_6534.jpeg

Det visar sig vara en jädrans stor affär och här skulle man kunna gå hela förmiddagen, bara för att kolla igenom hela sortimentet.
Man kan även ta sig en morgonfika med kaffe och croissant, om man så behagar eller besöka bekvämlighetsinrättningen för att pudra näsan.

"Non", det kan vi inte spilla vår tid med, utan jag försöker hitta det mest nödvändigaste, som vi behöver inför dagens färd.
Betalar varorna till en sömndrucken mademoiselle i kassan och som mest verkar vara bekymrad över sina naglars kondition,
än att ägna två fåntrattar på genomresa någon blick eller större notis...

Ett litet "merci" från min sida ger ingen effekt. Snabbköpskassörskan återgår till, att se över sina naglar.
Nåja, man kan ju inte glädja alla så här tidigt på morgonen... fast Goran är på gott humör som vanligt.

IMG_6533.jpeg

Vi letar oss förbi Beziers och upp på A75. Landskapet breder ut sig precis som jag förväntar mig att Frankrike ser ut.
Iallafall i några mil..., sedan börjar naturen bli allt mer skrynklig med både riktigt djupa dalar och riktigt höga berg.
Gamla Bettan får jobba ordentligt uppför de slingriga backarna och det tycks inte vara någon ände på bergsbestigningen.
När vi kommer upp på någon hög platå, så bär det utför igen och så blir en ny lång uppförsbacke igen och så håller det på...
Det är bara när vi närmar oss Millau-bron, som det planar ut för en stund på relativt hög nivå.

Nu är inte vädret det bästa för att göra resan över denna spektakulära bro någon rättvisa, det är molnigt och blandat med små regnstänk.
Dessutom är högerfilen spärrad pga vägarbete och rastplatsen strax efter bron i nordlig riktning är helt avstängd. Tja, så kan det bli...
Det kostar ungefär 125kr med vår husbil i broavgift, men tidsvinsten måste ju vara enorm jämfört med att köra ner genom dalen.

Vi fortsätter enträget vår färd på A75 och gör ett uppehåll vid en rastplats med motellbyggnad, som också visar sig vara ett mindre
köpcenter med en massa småbutiker. Här kan man köpa allt från kläder till livsmedel och så kan man givetvis fika.
På slingan intill anläggningen finns även en särskild snutt för oss med husbilar, Där kan man tömma gråvatten och fylla på nytt vatten.
Som om inte det vore nog, så kan man även rasta här för en medhavd fika och med en härlig utsikt mot en gammal borg i blickpunkten.

IMG_6535.jpeg IMG_6536.jpeg

Nähä, här duger inte att sitta här och filosofera. Efter att ha besökt bekvämlighetsinrättningen på motellet,
så far vi vidare mot Clermont-Ferrand.

Under resans gång diskuterar vi den senaste upptäckten på toan och likt Asterix och Obelix knackar vi oss
menande med pekfingret i huvudet. Dupontarna är nog inte riktigt som vi andra, toaletterna har ju inga sittringar...!

Är det likadant i de franska hemmen? Bara naket porslin på toan, inga sittringar eller lock att fälla ner?
Fast å andra sidan har vi i Sverige de föga tilltalande toaletterna i rostfritt stål på våra rastplatser
och de är ju heller så mycket att yvas över. Då kan det vara skönt med en egen kupé, som Martin Ljung sa.

Vid Clermont-Ferrand kör vi nordost förbi Vichy - Laplisse - Digoin.
So far so good, men sedan blir vägvalet över Toulon-Sur-Arrox en liten besvikelse beträffande vägstandarden.

Det har blåst kraftigt under dagen och vid någon mindre ort har träd fallit tvärs över vägen.
Fransmännen är där med sina motorsågar och röjer för fullt och samtidigt vinkar man förbi trafiken och fortsätter
att kapa stammarna så sågspånen yr kring bilen, när vi passerar.

Ännu en dag lider mot sitt slut och när vi äntligen kommer upp till Dijon har vi bara några mil kvar till vårt nattlogi.
Mörkret faller tungt och jag navigerar efter en halvannan timma rätt på ställplatsen i Is-sur-Tille.

Den ingår i den franska kedjan Campingcar Park, där man kan skicka efter ett kort och ladda ner valfritt belopp.
Sedan är det bara att göra som jag gör. Kör fram till bommen och lägger mitt kort på avläsaren och
vips åker bommen upp med en fart likt en rekryt som hälsar med honnör på sin major.

Jag besvarar givetvis hälsningen och saluterar bommen tillbaka med en honnör.
Glider in på området, som är belagt med vitt och fint stenlager, backar in på en av de få lediga platserna.
Kopplar snuttefilten, för nu känns det verkligen rått och kallt i luften och vi behöver absolut använda värmepannan i natt.

IMG_6541.jpeg

Det blev visst runt 75 mil den här dagen också och jag har inga svårigheter att somna in efter dagens etapp.

forts följer...
 
Senast ändrad:
Jag är uppe redan innan tuppen gal och kopplar bort min elkabel.
Smyger sen iväg likt en tjuv om natten från ställplatsen och innan morgonljuset utvecklat sig till full dager.
Men det hänger regntunga skyar från himlen och vädret är inget annat än bara just gråkallt och allmänt trist.

IMG_6543.jpeg

Den franska bebyggelsen här ute på vischan bjuder inte heller på någon större kontrast i upplevelsen.
Stenhusen är gråa och tycks vara helt utan livstecken, när vi passerar genom de sovande byarna på vår färd upp mot Langres.
Det är lördagsmorgon och jag är tacksam över, att fransoserna tar sig en riktigt lång sovmorgon, innan de ger sig ut på vägarna.
När vi kommer upp mot Neufchateau stannar vi för en asketiskt tillagad frukost bestående av en kopp Nescafé samt limpmacka med ost.

Vi kör sen vidare och snart nästan parallellt med A31 och ser den sista betalstationen där till vänster.
Strax innan Toul svänger jag så upp på den stora allfarvägen och sen är det då bara, att sjunka djupare ner bakom ratten igen..., suck.
Utsikten är inte mycket att hurra för på A31, det är mest bakändan på någon tråkig tradare man ser, lite själsdödande...
Det är tät trafik från Nancy och uppåt. Efter Metz är det t.o.m nästan stillastående milslånga köer söderut, så det berör inte oss.

När vi så anländer till Luxemburg, är det givetvis dags att fylla på diesel i tanken och det tycks vara det stora lördagsnöjet här.
Jag finner en plats vid en ledig pump, stoppar i mitt kreditkort, som jag använt under hela resan och förväntar mig inget strul.
Av någon helt oförklarlig anledningen godtar dock inte Luxemburg mitt MasterCard och jag har lust att sparka till pumphelvetet,
men det skulle ju iallafall inte tillföra särskilt mycket. Så jag backar ur planteringen och väljer att köra in i kontantfållan istället.
Sinnrikt system där man först tankar och sedan kör ut genom kassan, betalar och den trevliga kassörskan öppnar sen bommen.

Nu bär det av österut på A1 mot Trier. Där vi rastar vid ett motell, dricker ännu mer Nescafé och utvecklar våra körplaner,
samt vecklar in oss vid utfarten och skapar viss oreda bland backande lastbilar, som tycks irra omkring helt ologiskt?

Därefter väljer jag väg 51 upp mot Bitburg, där en rejäl "Umleitung" väntar oss och vi får bekanta oss med den tyska naturen
på slingriga krokvägar i flera mil, innan vi klättrar upp för en rejäl backe till den väntande väg 60, samt väg 51 i nordostlig riktning.
Från just ingenstans i grönskan börjar så den andra avhuggna änden av A1 vidare upp mot Köln.

Har nogsamt och i förväg studerat vilka Rhen-broar kring Köln som är farbara med vårt ekipage och vi byter i Köln-West
till A4 söderut och ansluter till A3 vid Dreieck Heumar, sedan håller jag till höger vid Leverkusen och vidare upp på A1.
Sen är det bara, att sjunka ner i en bekväm körställning och invänta, att någon skylt talar om, att vi snart passerar Münster.

Det har varit en seg och bitvis tråkig resdag bakom ratten och regnet har stundtals vräkt ner ända sen vi passerade Bitburg.
Naturligtvis är det också tät trafik här omkring kring Köln i den sena eftermiddagen och jag inser, att tidsplanen inte håller.
Ändå har vi legat i likt galärslavar och inte tagit mer raster än de absolut nödvändiga, men det verkar som, att vi inte hinner
till Greven och Marina Fuestrup innan kl 18, då receptionen stänger. Magen knorrar och kräver riktig mat, hur ska det här sluta?

Lite före kl 19 svänger vi uttröttade in på ställplatsen och repet är inte draget än.
Men här är det absolut dyngsurt, sjöblött och vattensamlingar och nästan alla lediga platser är gravt vattensjuka.
Men jag hittar en hyfsad ledig yta att backa in gamla Bettan på utan att spinna loss och finner till min glädje, att här finns eluttag.
Det är en kylig skymning och dessutom plaskvått nästan överallt. Man skulle haft gummistövlar på fötterna, när vi nu går på jakt
efter den omtalade Wienerschnitzeln, som brukar serveras här i krokarna någonstans... hoppas, att det fortfarande är öppet.

IMG_6550.jpeg

Jo, där bakom en häck ligger den lilla grillstugan och när jag öppnar dörren slås jag av den goa värmen från vedkaminen i mitten.
Det är högt i tak, dvs det är ett mycket ljudligt sorl från de uppsluppna gästerna och stämningen är fryntligt hög.
Enda lediga bordet är dessvärre reserverat (!) och jag ser förtvivlat min efterlängtade wienerschnitzel flyga iväg ut i tomma intet.
Kan man få en portion i handen och ta med till husbilen i värsta fall?

Någon måste ha uppfattat min panikslagna blick och ett svenskt par reser sig upp och erbjuder oss vänligt att ta deras bord.
Gud så härligt, att med darrande ben få sjunka ner och girigt få släcka törsten med en stor kall öl och så äntligen få inmundiga
denna härligt knapriga wienerschnitzel, eller rättare sagt båda schnitzlarna, för det är en rejält tilltagen portion som serveras.

IMG_6548.jpeg

Kan det bli en mycket bättre avslutning på lördagskvällen än så här?

Imorgon, söndag och då ska jag vila ut ända till kl 8 för att sen gå till receptionen och checka in, samtidigt som jag checkar ut.
Det ska bli spännande... men nu kryper jag ner i min bäddade och upp-pallade dinett efter en välbehövlig dusch
och drar täcket över huvudet. Det blev visst dryga 75 mil idag också, tänker jag för mig själv, innan jag somnar.

forts följer...
 
Ja, jag vet inte, om jag drömde något inatt i stil med Owe Törnqvists låt "Dagny", kom hit å spill - på café sjuan..." ❤️ ,
men det får isåfall mitt undermedvetna ta ansvar för.

Själv kravlar jag mig upp ur dinettens föga smickrande sovgemak och tittar ut genom fönstret. Fortfarande gråtrist väder.
Vi ger oss av efter den obligatoriska frukostmackan ut på en inspektionsrunda i området och tittar på förödelsen efter gårdagens regnande.

IMG_6554.jpeg IMG_6556.jpeg

Funderar på om vi ska ta färjan över till Calais, men vi har ju precis nyssens flytt från Frankrike och passet ligger kvar i husbilen.
Ingen vet heller när färjan går tillbaka , så det får vara för den här gången.

IMG_6557.jpeg

Vi lämnar Greven och den vattensjuka jorden åt sitt öde, kör upp på A1 igen och lägger i högsta växeln mot Hamburg.
Funderar ett tag på, att ta den lilla omvägen via Glückstadt, men jag tror väl inte, att det ska vara så ruskigt trög trafik genom
Elbetunneln runt middagstid på en söndag och det är det ju heller inte...

Bara man väl kommer ner till tunnelöppningen, så flyter det på rätt hyfsat.
Men en halvannan mil innan tunneln, så bjuds vi på den obligatoriska köbildningen med flera filer, tillfartsvägar och vägarbeten i en enda röra.
Å andra sidan är det bara att ge sig till tåls, för om trafiken bara kryper så sakteliga framåt, så händer det ju iallafall något.

På något sätt så släpper korken i Hamburg och vi susar glatt vidare upp mot Rendsburg. Kör direkt till Osterrönfeld, som är förstahandsval.
Sorry, lampan vid infarten lyser illrött och tar inga mutor, så vi får backa ut ur planteringen och istället söka lyckan borta vid Schacht-Audorf.
Har ett jäkla flyt och en av de bästa platserna uppe på hyllan är ledig. Det är bara fem meter att gå bakom bilen till wc och dusch
och dessutom första parkett med vy över Kielkanalen. Men det visar sig vara glest med ångare så här på söndagseftermiddagen,
hur mycket vi än spanar, så passerar endast ett fåtal lastfartyg.


Promenerar sen fyra km utmed kanalen tillbaks till Kanalcaféet i hopp om, att få lite till livs.
Vi raglar fram på svajiga ben likt matroser, som just stigit iland efter att ha korsat Atlanten i hårt väder.

Passerar under järnvägsbron och intill P-platsen, där den nu salige Motalaprofilen Schneeberger brukade parkera med sin husbil.
Hängfärjan med sina fästlinor under bron tycks vara i det närmaste restaurerad efter den där ödesdigra båtkollisionen.

IMG_6561.jpeg

Vid Kanalcaféet är det dessvärre i princip fullt vid alla borden, som så alltid på en söndag. Verkar vara ett mycket populärt ställe?
Vi lyckas dock i all villervalla och stress få oss tilldelat ett ledigt avsides bord i skymundan och på undantag i ett genomgångsrum.
Men vad gör det?

Huvudsaken är, att vi får en god schnitzel lagd på en tallrik att hugga in på och i samklang en immig och kall Veltins Bier.
Det ger ett visst lyckorus, innan man börjar bli dåsig efter den goda måltiden.
Efter att vandrat tillbaka de 4 km till vår husbil, sitter vi en stund ute och vilar de stackars uttröttade apostlahästarna.
Vi njuter av den fridfulla solnedgången över Kielkanalen och jag tänker koppla snuttefilten inför natten.
Börjar bli lite kyligt.

IMG_6571.jpeg

Äntligen måndag (!). Likt en gammal avdankad egenföretagare, så är det ju den bästa dagen i veckan.
Det är då allt drar igång igen efter helgen och allt öppnar. Så även affärerna i Flensburg dit vi nu beger oss för att shoppa loss.
Först går vi en runda på Scandinavian Park för det nödvändigaste och sedan åker vi ner till Citti för de mer kulturella inslagen.

IMG_6588.jpeg

Ja, här är det lätt att gå vilse i pannkakan och tro sig göra fynd. Hittar bland annat en av de få (!) kvarvarande flaskorna Chablis.
Kollar priset, tja inte så farligt dyrt, tycker jag, bara dryga de 40 och så den slinker med ner i varuvagnen.
När jag betalar i kassan lite senare, undrar jag med en lite bekymrad min: Vad var det som gjorde att det blev så förbenat dyrt?

Hmm, tänkte inte på det, det var ju det där finsmakarvinet Chablisen, som jag missat att omvärdera från € till SEK.
Attans också. Vilken tankevurpa, jag får skylla mig själv. 400 kr för en flaska vin? Suck.
Nåja, den kommer jag att öppna vid ett särskilt speciellt tillfälle. Jag är inte den, som brukar köpa hem vinflaskor av den digniteten.

När kvällen nu börjar ta överhand, lämnar vi Flensburg via Apenadrer Str och Wasserleben.

IMG_6598.jpeg

Vi har ingen brådska och jag tycker, att det är en skön väg att följa upp mot danska gränsen.
Sen bränner vi asfalt i rasande takt upp genom Danmark mot Grenå och den väntande nattfärjan till Halmstad.
Väntande är ju synd att säga, det är ju vi som får vänta... men resan är iallafall bokad.

Väl framme i Grenå stannar vi först till vid Mc Donald och beställer en hamburgare inför denna sena uppesittarkväll. .
Den är tillagad precis som jag är van vid, alltså helt genomstekt. Inget kock-bjäfs här inte, utan med en rejäl stekyta och smakfull.

Väntetiden vid terminalen blir en plågsam lång väntan. Det tycks ta evigheter innan färjan först lossat alla lastbilar, som rullar av båten
kl 00.35, sen ska alla köande lastbilar köra ombord enligt en oförutsägbar inbördes ordning och sist utav alla...
är det äntligen vi några få överblivna husbilar och så nån enstaka personbil. Vi kommer ombord några minuter strax före avgången 01.35.

Jag hämtar ut vår hyttnyckel och börjar leta mig nedför alla trappor i blå nyans, passerar vattenlinjen och jag undrar i mitt stilla sinne,
om vi är på väg att mönstra på nere i maskinrummet? Ja, den gissningen är inte helt fel.

Vår hytt verkar ligga vägg i vägg med maskinen, åtminstone av oljudet att döma.
Eller så går kardantunneln (ja, så heter det ju naturligtvis inte på en båt),
men av vibrationerna att döma, snurrar propelleraxeln med sitt eviga dunkande alldeles precis under golvmattan.

650 kr kostar hytten och vi tillåts ligga och dra oss ända fram till 05.30 (!) Hytten uppmanas vi lämna senast en timma före ankomsttiden.
Det där sista tänjer vi lite på med en halvtimma och ingen matros dyker upp för att skälla ut oss. Ligger väl för avsides, kan jag tro...

Utvilade, pigga och alerta kör vi av färjan 06.30 och kylan, som möter oss i Halmstad håller oss vakna en bra bit upp på Nissa-stigen,
innan vi stannar och rastar för en kopp uppiggande nescafé med en tillhörande spartansk bredd limpmacka med ost. Suck.
Det ska bli skönt att komma hem och få laga till sig en rejäl grötfrukost för omväxlings skull.
Men väl hemma i Motala väntar snöskyffeln på sin husse ... eller var det jycken, som kanske hade väntat mest på husse?

IMG_6599.jpeg

Liksom den här reseberättelsen börjar lida mot sitt slut, så vilar gamla Bettan upp sig hos mig några veckor.

Dags att sammanfatta...
Var nog lite misstänksam där nere i Torre del Mar, när jag vred om startnyckeln. Hur kommer det här att sluta?
I vilken kondition befinner sig bilen i och vad kommer att gå snett? Får vi kanske överge skeppet utefter vägen?
Men bilen har fungerat överraskande väl, tuffat på och fullgjort sin plikt med bravur efter sin operation i Altea.
Vi är hemma helskinnade och vid god hälsa i gamla Svedala både Goran och jag. Inget att klaga över...

Sista etappen upp mot Gävle avslutar så mitt förhållande med gamla Bettan och vi gör ett sista gemensamt uppehåll i Västanå.
Det är vid en hållplats på väg 56, strax innan man kommer fram till Valbo.
Upplever jag, att husbilen liksom tycks skälva till i ett uttryck av sorgset vemod över den stundande skilsmässan?
Nä, det var nog inbillning... var nog kanske bara nån skit i förgasaren, som inte finns?

IMG_6623 2.jpeg

Någon, som visar sig vara både tacksam och överlycklig över slutet på den här historien, är den rättmätige ägarinnan.
Hon strålar i kapp med solen, när vi så äntligen möts face to face efter otaliga överläggningar via telefon och nätet.
Jag är också tacksam, för att jag fick förtroendet att köra hem hennes husbil från Spanien.
Det har också varit en mycket lärorik resa och som jag kommer att ha nytta av, så alla parter äro nöjda.

IMG_6624.jpeg

Jag tar avslutningsvis tåget hem.
Tack, för att ni ville följa med och ta del av mina intryck på min enkla resa från Malaga.

P.S. Jag har skaffat mig en orange gasolflaska, som väntar i garaget.... vad jag nu ska med den till?;)
 
Senast ändrad:
Tack Tord. Att du är en skicklig skriftställare visste jag redan genom de berättelser och anekdoter, som du generöst låtit oss som följer dig, få ta del av.

Nu fick vi se en annan sida, reseberättelsen, som var fylld av intressanta detaljer om resan, presenterat i en lättläst och humoristisk form.

Tack Tord, du borde ha en egen avdelning/rubrik här på Forumet.

Tommy
 

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Bli medlem

Bli medlem i vårt forum. Det är enkelt!

Logga in

Redan medlem? Logga in här.

Annons

Annons

Tillbaka
Toppen