- Ort
- Motala
Mina planer på att företa en av sommarens sista resor upp till Lingonriket i Norrland, förtogs dessvärre av gårdagens senaste väderprognos.
Nils, (ja, ni vet han svärmorsdrömmen på SMHI) , han förutspådde att dagstemperaturen skulle falla likt en upp-haussad aktie på börsen.
Snacka om kallfront, här handlade det om att kvicksilvret skulle rasa över en natt från +20 och förlora mer än halva värdet, ner till knappa 10 grader!
Jag bestämde mig för, att låta lingonen i de norrländska skogarna förbli orörda, fast jag helst vill ha dom rårörda...
Med panik i blick vände jag uppmärksamheten åt motsatta hållet och det var inte lätt, att hitta något utbyttbart resmål så där i all hast.
Sensommaren hotade med ett abrupt slut och man vill ju gärna ta tillfället i akt och ta vara på de här sista ljumna kvällarna.
Trots, att jag kanske sett för många Sune-filmer, drar vi sålunda iväg genom villande mo och annat sussilull med en skriande törst på lite sommarvärme.
Missar den hastigt uppdykande rastplatsen för en tänkt fikapaus strax innan länsgränsen. X!!
XX!
Kaffetarmen opponerar sig högljutt och jag söker nu förtvivlat efter närmaste avtagsväg.
Hittar turligt nog en korsning nästan på direkten och svänger av, upptäcker en liten skylt "badplats" och gör nyfiket ytterligare en gir in till höger.
Klippta gräsytor välkomnar oss och en skylt som förkunnar, att fricamping (hör och häpna) är tillåtet, enl allemansrättens regelverk.
Vi parkerar nu som enda ekipage invid sjön där Mörrumsån rinner upp och njuter av stillheten i grönskan och vår efterlängtade fika.
Ibland ska man ha tur i oturen för att hitta ett sådant rart litet smultronställe.
Tiden lider, vi har långt kvar till vårt tilltänkta resmål och måste dra vidare innan kvällen blir alltför sen.
Passerar på hög höjd med pirrande knän det välkända och kulturhistorika (?) monumentet från 1972 och landar efter lång inflygning,
där jag inte satt min fot på de senaste 45 åren. Nästan skamligt att erkänna, men jag skyller på Sune...
Nu gäller det att hitta ett ställe att övernatta på, innan solen går ner och vi drar oss så sakteliga mot mer välkända landmärken.
Jag har en del namn i bakhuvudet på ställplatser, som skulle kunna vara intressant.
Campingar är inte riktigt min melodi, återigen Sunes fel... ?
När jag svänger in på den här "bakgården" (f´låt, alla ni som gillar stället...) men hjärnan kopplar förundrat ner tankeverksamheten,
tiltar liksom ett flipperspel och jag tvekar för några sekunder stillastående på infarten. Ska den här grushögen verkligen vara nå´t att ha?
Tittar mig omkring och tänker, att lite grönt här i området hade nog piffat upp tillställningen en smula.
Nja, jag backar in på en ledig plats intill någon Concorde, skrapar generat med foten i gruset och lämnar området, smått desillusionerad.
Men jag har ännu ett trumfkort i bakfickan och kör ett stycke tillbaka och hoppas på bättre förutsättningar där.
Ja, det blir alltså så, att vi trots Sune-filmerna till slut hamnar på en camping...
och här upptäcker jag också kanske "höstens sista blomma", vilket jag ber att få återkomma till
och som kanske är den egentliga anledningen till denna lite okonventionella reseskildring.
Men först var det ju det här med registrering, som jag / man alltid motvilligt måste genomlida på campingar, eftersom...
jag inte förberett mig med ett Camping Key kort. Jag får ju skylla mig själv, men jag är nog inte den enda token i detta sammanhang.
Först måste man alltså där i receptionen uppge både pers.nr / bilnr och då anser jag, att man redan har fått alla uppgifter man behöver.
Det vet ju vem som helst, att det räcker med dessa uppgifter, så ligger hela livet uppdukat där på skärmen och inför hela publikum.
Nöjer sig då campingägaren med detta?
Nej, jag måste dessutom ladda hem Camping Key appen och ombeds uppge alla mina uppgifter en gång till.
Visserligen är CK avgiftsfritt numera, men ibland är jag lite som en riktig Tjalle Tvärvigg, är emot själva principen...
När man var tvungen att köpa frimärken att klistra på sitt medhavda campingkort, ja då var det kanske främst snålheten som var stötestenen.
Så, hela första kvällen ägnade jag mig åt att komma komma överens med den där förb... CK-appen.
Det uppstod nämligen ett typiskt moment 22 i samband med detta faktum, att jag tidigare varit registrerad på CK med mitt pers.nr,
men sedan dess bytt både mobilnr och e-mail, vilket det där förbaskade systemet inte kunde begripa och få in i sin tröga dataskalle!
Dessutom blev jag utkastad i Ingenmansland efter "alltför många försök" och ombads vänta minst en timma...
Allt detta utspelar sig medan solen håller på att gå ner bakom ryggen på mig, Nikko rycker i kopplet och vill hälsa på andra jyckar
och hustrun har burit ut sin solstol, lagt upp benen högt och bara njuter av kvällssolen, som sakta dalar ner i horisonten.
Undrans, om det blir någon skvätt över till mig, innan jag hunnit bli klar med Camping Key appen?
Jamen, visst är det väl ändå enklare att bara slå ner sina bopålar på en ställplats... det måste man ju ändå tillstå.
Har jag glömt att tala om vart vi befinner oss? Hinner inte berätta mer nu, det får bli under fortsättning följer...
Nils, (ja, ni vet han svärmorsdrömmen på SMHI) , han förutspådde att dagstemperaturen skulle falla likt en upp-haussad aktie på börsen.
Snacka om kallfront, här handlade det om att kvicksilvret skulle rasa över en natt från +20 och förlora mer än halva värdet, ner till knappa 10 grader!
Jag bestämde mig för, att låta lingonen i de norrländska skogarna förbli orörda, fast jag helst vill ha dom rårörda...
Med panik i blick vände jag uppmärksamheten åt motsatta hållet och det var inte lätt, att hitta något utbyttbart resmål så där i all hast.
Sensommaren hotade med ett abrupt slut och man vill ju gärna ta tillfället i akt och ta vara på de här sista ljumna kvällarna.
Trots, att jag kanske sett för många Sune-filmer, drar vi sålunda iväg genom villande mo och annat sussilull med en skriande törst på lite sommarvärme.
Missar den hastigt uppdykande rastplatsen för en tänkt fikapaus strax innan länsgränsen. X!!
XX!Kaffetarmen opponerar sig högljutt och jag söker nu förtvivlat efter närmaste avtagsväg.
Hittar turligt nog en korsning nästan på direkten och svänger av, upptäcker en liten skylt "badplats" och gör nyfiket ytterligare en gir in till höger.
Klippta gräsytor välkomnar oss och en skylt som förkunnar, att fricamping (hör och häpna) är tillåtet, enl allemansrättens regelverk.
Vi parkerar nu som enda ekipage invid sjön där Mörrumsån rinner upp och njuter av stillheten i grönskan och vår efterlängtade fika.
Ibland ska man ha tur i oturen för att hitta ett sådant rart litet smultronställe.
Tiden lider, vi har långt kvar till vårt tilltänkta resmål och måste dra vidare innan kvällen blir alltför sen.
Passerar på hög höjd med pirrande knän det välkända och kulturhistorika (?) monumentet från 1972 och landar efter lång inflygning,
där jag inte satt min fot på de senaste 45 åren. Nästan skamligt att erkänna, men jag skyller på Sune...
Nu gäller det att hitta ett ställe att övernatta på, innan solen går ner och vi drar oss så sakteliga mot mer välkända landmärken.
Jag har en del namn i bakhuvudet på ställplatser, som skulle kunna vara intressant.
Campingar är inte riktigt min melodi, återigen Sunes fel... ?
När jag svänger in på den här "bakgården" (f´låt, alla ni som gillar stället...) men hjärnan kopplar förundrat ner tankeverksamheten,
tiltar liksom ett flipperspel och jag tvekar för några sekunder stillastående på infarten. Ska den här grushögen verkligen vara nå´t att ha?
Tittar mig omkring och tänker, att lite grönt här i området hade nog piffat upp tillställningen en smula.
Nja, jag backar in på en ledig plats intill någon Concorde, skrapar generat med foten i gruset och lämnar området, smått desillusionerad.
Men jag har ännu ett trumfkort i bakfickan och kör ett stycke tillbaka och hoppas på bättre förutsättningar där.
Ja, det blir alltså så, att vi trots Sune-filmerna till slut hamnar på en camping...
och här upptäcker jag också kanske "höstens sista blomma", vilket jag ber att få återkomma till
och som kanske är den egentliga anledningen till denna lite okonventionella reseskildring.
Men först var det ju det här med registrering, som jag / man alltid motvilligt måste genomlida på campingar, eftersom...
jag inte förberett mig med ett Camping Key kort. Jag får ju skylla mig själv, men jag är nog inte den enda token i detta sammanhang.
Först måste man alltså där i receptionen uppge både pers.nr / bilnr och då anser jag, att man redan har fått alla uppgifter man behöver.
Det vet ju vem som helst, att det räcker med dessa uppgifter, så ligger hela livet uppdukat där på skärmen och inför hela publikum.
Nöjer sig då campingägaren med detta?
Nej, jag måste dessutom ladda hem Camping Key appen och ombeds uppge alla mina uppgifter en gång till.
Visserligen är CK avgiftsfritt numera, men ibland är jag lite som en riktig Tjalle Tvärvigg, är emot själva principen...
När man var tvungen att köpa frimärken att klistra på sitt medhavda campingkort, ja då var det kanske främst snålheten som var stötestenen.
Så, hela första kvällen ägnade jag mig åt att komma komma överens med den där förb... CK-appen.
Det uppstod nämligen ett typiskt moment 22 i samband med detta faktum, att jag tidigare varit registrerad på CK med mitt pers.nr,
men sedan dess bytt både mobilnr och e-mail, vilket det där förbaskade systemet inte kunde begripa och få in i sin tröga dataskalle!
Dessutom blev jag utkastad i Ingenmansland efter "alltför många försök" och ombads vänta minst en timma...
Allt detta utspelar sig medan solen håller på att gå ner bakom ryggen på mig, Nikko rycker i kopplet och vill hälsa på andra jyckar
och hustrun har burit ut sin solstol, lagt upp benen högt och bara njuter av kvällssolen, som sakta dalar ner i horisonten.
Undrans, om det blir någon skvätt över till mig, innan jag hunnit bli klar med Camping Key appen?
Jamen, visst är det väl ändå enklare att bara slå ner sina bopålar på en ställplats... det måste man ju ändå tillstå.
Har jag glömt att tala om vart vi befinner oss? Hinner inte berätta mer nu, det får bli under fortsättning följer...
