• Välkommen till iHusbil. Föreningen helt utan medlemsavgifter.
    Men ändå med Kunskapsbank, reseberättelser och rabatterbjudanden!
    Registrera ett gratiskonto här!

Reseminnen från Kanarieöarna

Tordan

Välkänd medlem
Medlem
Ort
Motala
Reseminnen från Kanarieöarna poppar upp i skallen .. och bl.a den här historien tilldrog sig i början på 80-talet.

Motala hade blivit riksbekant i media för skandaler inom kommunledningen och tidningarna gick hårt åt politikernas
festande på krogen. Det sägs, att delar av kommunfullmäktige tillbringade större delen av arbetstiden på stadshotellet
och insöp inte enbart atmosfären i de anrika lokalerna. Slutade med en stor personalomsättning inom kommunen
och ett antal huvudpersoner valde sedermera helt enkelt att flytta från stan på grund av det intensiva mediadrevet.

I den vevan hade jag fått anställning inom SJ Buss och jag tyckte att det var värt att fira med en avkopplande vecka
på Gran Canaria. Jodå, man lusläste resebroschyren och drömde om något av de lyxiga hotell, som var belägna kring
San Augustin eller Mas Palomas. Samtidigt hade man hört berättelser, att man helst skulle resa "ospecificerat" och
alla vittnade om vilka underbara hotell man blev erbjuden på plats vid ankomsten, för halva priset!

Sagt och gjort, vi bokade in ungarna hos deras mormor och sedan oss själva på flyget. Flygresan påminde
i stora drag om "Sällskapsresan", rökarna satt längst bak i planet och höll igång friskt och sedan avtog festandet ju
längre fram i planet man satt. Alltnog efter den vingliga inflygningen till ön och den segdragna passkontrollen, så hade
gänget längst bak tystnat betydligt och Ågren började breda ut sig över sällskapet. Resenärerna skingrades för vinden,
när guiderna delade upp grupperna efter sina hotell och kvar blev snart bara en liten klick av ospecificerade snåljåpar.

Jag hörde hur den lilla skaran skingrades till olika inkvarteringar och slutligen var det bara jag och hustrun kvar.
Guiden med sin stora pärm uppslagen, kollade länge och väl och till slut meddelande med ett överdrivet glatt leende,
att hotellet "Tjing-tjong" i Puerto Rico skulle bli vår hemvist..

- Vad hette hotellet?, frågade hustrun mig, när vi funnit och äntrat den tålmodigt väntande bussen.
"Vet inte" väste jag tillbaka genom mungipan med en begynnande huvudvärk i antågande
"Tror det var något med Villa Villerkulla?"

Jag såg bilden för mitt inre, där en Pippi i långa röda flätor välkomnande skulle ta emot oss...
Bussen körde via alla dom välkända hotellen och släppte av sin passagerare tills det bara återstod vår grupp vilsna individer,
som slutgiltigt förvisats till utkanten av ingenstans - Puerto Rico?

Men inte ens där fick vi kliva av med dom sista kvarvarande turisterna, nej vi tvingades följa med bussen hela
vägen upp för en slingande väg där gatubelysningen hotade att ta slut och där stannade så slutligen bussen
när den inte orkade högre upp. Släppte av oss vilsna turister med bagage vid en ödslig vändslinga.

Blev beordrade att gå några hundra meter nedför en s.k. pittoresk spansk återvändsgata med rappade murverk.
Slutligen hittade vi en ingång bakom en större hibiskusbuske i full blomning och där låg så äntligen
hotellet "Ching Chon", ett relativt nybyggt mindre hotell med s.k. famijekaraktär.

Vi blev hänvisade till vårt rum, inspekterade utrymmena och suckade djupt, öppnade whiskyflaskan vi köpt
på planet. Stärkte våra sinnen med en liten hutt och som skydd mot den inhemska "bakterifloran".

Sedan gick vi ut på balkongen i norrläge och skugga - hör någon på våningen ovanför hälsa oss välkomna på svenska.
"Är ni från Motala, eller..?" sporde dom med spjuveraktig och whiskyfryntlig stämma.
"Ja", svarade vi sanningsenligt och så det blev inte någon vidare utveckling på det samtalet...

Nu ska det skam till sägandes tilläggas, att hotellet hade faktiskt en viss personlig karaktär i form av en
"allt-i-allo"-portier/bartender/grillmästare/underhållare m.m. Ja, han dök upp överallt där man minst anade det
och ju längre dagen led desto gladare till sinnet blev han.

När kvällen var till ända, baren stängdes och han hest försökte sig på någon smäktande spansk kärlekssång
sittandes där i sin ensamhet vid den nedsläckta poolen och sedan snyftande reste sig och anträdde
sin vingliga Golagata-vandring mot sitt hem, ja då inser man att den här resan glömmer man nog inte i första taget.

Vi hade en fantastisk vecka där i Puerto Rico, fast vi avundades gästerna på det närliggande hotellet Altamar
med sina uteplatser i söderläge, bergsbana mellan etagen och så fick dom boende åka egen gratisbuss
från vändslingan uppe vid krönet och ner till stan...

- Något år senare reste vi åter tillbaka till Puerto Rico, men nu inte längre ospecificerat...
Vi valde med ett enhälligt beslut, att boka in oss på hotellet Altamar och njöt varje dag av den vistelsen.
Gissa om vi utnyttjade gratisbussen?
 
Reseminnen från Azorerna, kan de va nåt?
En portugisisk liten vulkanisk ögrupp belägen långt ute i Atlanten, men på Lissabons breddgrader...
Hit kom jag ridande på en åsna, skulle kanske Evert Taube travesterat, men självklart var det ju flyg som gällde för vår del.
Som vanligt med min Kalle Anka-otur har det dykt upp något "oförutsett" och vi befinner oss snart mer eller mindre övergivna
utanför ankomsthallen. Alla andra flygresenärer har glatt babblande äntrat sina transferbussar och dragit iväg mot sina mål.
Reseledaren, hon lägger sin panna i djupa veck och förklarar, att just vårt hotell står under renovering och har inte hunnit bli klart.
Vi kommer att bli omplacerade...

En halv timma senare befinner vi oss i en taxi på väg till staden Villa Franca. Jag minns från studietiden, att det fanns något
vinblask med just det namnet... Villafranca och här ska vi tydligen bli inkvarterade på ett annat hotell än vi bokat.
Förutsatt, att vi nu överlever taxiresan.

Den som följt med Rally-VM på tv kan lätt föreställa sig hur färden gestaltade sig under de dryga två milen till slutmålet.
Vägarna här är slingriga, kurviga, backiga och en och annan liten raksträcka insprängd här och där, trånga gator i byar med
smala trottoarer, anpassade för bergsgetter. Säkerhetsbältet kändes inte som något påtvingat, hade gärna bytt till fyrpunktsbälte.

Alltnog hamnade vi välbehållna, men något omskakade i den lilla pittoreska byn Villa Franca do Campo. Vi beger oss snart ut på
en kombinerad upptäcktsfärd och shoppingrunda. Inhandlar lite förnödenheter och slår oss ner lite modstulna på en bänk vid torget.
Plastkassen ställer jag försiktigt mellan fötterna. Tänk, att vi inte fick den där juniorsviten på Hotell Bahia... och så suckade vi båda tungt.
Plötsligt blir vi tilltalade av en hastigt uppdykande propert klädd äldre man. Är ni från Sverige? frågar han frankt där vi sitter.
Undrar, om han just upptäckt min nyinköpta Bacardi i plastkassen och därav dragit just den slutsatsen..?
Det visar sig, att mannen är den svenske konsuln på ön och vi byter några ord med honom.
En lättsam och trevlig prick från Sigtuna och han önskar oss en trevlig vistelse på Azorerna.

Dag två hämtar vi ut vår hyrbil, en Renault Clio. Fortfarande lite smått nedtyngda i sinnet beger vi oss ut på vägarna.
Kan inte släppa det här med, att vi blivit blåsta på det grandiosa hotellet. Där skulle vi firat hustruns femtioårsdag, lite flott och lyxigt.
Nu bar det sig inte bättre, än att jag ändå styrde kosan mot det rosafärgade Bahia, för att åtminstone få se hur det såg ut i verkligheten...

För att göra en historia väldigt kort - vi blev mottagna med öppna armar av den mycket vänliga svenska hotell-frun.
En juniorsvit stod självklart till vårt förfogande, om vi ville ha den? Några våningar var fortfarande under renovering
och man kunde se spår av verktyg och lite material, men det hade vi överseende med. Hotellverksamheten var igång för övrigt

Reseledaren var inte alls lika positivt inställd till vår önskan att flytta vårt boende till Bahia, men kunde förstås inte hindra oss.
Vi hade där en helt fantastisk vecka och fick mycket god personlig kontakt med både personalen och hotellägarparet.

Med vår lilla grå Renault Clio utforskade vi sedan hela ön. Vi, som turistande utsocknes, var säkert i vägen för den inhemska
befolkningen och man var inte sen att tala om det med signalhornet. Alla verkade köra som skållade råttor på de smala
och krokiga vägarna, full gas på korta rakor - tvärnit framför kurvan - på gasen igen - ny kurva - gasen i botten - etc -etc.
Men kom man lite längre ut från byarna, så glesnade snart trafiken och man kunde njuta av vyerna på denna sagolikt vackra ö.

Här kunde man få se en till häst ridande bonde med en gammaldags mjölkså hängandes på var sida om sadeln på väg till mejeriet.
Ibland stoppades trafiken i nån liten by av en annan bonde, som drev hela sin hjord genom gatorna. Ingen stress här inte
och komockorna fick man vackert väja för. Vid ett tillfälle på ett vägavsnitt hamnade vi bakom en bonde med sitt trehjuliga fordon och
flaket fyllt med korgar. Däribland satt även en gammal gumma i huckle och med dinglande ben. Hon stirrade med en bister uppsyn på mig. Gummans stenansikte rörde inte en min, glodde bara på "idioten" i bilen som nu låg bakom gubbens moped och inte tordes köra om.

Om man tänker sig från stumfilmens tid, hur fyra bilar närmar sig en korsning och möts samtidigt...
Det har jag upplevt (!) här på Azorerna i en liten byhåla. Otroligt, men sant. Helt plötsligt mellan rader av hus och
smala gator och med nästan obefintliga trottoarer - strålar vi samman i en gatukorsning samtidigt från alla fyra håll
och blir ståendes där. Vi glor på varandra, vem ska backa? Ingen tycks vilja ge sig. Finns ingen möjlighet att passera på trottoaren.
Vi bara står där. - Syns det att jag är utböling? Nä, tror inte det och förresten har jag fått ytterligare en bil bakom mig, som tutar. (vad annars).
Det här tycks man gilla, att tuta på den som ligger före. Det löser nog problemet...

Tror, att vi stod rätt länge säkert fyra - fem minuter kändes det som, sen ger någon äntligen upp och backar undan,
en annan svänger in i tomrummet - öppnar "sin" gata helt fri för passage och den Gordiska knuten får till slut sin upplösning.

Nu var inte jag någon fena på portugisiska språket och det höll på att kosta oss livet. Skulle besöka de varma källorna
någonstans ute på landsbygden. Det är ganska karaktäristiskt här på ön, att man ödslar inte med vägskyltar i onödan.
Vadå, alla invånare hittar ju dit man ska iallafall och det vållade oss turistande lite besvär. Nåväl, jag hittade till slut en parkering
vid en med plank inhägnad parkliknande anläggning. "Här måste det vara", tänkte jag och observerade samtidigt en skylt som
bl.a. innehöll ordet "entrada" och där stegade vi nyfikna in genom den halvt öppna träporten.
Undrade hur mycket inträde det skulle kosta på det här stället...

Efter några steg in bland blommande fruktträd välkomnades vi av en liten jycke, som bjäbbade och skällde på oss.
Då vi inte visade honom minsta lilla respekt, blev han ännu argare. Jycken vände tjurskalligt och lommade moloket iväg.
Men säg den lycka som varar..., han kommer snart tillbaka efter någon minut och har nu hämtat förstärkning i form av
fyra stora bjässar till inhemska vakthundar med dreglet hängandes i mungiporna. Dom bara väller fram i grönskan.

Av det morrande gurglande ljudet från deras strupar insåg jag direkt, att här är det bättre att fly - än att illa fäkta...
När vi med mycket raska steg passerade ut genom ingången och med fladdrande rockskört, noterar jag i ögonvrån,
att skylten förtäljde "entrada proibida" (förbjuden ingång). Alltid lär man sig något...

Begivenheten, de varma källorna, låg precis bakom den inhägnade tomten och kostade inte ett öre i inträde.
Här bubblade det och jäste lite överallt i marken. Bakom detta skådespel kastade sig ett vattenfall utför en hög bergskam
och vattnet föll mycket vackert ner ... någonstans i den privata trädgården vi nyligen besökt.

Azorerna är annars en mycket vacker plats på jorden och lockar kanske till ett återbesök vid ett senare tillfälle,
när jag samtidigt har lärt mig lite mer av det portugisiska språket.







azorerna.jpgazorerna2.jpg
 
Senast ändrad:
Trevlig ö, körde ett fartyg dit -92. For runt hela ön i en hyrbil , dalar med regnskogskaraktär toppar med snö , fantastisk ö med många olika karaktärer, men en ö med dollarturism. Putsade skor och blev rakad med kniv till en rimlig penning. Har aldrig förr eller senare sett en så enormt stor kackerlacka på väggen när jag åt frukost en dag men den blev snart eliminerad av kökspersonalen med hjälp av en sopkvast:giggle: Men en helt underbar ö synd att man inte kan åka husbil dit för det var en helt fantastisk upplevelse, risken att möta någon man känner hemmifrån är nog obefintlig då det inte är något turistmål i vanliga fall.
 

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Bli medlem

Bli medlem i vårt forum. Det är enkelt!

Logga in

Redan medlem? Logga in här.

Annons

Annons

Tillbaka
Toppen