- Ort
- Motala
Reseminnen från Kanarieöarna poppar upp i skallen .. och bl.a den här historien tilldrog sig i början på 80-talet.
Motala hade blivit riksbekant i media för skandaler inom kommunledningen och tidningarna gick hårt åt politikernas
festande på krogen. Det sägs, att delar av kommunfullmäktige tillbringade större delen av arbetstiden på stadshotellet
och insöp inte enbart atmosfären i de anrika lokalerna. Slutade med en stor personalomsättning inom kommunen
och ett antal huvudpersoner valde sedermera helt enkelt att flytta från stan på grund av det intensiva mediadrevet.
I den vevan hade jag fått anställning inom SJ Buss och jag tyckte att det var värt att fira med en avkopplande vecka
på Gran Canaria. Jodå, man lusläste resebroschyren och drömde om något av de lyxiga hotell, som var belägna kring
San Augustin eller Mas Palomas. Samtidigt hade man hört berättelser, att man helst skulle resa "ospecificerat" och
alla vittnade om vilka underbara hotell man blev erbjuden på plats vid ankomsten, för halva priset!
Sagt och gjort, vi bokade in ungarna hos deras mormor och sedan oss själva på flyget. Flygresan påminde
i stora drag om "Sällskapsresan", rökarna satt längst bak i planet och höll igång friskt och sedan avtog festandet ju
längre fram i planet man satt. Alltnog efter den vingliga inflygningen till ön och den segdragna passkontrollen, så hade
gänget längst bak tystnat betydligt och Ågren började breda ut sig över sällskapet. Resenärerna skingrades för vinden,
när guiderna delade upp grupperna efter sina hotell och kvar blev snart bara en liten klick av ospecificerade snåljåpar.
Jag hörde hur den lilla skaran skingrades till olika inkvarteringar och slutligen var det bara jag och hustrun kvar.
Guiden med sin stora pärm uppslagen, kollade länge och väl och till slut meddelande med ett överdrivet glatt leende,
att hotellet "Tjing-tjong" i Puerto Rico skulle bli vår hemvist..
- Vad hette hotellet?, frågade hustrun mig, när vi funnit och äntrat den tålmodigt väntande bussen.
"Vet inte" väste jag tillbaka genom mungipan med en begynnande huvudvärk i antågande
"Tror det var något med Villa Villerkulla?"
Jag såg bilden för mitt inre, där en Pippi i långa röda flätor välkomnande skulle ta emot oss...
Bussen körde via alla dom välkända hotellen och släppte av sin passagerare tills det bara återstod vår grupp vilsna individer,
som slutgiltigt förvisats till utkanten av ingenstans - Puerto Rico?
Men inte ens där fick vi kliva av med dom sista kvarvarande turisterna, nej vi tvingades följa med bussen hela
vägen upp för en slingande väg där gatubelysningen hotade att ta slut och där stannade så slutligen bussen
när den inte orkade högre upp. Släppte av oss vilsna turister med bagage vid en ödslig vändslinga.
Blev beordrade att gå några hundra meter nedför en s.k. pittoresk spansk återvändsgata med rappade murverk.
Slutligen hittade vi en ingång bakom en större hibiskusbuske i full blomning och där låg så äntligen
hotellet "Ching Chon", ett relativt nybyggt mindre hotell med s.k. famijekaraktär.
Vi blev hänvisade till vårt rum, inspekterade utrymmena och suckade djupt, öppnade whiskyflaskan vi köpt
på planet. Stärkte våra sinnen med en liten hutt och som skydd mot den inhemska "bakterifloran".
Sedan gick vi ut på balkongen i norrläge och skugga - hör någon på våningen ovanför hälsa oss välkomna på svenska.
"Är ni från Motala, eller..?" sporde dom med spjuveraktig och whiskyfryntlig stämma.
"Ja", svarade vi sanningsenligt och så det blev inte någon vidare utveckling på det samtalet...
Nu ska det skam till sägandes tilläggas, att hotellet hade faktiskt en viss personlig karaktär i form av en
"allt-i-allo"-portier/bartender/grillmästare/underhållare m.m. Ja, han dök upp överallt där man minst anade det
och ju längre dagen led desto gladare till sinnet blev han.
När kvällen var till ända, baren stängdes och han hest försökte sig på någon smäktande spansk kärlekssång
sittandes där i sin ensamhet vid den nedsläckta poolen och sedan snyftande reste sig och anträdde
sin vingliga Golagata-vandring mot sitt hem, ja då inser man att den här resan glömmer man nog inte i första taget.
Vi hade en fantastisk vecka där i Puerto Rico, fast vi avundades gästerna på det närliggande hotellet Altamar
med sina uteplatser i söderläge, bergsbana mellan etagen och så fick dom boende åka egen gratisbuss
från vändslingan uppe vid krönet och ner till stan...
- Något år senare reste vi åter tillbaka till Puerto Rico, men nu inte längre ospecificerat...
Vi valde med ett enhälligt beslut, att boka in oss på hotellet Altamar och njöt varje dag av den vistelsen.
Gissa om vi utnyttjade gratisbussen?
Motala hade blivit riksbekant i media för skandaler inom kommunledningen och tidningarna gick hårt åt politikernas
festande på krogen. Det sägs, att delar av kommunfullmäktige tillbringade större delen av arbetstiden på stadshotellet
och insöp inte enbart atmosfären i de anrika lokalerna. Slutade med en stor personalomsättning inom kommunen
och ett antal huvudpersoner valde sedermera helt enkelt att flytta från stan på grund av det intensiva mediadrevet.
I den vevan hade jag fått anställning inom SJ Buss och jag tyckte att det var värt att fira med en avkopplande vecka
på Gran Canaria. Jodå, man lusläste resebroschyren och drömde om något av de lyxiga hotell, som var belägna kring
San Augustin eller Mas Palomas. Samtidigt hade man hört berättelser, att man helst skulle resa "ospecificerat" och
alla vittnade om vilka underbara hotell man blev erbjuden på plats vid ankomsten, för halva priset!
Sagt och gjort, vi bokade in ungarna hos deras mormor och sedan oss själva på flyget. Flygresan påminde
i stora drag om "Sällskapsresan", rökarna satt längst bak i planet och höll igång friskt och sedan avtog festandet ju
längre fram i planet man satt. Alltnog efter den vingliga inflygningen till ön och den segdragna passkontrollen, så hade
gänget längst bak tystnat betydligt och Ågren började breda ut sig över sällskapet. Resenärerna skingrades för vinden,
när guiderna delade upp grupperna efter sina hotell och kvar blev snart bara en liten klick av ospecificerade snåljåpar.
Jag hörde hur den lilla skaran skingrades till olika inkvarteringar och slutligen var det bara jag och hustrun kvar.
Guiden med sin stora pärm uppslagen, kollade länge och väl och till slut meddelande med ett överdrivet glatt leende,
att hotellet "Tjing-tjong" i Puerto Rico skulle bli vår hemvist..
- Vad hette hotellet?, frågade hustrun mig, när vi funnit och äntrat den tålmodigt väntande bussen.
"Vet inte" väste jag tillbaka genom mungipan med en begynnande huvudvärk i antågande
"Tror det var något med Villa Villerkulla?"
Jag såg bilden för mitt inre, där en Pippi i långa röda flätor välkomnande skulle ta emot oss...
Bussen körde via alla dom välkända hotellen och släppte av sin passagerare tills det bara återstod vår grupp vilsna individer,
som slutgiltigt förvisats till utkanten av ingenstans - Puerto Rico?
Men inte ens där fick vi kliva av med dom sista kvarvarande turisterna, nej vi tvingades följa med bussen hela
vägen upp för en slingande väg där gatubelysningen hotade att ta slut och där stannade så slutligen bussen
när den inte orkade högre upp. Släppte av oss vilsna turister med bagage vid en ödslig vändslinga.
Blev beordrade att gå några hundra meter nedför en s.k. pittoresk spansk återvändsgata med rappade murverk.
Slutligen hittade vi en ingång bakom en större hibiskusbuske i full blomning och där låg så äntligen
hotellet "Ching Chon", ett relativt nybyggt mindre hotell med s.k. famijekaraktär.
Vi blev hänvisade till vårt rum, inspekterade utrymmena och suckade djupt, öppnade whiskyflaskan vi köpt
på planet. Stärkte våra sinnen med en liten hutt och som skydd mot den inhemska "bakterifloran".
Sedan gick vi ut på balkongen i norrläge och skugga - hör någon på våningen ovanför hälsa oss välkomna på svenska.
"Är ni från Motala, eller..?" sporde dom med spjuveraktig och whiskyfryntlig stämma.
"Ja", svarade vi sanningsenligt och så det blev inte någon vidare utveckling på det samtalet...
Nu ska det skam till sägandes tilläggas, att hotellet hade faktiskt en viss personlig karaktär i form av en
"allt-i-allo"-portier/bartender/grillmästare/underhållare m.m. Ja, han dök upp överallt där man minst anade det
och ju längre dagen led desto gladare till sinnet blev han.
När kvällen var till ända, baren stängdes och han hest försökte sig på någon smäktande spansk kärlekssång
sittandes där i sin ensamhet vid den nedsläckta poolen och sedan snyftande reste sig och anträdde
sin vingliga Golagata-vandring mot sitt hem, ja då inser man att den här resan glömmer man nog inte i första taget.
Vi hade en fantastisk vecka där i Puerto Rico, fast vi avundades gästerna på det närliggande hotellet Altamar
med sina uteplatser i söderläge, bergsbana mellan etagen och så fick dom boende åka egen gratisbuss
från vändslingan uppe vid krönet och ner till stan...
- Något år senare reste vi åter tillbaka till Puerto Rico, men nu inte längre ospecificerat...
Vi valde med ett enhälligt beslut, att boka in oss på hotellet Altamar och njöt varje dag av den vistelsen.
Gissa om vi utnyttjade gratisbussen?