- Ort
- Löddeköpinge
Cirkusen tog sin början flera timmar innan avfärden till kyrkan. Du måste ha kostym på dig, sa hustrun. Måste jag, varför måste jag, sa jag. Det tillhör vett och etikett att ha en kostym på sig när man går på ett barndop. Antingen har luften i garderoben varit på ett konstigt humör för kostymen har nog krympt, sa jag. Eller så har några kilo smugit sig på dig utan att du förmodligen märkt detta, sa hustrun. Oavsett vilken orsak det var så passade inte kostymen och nu började jakten på nya kläder, timmarna innan dopet. Då slog snilleblixten ner i min hjärna, denna ofarliga blixt. Jag har en kavaj som passar och till det ett par blå byxor och en vit skjorta. Vett och etikett släng er i väggen.
Då sitter vi där i de trånga träbänkarna, en kudde under ”häcken” hade inte gjort ont, för nu gör det ont av träet i ”häcken”. Musiken börjar ljuda från den gamla tramporgeln och fram skrider föräldrarna med barnet på armen och sist går prästen. Barnet är klätt i en som det liknar virkad bordsduk med huva. Skall gossen möjligen på en tidig maskerad. Var har de stulit denna vackra virkade duk, det är kanske ingen duk. Hitta på ett namn är en mycket krånglig historia. Har hört att sägnen säger att man blir bötfälld inom en vis tid efter födseln om man inte kommit på ett namn. Väntar man för länge blir de sista dagarna väldigt stressiga. Där sitter vi alla, ja några står för träet gör sig påmint i ”häcken”. Hela släkten skall nu genomlida en massa tal och psalmer innan den unge herren fåt ett namn. Vadslagningen pågick in i det sista, för ingen visste vad barnet skulle få för namn. Oddset på att barnet skulle få namnet Tom Collins var inte högt, man skall nämligen vara 18 för att få sitta i baren med en Tom Collins.
Plötsligt ringer det i min mobil, nu suckar hustrun väldigt mycket. Suckar från hustrun innebär alltid en krigsförklaring och skall i det längsta undvikas. Mobilen slutar inte ringa och hela släktens ögon slutar inte stirra på mej. Svara, viskar hustrun med hes röst. Hallå säger jag. Efter några sekunder frågar prästen vem som ringde. Det var gud som hörde av sig och undrade hur det gick, svarade jag. Det var många tysta leende i kyrkan och prästen kom av sig. Efter en stund fortsatte mässandet från prästen och nu var vi komma till den punkt på programmet, då en bekant till föräldrarna skulle läsa en vers ur bibeln. Den som skulle läsa var inte från Skåne, så ett lexikon för att fatta vad hon sa, hade behövts.
Nu hade vi kommit till den punkten då barnet skulle få sitt namn, prästen skulle alltså droppa lite vatten på barnets huvud. Plötsligt börjar prästen sjunga. "Raindropps keep falling on my head". Nu satt jag bara och väntade att Butch Cassidy skulle komma cyklande in i kyrkan, medan Sundance Kid vaktade utanför, sätta barnet i barnsadel på cykeln och dra iväg. Men det hände inte, utan någon fick nu tända barnets dopljus. Kan va bra att alltid ha ett ljus med sig genom livet, speciellt under mörka årstider. Nu hade barnet får namnet Jacob. Till slut stämde alla in i psalmen Tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara. Nu stod alla upp för baken mådde inte så bra och någon barnaskara liknade vi inte.
Efteråt blev det buffé och tårta, Tur föräldrarna inte tilldelade barnet namnet efter en seriefigur, hur kul hade det varit att heta Peter Pan.
Då sitter vi där i de trånga träbänkarna, en kudde under ”häcken” hade inte gjort ont, för nu gör det ont av träet i ”häcken”. Musiken börjar ljuda från den gamla tramporgeln och fram skrider föräldrarna med barnet på armen och sist går prästen. Barnet är klätt i en som det liknar virkad bordsduk med huva. Skall gossen möjligen på en tidig maskerad. Var har de stulit denna vackra virkade duk, det är kanske ingen duk. Hitta på ett namn är en mycket krånglig historia. Har hört att sägnen säger att man blir bötfälld inom en vis tid efter födseln om man inte kommit på ett namn. Väntar man för länge blir de sista dagarna väldigt stressiga. Där sitter vi alla, ja några står för träet gör sig påmint i ”häcken”. Hela släkten skall nu genomlida en massa tal och psalmer innan den unge herren fåt ett namn. Vadslagningen pågick in i det sista, för ingen visste vad barnet skulle få för namn. Oddset på att barnet skulle få namnet Tom Collins var inte högt, man skall nämligen vara 18 för att få sitta i baren med en Tom Collins.
Plötsligt ringer det i min mobil, nu suckar hustrun väldigt mycket. Suckar från hustrun innebär alltid en krigsförklaring och skall i det längsta undvikas. Mobilen slutar inte ringa och hela släktens ögon slutar inte stirra på mej. Svara, viskar hustrun med hes röst. Hallå säger jag. Efter några sekunder frågar prästen vem som ringde. Det var gud som hörde av sig och undrade hur det gick, svarade jag. Det var många tysta leende i kyrkan och prästen kom av sig. Efter en stund fortsatte mässandet från prästen och nu var vi komma till den punkt på programmet, då en bekant till föräldrarna skulle läsa en vers ur bibeln. Den som skulle läsa var inte från Skåne, så ett lexikon för att fatta vad hon sa, hade behövts.
Nu hade vi kommit till den punkten då barnet skulle få sitt namn, prästen skulle alltså droppa lite vatten på barnets huvud. Plötsligt börjar prästen sjunga. "Raindropps keep falling on my head". Nu satt jag bara och väntade att Butch Cassidy skulle komma cyklande in i kyrkan, medan Sundance Kid vaktade utanför, sätta barnet i barnsadel på cykeln och dra iväg. Men det hände inte, utan någon fick nu tända barnets dopljus. Kan va bra att alltid ha ett ljus med sig genom livet, speciellt under mörka årstider. Nu hade barnet får namnet Jacob. Till slut stämde alla in i psalmen Tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara. Nu stod alla upp för baken mådde inte så bra och någon barnaskara liknade vi inte.
Efteråt blev det buffé och tårta, Tur föräldrarna inte tilldelade barnet namnet efter en seriefigur, hur kul hade det varit att heta Peter Pan.
