- Ort
- Löddeköpinge
Herr Wikenheim i klädd den franska baskern och med en Gauloises i en mungipa upptäcker att hans blåsa är nära att sprängas. Han får nu betala priset för han brutit med Herr Wikenheims regel två. Gå aldrig förbi ett lämpligt buskage utan att ta tillfället i akt. Han borde ha lärt sig på ålderns höst, han fyllde nyss 78 år. Han borde ha vattnat gräsmattan i parken, det finns i vilket fall ingen som helst anledning att även bryta mot hans regel nummer ett ”Gå aldrig förbi en fungerande toalett utan att ta den i bruk.
Han gick in på cafét och frågade om han fick låna toaletten. Självklart svarade den unga kvinnan, toaletten ligger en trappa ner. När han öppnade dörren blev han väldigt förvånad, toaletten var stor som en mindre balsal. Här skulle man lätt få plats med ett pingisbord. Han skyndade sig fram till den modernt designade toalettstolen, drar ner byxorna sätter sig och välkomnar den obligatoriska förhandlingen mellan hans prostata och hans hjärna om en tillfällig öppning av gränsen mellan blåsa och urinrör.
Samtidigt där han sitter på toalettstolen reflekterar han över att det känns som han skall pinka mer än han någonsin pinkat i hela sitt 78 åriga liv. Det krävs en närmast övermänsklig ansträngning för att få ur sig en ynka liten droppa. Efter en minut har i alla fall parterna enats en partiell tömning av blåsan. Det sker å andra sidan så långsamt med en stråle så tunn och kraftlös att den bryter toalettstolens vattenspegel i det närmast ljudlöst.
När så strålen upphört strila sitter han kvar en stund, medan han försöker skaka ut det sista från röret. Han har nämligen tidigare i livet fått erfara, den hårda vägen, att det ofta uppträder efterbörd i form av ett icke obetydligt antal milliliterurin. Lyckas han med sina skakningar av lemmen tömma de allra sista dropparna, kommer inom kort hans kalsonger bli lite våta. Så han väntar en stund medan han på sin mobil läser nyheterna på Aftonbladet. Ett mycket klokt val
Han gick in på cafét och frågade om han fick låna toaletten. Självklart svarade den unga kvinnan, toaletten ligger en trappa ner. När han öppnade dörren blev han väldigt förvånad, toaletten var stor som en mindre balsal. Här skulle man lätt få plats med ett pingisbord. Han skyndade sig fram till den modernt designade toalettstolen, drar ner byxorna sätter sig och välkomnar den obligatoriska förhandlingen mellan hans prostata och hans hjärna om en tillfällig öppning av gränsen mellan blåsa och urinrör.
Samtidigt där han sitter på toalettstolen reflekterar han över att det känns som han skall pinka mer än han någonsin pinkat i hela sitt 78 åriga liv. Det krävs en närmast övermänsklig ansträngning för att få ur sig en ynka liten droppa. Efter en minut har i alla fall parterna enats en partiell tömning av blåsan. Det sker å andra sidan så långsamt med en stråle så tunn och kraftlös att den bryter toalettstolens vattenspegel i det närmast ljudlöst.
När så strålen upphört strila sitter han kvar en stund, medan han försöker skaka ut det sista från röret. Han har nämligen tidigare i livet fått erfara, den hårda vägen, att det ofta uppträder efterbörd i form av ett icke obetydligt antal milliliterurin. Lyckas han med sina skakningar av lemmen tömma de allra sista dropparna, kommer inom kort hans kalsonger bli lite våta. Så han väntar en stund medan han på sin mobil läser nyheterna på Aftonbladet. Ett mycket klokt val