- Ort
- Löddeköpinge
Hustrun kom viftande med några biljetter, och glatt ropade min kära man vi skall gå och se en fars i Malmö på någon teater. Albertina skall också med, hustruns kompis heter så, kunde lika gärna varit namnet på ett fartyg. Jaså, sa jag något förvånat. Vad som nu rörde sig som en karusell i mitt huvud är inte lämpligt att berätta i ord just nu. Det får vänta till ett ögonblick då det kan passa bättre, jaha vad trevligt sa jag. Då skall ni veta att hustruns väninna Albertina, har ett ordförråd som ingen annan nu levande människa, där orden hela tiden kommer genom foderluckan. Det är omöjligt att få stopp på denna dam, inte ens ordböter hjälper.
Nu är hon på väg, sa hustrun. Tittade ut genom fönster och där kommer det "skuttande" en grön bil. Ja "skuttande" är rätta ordet, bilen hoppade verkligen fram. Tror hon bromsade och gasade samtidigt eller nästan i varje fall eller hur hon nu fick bilen att "skutta" fram. Tur hon slipper fickparkera hos oss, bara ställa bilen utanför huset. Hej på er säger hon när hon kommer in genom dörren. Välkommen säger hustrun jag har lite mat jag tänkte vi skulle äta innan vi åker. Nä men inte skall du väl bjuda på någon mat, säger Albertina, hon brukar säga så var gång och sedan glufsar hon i sig allt. Innan hon hinner sätta sig ner börjar hon prata, orden bara flödar ut mellan läpparna, ingen annan får en chans att säga något, förrän hon måste ta en tugga och tugga maten. Då hör man bara ett mumlande för maten stoppar orden att komma ut.
Hustrun försökte på alla sätt få Albertina att låta mej köra, men ack nej, nu kan ni få åka mina vänner, så bjuder jag på ett glas vin på teatern. Tänkte för mej själv, jag skulle nog behövt en flaska vin för att våga åka med Albertina. Ut på motorvägen mot Malmö, jag brukar titta rakt fram när jag kör och ha båda händerna på ratten, Albertina tittade åt sidan för när hon pratade med hustrun måste hon tydligen se på henne, händerna är för det mesta i luften för man måste tydligen vifta med dessa som semaforer. Där sitter jag skräckslagen i baksätet och undrar varför jag inte kör. Hastigheten är också varierande ibland 70 ibland 130 fast vi skuttar inte framåt. Varför köpte hustrun biljetter och frågade Albertina om hon ville följa med. Fast denna bilfärd är ju en fars i sig.
När bilen skulle fickparkeras, började andra akten av farsen. Man borde spelat in detta på film. Snart är halva bilen uppe på trottoaren, människorna som kommer gående på trottoaren går där med livet som insats. Det tar åtskilliga minuter innan bilen står där den skall stå och en klunga människor börja nu gå framåt, tidigare stod de och tittade på när Albertina försökte fickparkera. De har nu sett något som kan liknas vid en fickparkering.
Under hela föreställningen sitter Albertina och skrattar, även när vi andra inte tycker det är roligt. Äntligen paus, nu får man gå på toa. Precis innan ljuset tänts börjar Albertina prata igen, hon håller på tills pausen är slut. Hon hade säkert sett att pausen var längre. När så föreställningen är slut, öppnas munnen igen och den stängs inte förrän hon lämnat av oss för sen har hon ingen att parat med. Då säger hustrun, såg du hon tog upp mobilen.
Nu är hon på väg, sa hustrun. Tittade ut genom fönster och där kommer det "skuttande" en grön bil. Ja "skuttande" är rätta ordet, bilen hoppade verkligen fram. Tror hon bromsade och gasade samtidigt eller nästan i varje fall eller hur hon nu fick bilen att "skutta" fram. Tur hon slipper fickparkera hos oss, bara ställa bilen utanför huset. Hej på er säger hon när hon kommer in genom dörren. Välkommen säger hustrun jag har lite mat jag tänkte vi skulle äta innan vi åker. Nä men inte skall du väl bjuda på någon mat, säger Albertina, hon brukar säga så var gång och sedan glufsar hon i sig allt. Innan hon hinner sätta sig ner börjar hon prata, orden bara flödar ut mellan läpparna, ingen annan får en chans att säga något, förrän hon måste ta en tugga och tugga maten. Då hör man bara ett mumlande för maten stoppar orden att komma ut.
Hustrun försökte på alla sätt få Albertina att låta mej köra, men ack nej, nu kan ni få åka mina vänner, så bjuder jag på ett glas vin på teatern. Tänkte för mej själv, jag skulle nog behövt en flaska vin för att våga åka med Albertina. Ut på motorvägen mot Malmö, jag brukar titta rakt fram när jag kör och ha båda händerna på ratten, Albertina tittade åt sidan för när hon pratade med hustrun måste hon tydligen se på henne, händerna är för det mesta i luften för man måste tydligen vifta med dessa som semaforer. Där sitter jag skräckslagen i baksätet och undrar varför jag inte kör. Hastigheten är också varierande ibland 70 ibland 130 fast vi skuttar inte framåt. Varför köpte hustrun biljetter och frågade Albertina om hon ville följa med. Fast denna bilfärd är ju en fars i sig.
När bilen skulle fickparkeras, började andra akten av farsen. Man borde spelat in detta på film. Snart är halva bilen uppe på trottoaren, människorna som kommer gående på trottoaren går där med livet som insats. Det tar åtskilliga minuter innan bilen står där den skall stå och en klunga människor börja nu gå framåt, tidigare stod de och tittade på när Albertina försökte fickparkera. De har nu sett något som kan liknas vid en fickparkering.
Under hela föreställningen sitter Albertina och skrattar, även när vi andra inte tycker det är roligt. Äntligen paus, nu får man gå på toa. Precis innan ljuset tänts börjar Albertina prata igen, hon håller på tills pausen är slut. Hon hade säkert sett att pausen var längre. När så föreställningen är slut, öppnas munnen igen och den stängs inte förrän hon lämnat av oss för sen har hon ingen att parat med. Då säger hustrun, såg du hon tog upp mobilen.
- mer vanlig med akutt munndiare.