- Ort
- Löddeköpinge
På motorvägarna i Frankrike uppenbarar sig lite då och då betalstationer, i Frankrike får man betala för förmånen att köra på motorvägen. Detta är den enda förmån jag vet som är skattefri annars är alla andra förmåner skattepliktiga.
Försöken att betala med kort kan när som helst skapa ett familjegräl. Stoppa in kortet, sa hustrun. Ja det är det jag försöker, sa jag. Där vi stod vid en betalstation, men inget hände. Kön bakom oss växte och några började tuta. Tryck på knappen där det står hjälp, ur en skrovlig högtalare kom en röst som pratade som han hade gröt i munnen. Inte ens hustrun som kan franska förstod något.
Då sa hustrun, kanske skall du försöka stoppa in det på rätt håll, ”Fan vad tjejer skall vara envisa, tänkte jag, vi tekniska män vet väl hur ett kort skall stoppas in”. Du pappa, du skall nog inte försöka med ICA-kortet här, vi skall väl inte handla motorvägen, hördes från baksätet. Testade bara så ni var med, sa jag glatt. Tog upp Visa kortet men inte heller det fungerade. Kön växte och tutandet fortsatte man kunde tro att förarna somnat över ratten i sina bilar för tutandet slutade aldrig.
Plötsligt uppenbarade sig en figur som pratade franska. Han får du snacka med, sa jag till hustrun. Vad de sa till varandra vet jag inte men plötsligt var vi ute på motorvägen mot Rivieran. Vad, sa du, sa jag. Gav han Shellkortet, sa hustrun blixtsnabbt. ”Aj fan, funkade det här, tänkte jag”. Sedan var det nästan samma visa vid varje betalstation ibland funkade det ena kortet, ibland något annat. ”Tur vi har en kortlek av kort med oss, fast med kontanter hade det inte blivit lika spännande, fast lättare, tänkte jag”.
Försöken att betala med kort kan när som helst skapa ett familjegräl. Stoppa in kortet, sa hustrun. Ja det är det jag försöker, sa jag. Där vi stod vid en betalstation, men inget hände. Kön bakom oss växte och några började tuta. Tryck på knappen där det står hjälp, ur en skrovlig högtalare kom en röst som pratade som han hade gröt i munnen. Inte ens hustrun som kan franska förstod något.
Då sa hustrun, kanske skall du försöka stoppa in det på rätt håll, ”Fan vad tjejer skall vara envisa, tänkte jag, vi tekniska män vet väl hur ett kort skall stoppas in”. Du pappa, du skall nog inte försöka med ICA-kortet här, vi skall väl inte handla motorvägen, hördes från baksätet. Testade bara så ni var med, sa jag glatt. Tog upp Visa kortet men inte heller det fungerade. Kön växte och tutandet fortsatte man kunde tro att förarna somnat över ratten i sina bilar för tutandet slutade aldrig.
Plötsligt uppenbarade sig en figur som pratade franska. Han får du snacka med, sa jag till hustrun. Vad de sa till varandra vet jag inte men plötsligt var vi ute på motorvägen mot Rivieran. Vad, sa du, sa jag. Gav han Shellkortet, sa hustrun blixtsnabbt. ”Aj fan, funkade det här, tänkte jag”. Sedan var det nästan samma visa vid varje betalstation ibland funkade det ena kortet, ibland något annat. ”Tur vi har en kortlek av kort med oss, fast med kontanter hade det inte blivit lika spännande, fast lättare, tänkte jag”.