I Fototråden, inlägg 542 visar Lasse en bild på en röd Morgan och frågar vad det är för bil. Bilden och frågan väcker minnen hos undertecknad och letade fram ett litet kåseri som handlar om just en röd Morgan och undertecknads tillkortakommanden.
Funderingarna skrevs ner den 20 augusti 2012, 10 år sedan och samma förutsättningar gäller fortsatt.
Torsdagen den 16 augusti 2012.
Vilken dag……. Norrsundet – Storvik – Nyköping – Storvik – Norrsundet, 11 timmar och 650 km senare åter hemma och ändå har man ”ovöre´” som vi säger i Nolaskog.
Idag skulle det ju bli en speciell, riktigt speciell dag!
Efter att i veckor suttit vid datorn,läst facktidningar och samtalat med specialister så hade jag äntligen funnit bilen! Den där gammelbilen, putsarbilen som jag tycker mig gjort mig förtjänt av.
Igår eftermiddag, efter många mails och samtal kom jag överens med säljaren om ett köp av en läcker Morgan -81, original, varsamt renoverad, rätt färg… ja, hela kittet rätt.
Här börjar jag bli tveksam, ser den inte lite liten ut i jämförelse med mig?
Packade in fru, svärmor, svärfar och hund i bilen, bankdosan i fickan, jackor och tröjor bak i bilen nu skulle vi bara hämta min nya leksak, min Morgan.
Vi kommer till Nyköping, där står hon! Röd, läderremmen över huven, skinande blank, suffletten är uppe. Vi bara beundrar, alla utom hunden som mest ville gå och kissa.
Carola följer hunden som hittar saker som är mera spännande än gamla engelska sportvagnar och jag själv stegar fram till ”min nya bil” och skall ta den i min famn, bli som en ny pappa….
Först närmar jag mig bilens dörr som vanligt, dvs. från sidan och skall gå in, men det gick inte. De är låga de här Morgans. Okej, böjer knäna en aning och försöker trycka in det ena benet under ratten och tanken är att om jag har den på andra sidan ratten skall nog resten komma in. Nix, funkar inte!
Ja, då tar man ju till den här ”pensionärsvarienaten” dvs. man sätter sig med ändan in i bilen och sedan vrider man sig in i bilen….. omöjligt!
Pinsamt är ordet. Säljaren, svärmor och svärfar ser hela spektaklet, men av artighet eller medömkan vet jag inte, men ingen låtsas se det hela.
Carola kommer i samma ögonblick tillbaka från hundpromenaden och troligen märker hon den lite tryckta stämningen och frågar mig, ”men varför provar du inte bilen?”
Frågan kommer som en pisksnärt i mitt ansikte, själv var jag helt upptagen med tankar som; kan gamla Morganbilar krympa med åren eftersom man har en träram och andra konstiga funderingar. Samtidigt som jag kom ihåg att det 30 år och 20 kg sedan jag senast satt bakom ratten på en Morgan. Ja, åren går…
Mitt svar till Carola blev bara; ”bilen har ju inga krockkuddar! Samtidigt som jag verkade helt oberörd och ointresserad utav bilen, men jag tror hon genomskådade mig. Eller var det för att svärmor höll på att spricka av skratt, fattades bara att hon skulle slå sig om knäna när hon berättade, ”han kom inte in!”
Ja men Ford Thunderbird -56 är också en fin bil. …… om min minnesbild av den bilen är riktig, så är den större där mellan knäna och ratten.
Nya försök för tjockisen.
Lördagen den 18 augut 2012
Nu har yterliggare en dag blivit ”ovöre”. Nu när vi åter är i stugan kan vi konstatera att 10 timmar i husbilen, c.a 300 km på vägen, resulterade i ett rustikt slagbord. Det var absolut inte resans mål.
Nej, jag hade lagt upp rundresan i Dalarna så att vi skulle se två ”drömbilar”. En MG TD, som jag efter mitt senaste fiasko med Morgan´en hade vissa farhågor beträffande mötet, min kropp och bilens gamla kaross. Den andra var jag däremot helt säker skulle passa min kropp, en Ford Thunderbird – 56´a.
Nu tog vi husbilen, hustru, dotter, svärfar och svärmor. Mot Borlänge och Borlänges stora raggarbilsleverantör, där skulle Thunderbird´en finnas.
En stor lagerlokal full av gamla amerikanare i lilla Borlänge! Volvoägarna måste känna, det här så omtalade utanförskapet, i den här amerikaniserade miljön som Borlänge verkar vara.
In bland Cadillacs, Oldsmobile, Chevor, Hot Rods…… och där stod hon! Ford Thunderbird 1956!
Mötet blev som en resa med en tidsmaskin för mig.
Det blev vår, året blev 1956 och jag var 7 år och skulle snart fylla 8 år. Tidsmaskinen förflyttade mig inte bara i tid, den förflyttade mig också i rum, till Nygatan i Övik, till Carstedts närmare bestämt, ortens Fordhandlare.
Där stod den vackraste bil jag någonsin sett, en babyblå Ford Thunderbird, som Martin Carstedt och hans hustru just kört Monte Carlorallyt med. Tittade in genom de små rundade fönstren på den vita hardtoppens sidor och såg tidtagaruren på passagerarsidan, den vackra halvmånformade hastighetsmätaren som hade en genomskinlig plast på baksidan och som gav mätaren ett konstigt utseende. För mig som tidigare bara sett Volvos, SAABs och någon Austins hastighetsmätare var det här futurism, fast jag då inte kände till ordet.. Där uppstod en dröm i den lilla killen!
Nu stod jag där med drömmen. Likadan bil, bara färgen som var annorlunda, men det viktigaste, de små runda fönstren på HT´n, hastighetsmätaren, reservhjulet där bak, soffan fanns ju där.
Nu var jag nära att nå drömmen…. Samtidigt som Carola på sitt okänsliga sätt höjer rösten, eftersom jag tydligen inte först hörde att hon sökte min uppmärksamhet. Hur skulle jag höra det, jag var ju 56 år tillbaka i tiden, för mig var det ju 1956 igen och då fanns inga kvinnor som pockade på min uppmärksamhet.
”Tommy! Jag går ut i husbilen”, hör jag, när jag vaknar upp ur min dröm. När jag åter hamnar i ett stort garage i Borlänge som luktar olja, vinyl och amerikanare.
Sedan uppstod följande, lite trubbiga, konversation mellan man och hustru;
Han: ”Vaddå, husbilen?”
Hon: ”Ja, jag går ut och väntar, men skynda dig”
Han: ”Va, skall du inte sätta dig i bilen?”
Hon: ”Sluta larva dig, skynda dig”
Han: ”Nu fattar jag noll….. ser du inte att den är fin, har plats för en karl och har ekerhjul?”
Hon: ”Raggarbil!”
Med de orden ringande i mina öron så ser jag hur hustrun med munnen så där lite hopsnörpt och med bestämda steg lämna garaget.
Raggarbil! Första generationen Thunderbirds är en liten tvåsittsig bil med plats för en fullvuxen karl! Kalla det vad du vill, men det är en fin bil och min dröm!
Nu förstod jag att Carola inte delar inte min syn på vad som är vackert, vad som gör livet värt att leva. Att t.ex. slippa vara rädd för förnedrande situationer, som att man inte få plats bakom ratten på en liten sportbil. Tacka vet jag stora sportbilar!!
Luften gick liksom ur, men svärfar och jag kollade lite artigt vidare, trots att vi visste att det inte skulle bli någon affär. Men jag är gift med henne och svärfar är hennes pappa och vi kunde ju inte inför raggarbilföretagets chef visa att det inte blir någon affär p.g.a. av en kvinna som inte förstod vad som är viktigt och inte när det gäller bilar.
Bilen var mycket fin!
Det var besöket i Borlänge som blev avsevärt kortare än i min planering.
Vidare mot Insjön, där hade vi hittat en MG TD -52.
Engelsmännen gjorde otroligt vackra bilar på 50 – 60-talet! Här var nu ett exempel till. Fint skick, snygg gräddgul kaross, med vackert grön skinninredning.
Carola, ivrig och provade direkt. Det gick ju fint.
Men med Morgan äventyret i färskt minne och med respekt för säljarens tid så gick jag direkt på den kritiska punkten, ryms jag i bilen?
In gick ganska bra, här är början på ”återvägen” ut i friheten. Det var ingen vacker syn.
Satte mig i bilen och visst gick det. Ok, jag slank liksom inte in, men med hjälp av båda händerna så fick jag in det högra benet under ratten och sedan gick resten in ganska lätt. Sen satt jag där. Ratten var otäckt nära bröstkorgen, kändes inte bekvämt. Kändes trångt helt enkelt.
Såg framför mig hur jag sett David Niven i trevliga engelska 50-talsfilmer. Hur han satt där och körde runt på engelska landsbygden i just MG TD´s och verkade ha hur mycket plats som helst när han konverserade vackra damer i passagerarsätet.
Här syns varför David Niven kunde åka MG TD, uppskattad axelbredd 30 cm, mitt mått är 60cm!
Kom på två saker. Först att jag aldrig skulle kunna föra en normal konversation med någon i den trånga sittbrunnen och att David Niven nog var en extremt liten spinkig karl på kanske 50-60 kg.
Man tänker och ser så mycket när man sitter i en trång sittbrunn. Såg t.ex. bilens mycket annorlunda vindrutetorkararrangemanget. Knappen för vindrutetorkarna satt direkt på motorn som drev torkarna. Smart och inte bara det som var smart. Vindrutetorkarna nuddade inte glaset så byta av torkare blir aldrig aktuellt. Alla vi som kört udda bilar vet hur svårt det kan vara att hitta just rätt torkarblad. Köp
en MG TD, tidigt 50-tal och du har aldrig det problemet.
Sen kom dödsstöten på MG TD-tankarna. De kom när jag skulle ta mig ur bilen. Inga detaljer, men det var ingen vacker syn. När jag låg där på golvet efter att ha krupit ur bilen så kunde jag bara se två orsaker som var relevanta för att köpa bilen och det var, väldigt låg bränsleförbrukning och bra motion för kroppen.
Låg bränsleförbrukning och motion eftersom jag aldrig skulle använda bilen utan i stället gå!
Bordet? Ja, vi hittade ett skitsnyggt bord i Dalarna som nu står här i rummet och pryder sin plats.
Någon sa, kommer inte ihåg vem, ”gamla bord är billigare än gammelbilar”.
…. men om det är någon som vet om en Volvo Duett -54. Den där tvåfärgade, grå och lite mera grå, skicka mig ett meddelande.
Uppdatering 26 november 2022
10 år senare 2022 blev det till slut en röd bil, en röd FIAT 500 Hybrid, som kan tvättas på mackarnas automattvättar. Försök det med en Morgan.
Tommy
Senast ändrad:
