- Ort
- Söderhamn
Vi hamnade i förra veckan på en bedagad eländig ställplats i Brandenburg an der Havel. Tiden såg ut att ha stått stilla sedan DDR epoken, men det hade den tyvärr inte gjort, skulle det visa sig. Man hade i mellantiden blivit digitala.
En annorlunda upplevelse, fick jag vara med om när jag pratade med receptionisten som stod mitt framför mig, utanför receptionen:
- jag, — Kan vi få stå här en natt?
- Recept. — Har ni bokat?
- Jag — Nej
- Recept. — Ni måste först boka på nätet.
- Jag, — Jaha, men nu står jag ju här?
- Resept. — Ja, men du måste boka på nätet och betala över paypal. Samtidigt pekade hon på en QR-kod, där bokningen skulle göras.
- Jag. — Tack men då får vi åka vidare eftersom jag inte längre har Paypal.
- Recept. — Ok, boka dig på nätet, så får du betala till mig.
Bokade över nätet, det var en massa uppgifter som jag skulle fylla in, visade upp bokningen för receptionisten, som då kom med nästa order.
Vi stod som sagt utanför receptionen och samtalade, fysiskt nära varandra utan munskydd.
Då sträcker damen på sig och säger, — This is importent! Hivar samtidigt upp ett munskydd ur fickan och säger, — nu går du in där, men med munskydd. Samtidigt som hon pekar på entrén till receptionen och jag förstår att hon går in genom en helt annan dörr bakom huset.
Själv måste jag först till husbilen för att hämta ett munskydd, går enligt instruktionerna in genom entrédörren, med munskyddet på plats, går fram till ett stängt glasfönster, där bakom i mörkret kan jag skönja receptionisten med munskyddet på.
Hon öppnar inte fönstret, men jag hör att hon pratar med mig, ber henne prata högre och till slut står vi där på var sin sida om det stängda fönstret, med munskydden på och skriker till varandra.
Det visar sig nu att hon vill ha alla uppgifterna igen, de som jag skrev in i bokningen på nätet för 10 minuter sedan!
- Jag, — men jag har ju gett er alla uppgifterna när jag nyss gjorde bokningen!
- Recepti, — Ja, men jag måste ha uppgifterna även i min dator här.
- Jag, — Ja, jag heter fortsatt Tommy Dynér, min fru……. osv.
Så fick jag betala de 18 Euro som det kostade.
Klart? Nix sa receptionisten och pekade på en hög med papper. Nu skulle jag skriva in samma uppgifter en tredje gång, plus lite andra saker, som varifrån vi kom och vart vi sedan skulle åka, på en blankett som låg i högen. Detta fyllde jag i under receptionistens övervakande blick, bakom den stängda rutan. När jag fyllt i alla uppgifter och rutor som skulle fyllas i, nickade receptionisten gillande och pekade på en kartong på ett bord som hade ett brevinsläpp på ovansidan. Tror det var uppgifter till den lokala turistorganisationen.
Ja, jag undrar om det inte var enklare förr?
Tommy
Senast ändrad:
!