- Ort
- Löddeköpinge
Man är aldrig förbered på frågan, fast man vet den kommer. Inga träningsläger i världen hjälper, inga mentala förberedelser hjälper. Frågan kom inte helt oväntat, kan du sitta barnvakt till Jacob. Kan jag väl, sa jag. Jacob som inte är mer än ett år fyllda, så det kan väl inte vara några som helst problem, tänkte jag. Hur länge är ni borta undrade jag. Svaret som nu kom från föräldrarna var som ett slag mitt i magen, tills i morgon, sa de. Herre Jesus utropade jag, ska han sova över, ja vi tänkte det, sa föräldrarna. Var fanns hustrun nu när man som mest behövde henne, jo på kurs i Stockholm. Jag kan alltid tänka mig att vara barnvakt för jag vet med mig själv att när jag tröttnar efter ett tag på Jacob, så kan det vara skönt att få lämna iväg honom till de rätta ägarna. Men nu får ju inte det, fångad i en fälla.
Den första halvtimmen som barnvakt går enligt planerna som jag gjort upp. Jacob är fullt tillfredsställt med att ideligen få stoppa den röd-gul-blå skallran i munnen. Skallran låter förfärligt och musiken från stereon hör man inte. Jacob skallrar heller inte i takt, vilket omusikaliskt barn. Efter en stund variera han skakandet på skallran med att ta sina egna, avplockade strumpor i munnen. Han kanske är hungrig. Det här går ju bra tänker jag malligt, trots att det var ett tag sen nu jag var vikarierande barnvakt förra gången, hela 17 år sedan. Nu börjar dock den så exemplariska gossebarnet tycka att jag inte är så kul längre och ordinarie och den ordinarie modern borde skickas in. Detta att han tröttnat på mej uttrycks i mer och mer tilltagande, klagande läten. Ljudnivån ökar till rejäla protester och både jag och Jacob blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten lackar och pärlar sig i pannan på oss bägge. In med nappen, som snabbt spottas ut. In igen, håll kvar den med ena handen och vagga. Jag vaggar tills jag får mjölksyra i armen, men barnet har tydligen bestämt sig för att ge mig en match. Här lämnar man inte ostraffat bort Jacob till farfar inte.
Han är nog hungrig tänker jag, lite mat kanske kan få tyst på honom. Man vad äter en ettåring, var är hans mat, djädra också de glömde lämna maten, Men inte kan man väl ge honom en bit av min pizza. Skriket efter mat upphör inte utan tilltar till orkanstyrka, var fasiken får han luft ifrån denna lilla varelse. Då plötsligt kommer räddningen, tanken flyger in i hjärnan, grannen har ju en 2 åring. De vet säkert vilken mat de skall ha, kanske kan man låna lite. Nappflaskan i munnen och Jacob börjar sörpla i sig, gud vad han äter och tyst är han. Snart ligger han där i sin säng som föräldrarna släpat hit, hustrun ringer och frågar hur det går. Det går hur bra som helst, allt medan jag håller handen över Jacobs mun så hon inte skall höra skriket. Varför somnar han inte, sjunger alla vaggsånger jag kommer på, nu har jag kommit till nationalsången. Jag står upp, men Jacob ligger där i sängen och skriker i fel tonart. Undras om det är åt min falsksång han skriker. Några timmar senare sover han, förmodligen har han somnat av utmattning, jag somnar också efter en stund av utmattning.
Vissa uppfinningar kommer bara för sent livet, som Ericsons wake-up light. En mobiltelefon som kan väcka mej med fågelkvitter och havets brusande samt en simulerad soluppgång. Det är tydligen konstaterat att man vaknar piggare med en soluppgång och mer utvilad med fågelkvitter och havets brusande i bakgrunden. Just nu önskar jag att jag hade en sådan mobiltelefon. Men nu är det försent. Den saknar nämligen en viktig funktion den har ingen aning om när Jacob vaknar. Det spelar liksom ingen roll att solen håller på att gå upp när man yrvaken med påsar under ögonen rör om i kaffekoppen på morgonen, samtidigt som man undrar hur det är att vakna till en artificiell soluppgång. Är det så här föräldrarna har det var morgon, tur då jag inte vill bli förälder igen. Hade aldrig kunnat vänja mej vid att vara småbarnsförälder igen. Tur jag kan lämna tillbaka Jacob efter frukosten och i morgon kan jag sova och slippa vakna av Jacobs skrikande.
Den första halvtimmen som barnvakt går enligt planerna som jag gjort upp. Jacob är fullt tillfredsställt med att ideligen få stoppa den röd-gul-blå skallran i munnen. Skallran låter förfärligt och musiken från stereon hör man inte. Jacob skallrar heller inte i takt, vilket omusikaliskt barn. Efter en stund variera han skakandet på skallran med att ta sina egna, avplockade strumpor i munnen. Han kanske är hungrig. Det här går ju bra tänker jag malligt, trots att det var ett tag sen nu jag var vikarierande barnvakt förra gången, hela 17 år sedan. Nu börjar dock den så exemplariska gossebarnet tycka att jag inte är så kul längre och ordinarie och den ordinarie modern borde skickas in. Detta att han tröttnat på mej uttrycks i mer och mer tilltagande, klagande läten. Ljudnivån ökar till rejäla protester och både jag och Jacob blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten lackar och pärlar sig i pannan på oss bägge. In med nappen, som snabbt spottas ut. In igen, håll kvar den med ena handen och vagga. Jag vaggar tills jag får mjölksyra i armen, men barnet har tydligen bestämt sig för att ge mig en match. Här lämnar man inte ostraffat bort Jacob till farfar inte.
Han är nog hungrig tänker jag, lite mat kanske kan få tyst på honom. Man vad äter en ettåring, var är hans mat, djädra också de glömde lämna maten, Men inte kan man väl ge honom en bit av min pizza. Skriket efter mat upphör inte utan tilltar till orkanstyrka, var fasiken får han luft ifrån denna lilla varelse. Då plötsligt kommer räddningen, tanken flyger in i hjärnan, grannen har ju en 2 åring. De vet säkert vilken mat de skall ha, kanske kan man låna lite. Nappflaskan i munnen och Jacob börjar sörpla i sig, gud vad han äter och tyst är han. Snart ligger han där i sin säng som föräldrarna släpat hit, hustrun ringer och frågar hur det går. Det går hur bra som helst, allt medan jag håller handen över Jacobs mun så hon inte skall höra skriket. Varför somnar han inte, sjunger alla vaggsånger jag kommer på, nu har jag kommit till nationalsången. Jag står upp, men Jacob ligger där i sängen och skriker i fel tonart. Undras om det är åt min falsksång han skriker. Några timmar senare sover han, förmodligen har han somnat av utmattning, jag somnar också efter en stund av utmattning.
Vissa uppfinningar kommer bara för sent livet, som Ericsons wake-up light. En mobiltelefon som kan väcka mej med fågelkvitter och havets brusande samt en simulerad soluppgång. Det är tydligen konstaterat att man vaknar piggare med en soluppgång och mer utvilad med fågelkvitter och havets brusande i bakgrunden. Just nu önskar jag att jag hade en sådan mobiltelefon. Men nu är det försent. Den saknar nämligen en viktig funktion den har ingen aning om när Jacob vaknar. Det spelar liksom ingen roll att solen håller på att gå upp när man yrvaken med påsar under ögonen rör om i kaffekoppen på morgonen, samtidigt som man undrar hur det är att vakna till en artificiell soluppgång. Är det så här föräldrarna har det var morgon, tur då jag inte vill bli förälder igen. Hade aldrig kunnat vänja mej vid att vara småbarnsförälder igen. Tur jag kan lämna tillbaka Jacob efter frukosten och i morgon kan jag sova och slippa vakna av Jacobs skrikande.